Den underjordiska järnvägen

Av Colson Whitehead

Fanns det verkligen en underjordisk järnväg som smugglade svarta slavar norrut från söderns plantager? Alltså en riktig en med räls och lok?

Men om jag släpper den frågan ett tag och väljer att ge mej hän åt berättelsen så är den fängslande, mycket rå och skrämmande och bitvis lite fräck i tonen. 

Cora är en ung slavflicka som övergivergivits av sin mamma. Det sägs att mamman är en av de få som lyckats rymma och inte fångats in igen. Fastän att Cora känner sig övergiven och utsatt dröjer det innan hon vågar rymma från slavfälten trots de djävulska straffen. Tillsammans med Caesar tar de sina första steg för att hitta de noder, det vill säga de modiga människor som förhoppningsvis ska kunna hjälpa dem; Den underjordiska järnvägen.

Ganska snart infinner sej behovet av att kolla fakta men för att inte störa illusionen får det vänta till efteråt, men nyfikenheten bara tilltar under resans gång.

   
Bitvis är det snudd på outhärdlig läsning men där finns öar av medmänsklighet och tur är det. Cora för berättelsen framåt men andras bakgrund kommer också till tals. Den underjordiska järnvägen är svår att kategorisera den är en hybrid av en fantastisk och en faktisk historieskrivning med äventyrliga inslag och grym realism. 

Det går inte att undvika att fundera över den kalla cynism som handeln med slavar innebar, de är handelsvaror. Och dess efterbörd, så mycket grymhet, så mycket orätt. I ett så utpräglat hierarkiskt samhälle kan bara våldet härska. Underläget och fattigdomen fräter bort den lilla anständighet som möjligtvis kan finnas kvar.

Colson Whitehead har ett säreget säkert sätt att skriva, här ett exempel: 

”Även om de vuxna var fria från bojorna så hade träldomen stulit för mycket av deras tid. Endast barnen kunde till fullo dra nytta av sina drömmar om de vita männen lät dem..”

Den underjordiska järnvägen är inget annan än en bedrift. Lysande språk som drar mot mörkret jämsides med ett dovt upprättelsebehov. Järnvägen får en stark fyra. 

Faktaefterkoll. Enligt litteraturprofessor Ulf Olsson så blandar Colson Whitehead historiska händelser och ger dem snudd på mytologiska laddningar. Det fanns aldrig en fysisk underjordisk järnväg med  räls och stationshus. Men de som hjälpte till kallades; stationsföreståndare, konduktörer etc. Likaså när det gäller det medicinska experiment som Cora nästan dras in i så skedde det först på 1900-talet och berörde svarta män som lurades tro att de hade syfilis. Colson Whitehead har alltså samlat ihop flera oförätter mot de svarta i sin bok.
Eländet verkar vara svårutrotat. 

https://www.expressen.se/kultur/akut-kritik-av-de-radande-forhallandena/

https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lurades-hundratals-svarta-man-in-i-syfilisexperiment/

Sugen på mer? Läste det här blogginlägget av Todd Leopold med stort intresse.

ISBN: 
9789174297010

Familjen

Av Johanna Bäckström Lerneby
En ojämn kamp har pågått länge mellan polis och kriminella i stadsdelen Angered i utkanten av Göteborg. I den kriminella gruppen ingår en stor släkt som går under namnet ”Familjen”.

Tillspetsat kan man fråga sig: håller ”Familjen” genom våld och hot på att manipulera det svenska systemet eller är de som de själva säger som vilken familj som helst? Enligt polisrapporter och anonymiserade vittnen är det det förstnämnda. I fyrtio år har familjen bott i Angered och med åren har deras inofficiella makt växt. Brott har begåtts över hela skalan, allt från att ha kört utan körkort till utpressning, narkotikabrott, misshandel och mord. 

Polisen har inte varit overksam men först omkring 2018 skapades en samverkansgrupp med olika myndigheter, vilket behövdes för att få in så mycket information som möjligt kring familjen som ofta lyckades gå under radarn. Strax innan skrev Johanna Bäckström Lerneby en omtalad artikel i Aftonbladet, hösten 2017 om patriarken i familjen Ali Khan. 

När åren gått har artikeln i Aftonbladet fått spela en större roll än avsett. Den har refererats till i domstol (minst sagt märkligt), en av Familjens advokater menar att polisen har påverkats i sitt arbete av vinklingen. Enligt familjen och advokaten är familjen idag förföljd. 

Den här våren har jag sett SVT-serien: Den tunna blå linjen. I ett avsnitt säger en trött, lätt cynisk äldre polis till sin yngre kollega: 

”Det är bottenlöst naivt om vi tror att folkrörelsesverige skall kunna påverka klansamhället”

Ett parallellsamhälle har växt fram där man har egna regler för vad som är rätt och fel. Våld och rasism förekommer. Till och med polisen menar att där samhället sviker uppstår den här typen av hederskultur som tar över makten. Utan en kombination av möjligheter och motkrav finns risken att detta uppstår. Före detta polischefen Ulf Merlander säger i slutet av boken att visst är det bra med fler poliser men det han önskar allra mest är större satsningar på skola och omvårdnad.

Johanna Bäckström Lerneby skriver rappt och säkert och hon vinnlägger sej om att syftet med boken är att undersöka, inte värdera. Det hade i så fall blivit en partsinlaga och då mindre intressant. Nu får jag fundera själv. För min del har det inneburit ett ökat intresse för rättsstatens principer och att dessa har manglats fram över lång tid. Det är inte något som växt fram ur olika klaners behov av att sköta och skydda sina familjer och egendomar. Våra lagar bygger på att skydda allmänheten, det är en viktig skillnad. I klansamhället är hedern central, därför förekommer uppgörelser ideligen. Om en sådan konflikt skulle dras inför domstol skulle de åtalade skymfas enligt denna hederskodex. Vad som är heder och inte kan snabbt gå över styr. Nästa steg är totalt kaos.

Familjen får en stark trea för att bokens upplägg gör att vi tvingas se det större perspektivet och dra våra egna slutsatser.

Bakgrund: Förorterna växte upp på 1960 - 80-talet. I Angered i Göteborg bosatte sig familjen Ali Khan. De kom från ett krigspräglat Libanon. Beirut drog samtidigt till sej unga människor från landsbygden. Familjen härstammar från Midir i södra Turkiet, en jordbruksbygd med många lågutbildade, en del analfabeter. 

ISBN

9789189061156

Allt jag fått lära mig

Vid kanten av berget Buck Peak i Idaho har familjen Westover ett skrotupplag, barnen får tidigt hjälpa till, skolundervisningen sköts av mamman. Av de sju barnen saknar fem födelsebevis. Taras familj är inte den enda mormonfamiljen i trakten men kanske en av de mest troende. Det är ett hårt liv som präglas av en stark allsmäktig fader. Det passar honom bra att bo långt från överheten som vill inskränka på hans familj; regering, socialister, illumuniati och andra som vill mormonerna illa. Han förbereder familjen för jordens undergång, bygger förråd med bensin, vapen och mat.

Det tunga arbetet på skoten kräver sin tribut, skadorna är i legio. Ingen fara säger fadern när ett ett ben knäcks eller en såg griper tag, det ordnar mor. Mamman gör salvor och dekokter, medicin och sjukhus är bannlysta. Taylor en av Taras bröder har lämnat det hårda livet för college och drar i Tara. Du borde läsa, komma bort. 

Det fantastiska med Taras historia rör hennes bildningsresa, hon har ingen aning om vad studier är men lockas dit på omvägar via musiken. Här någonstans i början av hennes studier börjar hennes bror Shawn bli väl hårdhänt mot henne. Han låtsas leka men det är våld, rent av sadism. Mamman vänder bort blicken, man håller ihop, är solidarisk men Tara sätter en regel för sin dörr.

Trots enorma kunskapsluckor stretar hon vidare. Ibland tror hon inte att studierna är något för henne och hon återvänder till skroten. Efter flera svåra olyckor och Shawns våldsamheter bestämmer hon sig för att söka till universitet.

Tara är det vilda barnet från skogen, en Eliza hos Mr Higgins. Hon brottas med att ta in en helt annan värld, faderns världsbild verkar inte funka där ute och inom Tara blir det kaos. Familjen är en del av hennes identitet och hon älskar dem trots allt. 

Orignaltiteln är Educated och den stämmer bättre än översättningen. Bildningsresan förändrar allt, precis allt i Taras liv. För en fullständigt fascinerande historia, skriven med klarhet och styrka får Allt jag fått lära mig en 4. 

Allt jag fått lära mig, Tara Westover, 2019

ISBN: 9789127150898

Alex

Av Pierre Lamaitre

En kriminalhistoria som utspelar sig i Paris. Det börjar med att vi presenteras för Alex  en kvinna runt trettio år, ensamstående som tycker om peruker. Strax därpå möter vi ett polisteam som ställs inför oförklarliga och våldsamma mord av medelålders män. Teamet leds av kommissarie Camille Verhoeven, en skarp hjärna som ständigt får blickar, han är endast 140 cm lång. 

Jag skall inte berätta något mer om handlingen av det skälet att det sker både en och två tvära girar efter halva boken.

På minussidan. Den onödigt utförligt beskrivna brutaliteten när människor är fast och det inte finns någon utväg i sikte. Här skummade jag. 

Plussidan är glädjande nog något längre. 

Språket som ledigt för handlingen framåt trots bakåtblickar och våld. Teamet runt kommissarie Camille Verhoeven vill jag gärna återkomma till. Sanna karaktärer, alla med säregna vanor men när det väl gäller sluts teamet och de är snudd på oslagbara. Här kan jag inte låta bli att tänka på Fred Vargas poliser som också verkar i Paris, också sammansvetsade trots sina egenheter. Nyfikenheten är väckt. Vi får tillräckligt med bakgrund kring medarbetarna för att vilja träffa dem igen, kanske har det då hänt ett och annat sedan sist?  

Det är en lärd författare, det citeras och refereras flitigt till kända författare och konstverk. Lamaitre som lär vara extremt medieskygg är prisbelönt flera gånger för sina böcker.

Dramatiken som byggs på och som inte är helt lätt att förutse, det gör att jag kan tänka mig läsa ytterligare någon av Pierre Lamaitres deckare i parismiljö. För språket och det kluriga slutet får Alex 4.0 Alex är del två i serien med kommissarie Camille Verhoeven.

läst mars 2018