Alex

Av Pierre Lamaitre

En kriminalhistoria som utspelar sig i Paris. Det börjar med att vi presenteras för Alex  en kvinna runt trettio år, ensamstående som tycker om peruker. Strax därpå möter vi ett polisteam som ställs inför oförklarliga och våldsamma mord av medelålders män. Teamet leds av kommissarie Camille Verhoeven, en skarp hjärna som ständigt får blickar, han är endast 140 cm lång. 

Jag skall inte berätta något mer om handlingen av det skälet att det sker både en och två tvära girar efter halva boken.

På minussidan. Den onödigt utförligt beskrivna brutaliteten när människor är fast och det inte finns någon utväg i sikte. Här skummade jag. 

Plussidan är glädjande nog något längre. 

Språket som ledigt för handlingen framåt trots bakåtblickar och våld. Teamet runt kommissarie Camille Verhoeven vill jag gärna återkomma till. Sanna karaktärer, alla med säregna vanor men när det väl gäller sluts teamet och de är snudd på oslagbara. Här kan jag inte låta bli att tänka på Fred Vargas poliser som också verkar i Paris, också sammansvetsade trots sina egenheter. Nyfikenheten är väckt. Vi får tillräckligt med bakgrund kring medarbetarna för att vilja träffa dem igen, kanske har det då hänt ett och annat sedan sist?  

Det är en lärd författare, det citeras och refereras flitigt till kända författare och konstverk. Lamaitre som lär vara extremt medieskygg är prisbelönt flera gånger för sina böcker.

Dramatiken som byggs på och som inte är helt lätt att förutse, det gör att jag kan tänka mig läsa ytterligare någon av Pierre Lamaitres deckare i parismiljö. För språket och det kluriga slutet får Alex 4.0 Alex är del två i serien med kommissarie Camille Verhoeven.

läst mars 2018