De obotliga optimisternas klubb

Av Jean-Michel Guenassia

Unge Michel Marini är led på allt vad skola heter. Han är annars en intelligent och välartad ung man som inte har svårt för sig. Hemma sjuder det under den putsade ytan. Fadern kommer från en fattig familj med kommunistsympatier, modern från en fin familj i Algeriet. Michels bror Frank vill ansluta sig som soldat i Algeriet men av en dold anledning som bara Michel känner till, han vill övertyga soldaterna att desertera. Franks bäste vän Pierre intar en helt annan ståndpunkt och diskussionsvågorna går höga. Den tolvårige Michelle står inte ut och hänger hellre på Café Balto och spelar Babyfoot, ett slags fotbollsspel som han är ett ess på.  Eller så lyssnar han på Beatles eller läser. Han läser till och med när han går fram och tillbaka till skolan där han på lektionerna gömmer sina böcker i knäet. Eftermiddagarna tillbringar han gärna med den övergivna, lite äldre, Cecile.

Det går lekande lätt att komma in i De obotliga optimisternas klubb. Inzoomning mot Catier Latin Paris i slutet av 1950-talet och vi landar i hörnrestaurangen Balto vid Place Denfert-Rochereau. I bortre delen av lokalen bakom ett skynke har tilltufsade män från Östeuropa sin refug - en ö i strömmen. Dessa flyktingars livsöden är mångskiftande, dramatiska och mycket sorgliga.

Det som börjar som en stilla utvecklingsroman med visst romantiskt skimmer vrider senare åt det mörka, det som hänt och händer på andra sidan av Järnridån. Ridån verkar vara neddragen för gott. Bakom den härskar tyranni och terror och ett människoliv inte är värt så mycket som ett askflarn. Individer blir bokstavligt talat bortraderade, de har aldrig funnits. Såren finns närvarande hos herrarna på klubben men de vill hellre spela schack än fördjupa sig i minnena. Trots det, det förflutna gör sig påmint. Michel Marini som fäst sig vid några av männen dras ofrivilligt in i hemligheter och svart sorg.

Det här är tiden för kalla kriget och Algerietkrisen. Kulturellt händer mycket, en del ryms i boken.: Nya franska filmvågen, Diors New Look, Camus och Sartres ståndpunkter om kommunismen, Nurejevs avhopp i Paris, Chagalls glastak i Opera Garnier för att bara nämna några.

Berättaren ser på den här tiden med bitterljuv blick. Jag kan inte låta bli att tänka på den spanske författaren Carlos Ruiz Zafón där Barcelona är spelplan för mäns längtan och ohejdade drömmar. Fast Guenassia är inte lika smäktande och tårdrypande. Här finns också ett tydligare politiskt ställningstagande.

Värmen och innerligheten gjorde att jag fastnade för de De obotliga optimisternas klubb. Jag kände mej förflyttad till tiden och kvarteren. Det kunde blivit något för sött men sältan finns och där vägde vågen över till en stark fyra.

Jean-Michel Guenassia lyckas verkligen återkalla sin ungdoms stad, sorlet från kafeerna, strömmen av människor på avenyerna.

Han är född 1950 och är av fransk-algeriskt ursprung.

Jean-Michel Guenassia har vunnit Goncourt-priset för sin roman. 

ISBN 

9789113033372

Om tyranni - tjugo lärdomar från tjugonde århundradet

Av Timothy Snyder

När en chockad Timothy Snyder förstod att Donald Trump vunnit presidentvalet 2016 satte han sig ner och skrev den här boken. 

Han skrev i ett rasande tempo för det var viktigt att budskapet skulle nå ut så fort som möjligt. Tidigt 2017 kom den ut i USA, och översattes till svenska samma år. Två år har nu gått och en del av innehållet är kusligt profetiskt.

Snyder är historiker och har fördjupat sig i despoti och staters förfall framförallt i Sovjet och Europa. Han använder sina kunskaper om vad som kan hända med begynnande eller nuvarande demokratier om vi inte kan se och tolka tecknen runt om oss. 

Tanken att demokratin finns som ett hägn som är riggat till vårt försvar stämmer bara till viss del. Demokratin är inte något vi kan ta för givet. Med exempel från senaste århundradet visar Snyder på vad som kan få en demokrati att hamna på ett sluttande plan. Despotin kan komma till makten utan våld. Där polis och militär samarbetar finns våldet latent. Här tänker jag på Turkiet som för inte så himla länge sedan strävade mot demokrati.

Vi bör vara observanta - och vi bör läsa på, det är den korta versionen av Om Tyranni. Vi bör skaffa oss goda kunskaper för att möta antagonisten med välgrundade argument och inte vara en megafon för någon. 

Var observant på om språkbruket skiftar och se upp när vissa laddade ord får tränga in som något självklart. Vad innebär terrorism eller (min reflektion) massinvandring egentligen? Definiera och analysera, svälj inte.

Om Tyrannis korta teser kan man gärna återkomma till både som en påminnelse hur det gick i Tyskland på 30-talet, men också i Ryssland från 1999 och framåt, men också för att det är texter som skingrar dimman, sållar fram det som är viktigt att hålla tag i. 

Läsningen återkommer Snyder till och tips på författare och böcker finns genom alla tjugo lärdomarna. Han uppmuntrar oss att ägna oss åt djupläsning i tidskrifter och böcker. George Orwell och Hanna Arendt är givna men här dyker även Harry Potter upp.

Timothy Snyder är född 1969 professor vid Yale University och talar ett flertal språk, däribland polska.

Här texter som Timothy Snyder publicerat i The Guardian de senaste åren

ISBN:  9789100174156

Musselmiddag

Av Birgit Vanderbeke

I ett enda flöde får dottern i familjen äntligen tala. Att hon nu till sist tar till orda är för att pappan inte kommer. Ändå står mamman och skrubbar 4 kg musslor så att det inte skall finnas några sandkorn kvar. För om eller när pappan väl kommer hem och sätter sig till bords till sin favoriträtt får inget vara fel. Är det något som mamman, brodern och hon själv lärt sig är att aldrig rubba den delikata balansen när alla är samlade. 

Med upprepningar och tillbakablickar likt en jenkadans, två steg fram och ett steg bak, rullas klaustrofobiska scener upp från det småborgerliga hemmet. Inga namn bara fadern, brodern, modern och jag. Familjen har flytt från Öst- till Västtyskland och är helt i händerna på den tyranniske fadern. När de tror att de gör rätt kan spelplanen ändra sig beroende på faderns nycker eller humör. Minsta antydan om att någon annan kan ha en åsikt eller avvika från hur fadern brukar vilja ha det kan vända upp-och-ner på stämningen och utlösa förfärliga saker som att tvingas in i stora rummet där dörren låses och sedan vidtar övertalningsförsök som hörs ut till de andra som står utanför på helspänn.

Musselmiddag tar fullständigt andan ur mig, har aldrig läst något liknande. Jag tänker på absurdisterna Beckett m fl. Kanske skulle Musselmiddag göra sig bra som en kort intensiv film. Teater också men hur gör man då med bilderna av mammans röda svullna händer, dotterns nerbitna naglar, hennes haltande gång?

Despotens dröm, han som aldrig får nog. Det bortskämda vuxna barnet som får alla sina begär tillfredsställda, kan det bli något annat än ett monster? Det är svårt att inte associera till auktoritära maktutövare i historien och på närmre håll. Infantil hänsynslöshet.

Ett citat i The Guardian fångar in något:

”Den här är den sortens bok som inte talar om för oss hur vi ska tänka utan sätter igång våra egna tankar”

Das Muschelessen, från 1990, har fått pris och det går att läsa mer på  Birgit Vanderbeke webbsida

Musselmiddag är 90 sidor lång utgiven av Bakhåll förlag får betyg 4,0

ISBN: 9789177424581

Jakobsböckerna

Jag håller en omfångsrik roman i mina händer, drygt 950 sidor. Det ser jag redan från början eftersom det är
omvänd paginering. Författaren säger att det syftar på hebreiskans sätt att skriva från höger till vänster.

Men låt oss ta det från början. Boken har den längsta titel jag sett: Jacobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan.  

Puh, inte illa eller hur? Men blir jag klokare? Polska Olga Tokarczuk är en av Polens mest namnkunniga författare och mycket översatt. Från början psykolog men sedan flera år arbetar hon som universitetslärare i kreativt skrivande och som författare.

Tid och plats för berättelserna är Podolien, det sydöstra hörnet av det dåtida Polen, som på 1700-talet sträckte sig från Östersjön till Svarta Havets stränder. I det här området kommer Jakob Frank att börja en judisk rörelse, frankismen, därav Jakobsböckerna.

Det är ett finmaskigt nät som växer fram när jag börjar läsa. Landsbygd, byarna är små, många och fattiga, handelsvägarna knyter samman människorna, religionernas förgreningar likaså. Provinsen befolkas av rusier, turkar, armenier och judar med flera.

Jag har, med mina ca tvåhundra sidor bland annat varit i droskor, handelsbodar, judiska skolor, hushåll som rustar för bröllop, samtidigt som en mycket gammal släkting ligger på sitt yttersta vilket ställer till det, även suttit vid ett spelbord och iakttagit en karavan från Smyrna slå läger i Valakiet. (Osmanska väldet är inte långt borta) Det är mycket om andligt sökande med inslag av vidskepelse, kyrkans män vördas, men som läsare vet jag att spelmissbruk kan drabba även dem. 

Det är tydligt att Olga Tokarczuk är intresserad av skärningspunkter mellan språk och kulturer och hur idéer ältas och sakta formas. Polen ligger inte så långt härifrån och jag vet skrämmande lite om dess historia. Nu får jag veta mer i alla fall om Podolien och alla dess folkgrupper. 

En mäktig och mycket rik bok såhär långt. 

För er som vill veta mer om centraleuropeisk litteratur och kultur finns ett intressant föredrag av Olga Tokarczuk när hon besökte Stockholm Literature 2015.

Läst vintern 2016