Den underjordiska järnvägen

Av Colson Whitehead

Fanns det verkligen en underjordisk järnväg som smugglade svarta slavar norrut från söderns plantager? Alltså en riktig en med räls och lok?

Men om jag släpper den frågan ett tag och väljer att ge mej hän åt berättelsen så är den fängslande, mycket rå och skrämmande och bitvis lite fräck i tonen. 

Cora är en ung slavflicka som övergivergivits av sin mamma. Det sägs att mamman är en av de få som lyckats rymma och inte fångats in igen. Fastän att Cora känner sig övergiven och utsatt dröjer det innan hon vågar rymma från slavfälten trots de djävulska straffen. Tillsammans med Caesar tar de sina första steg för att hitta de noder, det vill säga de modiga människor som förhoppningsvis ska kunna hjälpa dem; Den underjordiska järnvägen.

Ganska snart infinner sej behovet av att kolla fakta men för att inte störa illusionen får det vänta till efteråt, men nyfikenheten bara tilltar under resans gång.

   
Bitvis är det snudd på outhärdlig läsning men där finns öar av medmänsklighet och tur är det. Cora för berättelsen framåt men andras bakgrund kommer också till tals. Den underjordiska järnvägen är svår att kategorisera den är en hybrid av en fantastisk och en faktisk historieskrivning med äventyrliga inslag och grym realism. 

Det går inte att undvika att fundera över den kalla cynism som handeln med slavar innebar, de är handelsvaror. Och dess efterbörd, så mycket grymhet, så mycket orätt. I ett så utpräglat hierarkiskt samhälle kan bara våldet härska. Underläget och fattigdomen fräter bort den lilla anständighet som möjligtvis kan finnas kvar.

Colson Whitehead har ett säreget säkert sätt att skriva, här ett exempel: 

”Även om de vuxna var fria från bojorna så hade träldomen stulit för mycket av deras tid. Endast barnen kunde till fullo dra nytta av sina drömmar om de vita männen lät dem..”

Den underjordiska järnvägen är inget annan än en bedrift. Lysande språk som drar mot mörkret jämsides med ett dovt upprättelsebehov. Järnvägen får en stark fyra. 

Faktaefterkoll. Enligt litteraturprofessor Ulf Olsson så blandar Colson Whitehead historiska händelser och ger dem snudd på mytologiska laddningar. Det fanns aldrig en fysisk underjordisk järnväg med  räls och stationshus. Men de som hjälpte till kallades; stationsföreståndare, konduktörer etc. Likaså när det gäller det medicinska experiment som Cora nästan dras in i så skedde det först på 1900-talet och berörde svarta män som lurades tro att de hade syfilis. Colson Whitehead har alltså samlat ihop flera oförätter mot de svarta i sin bok.
Eländet verkar vara svårutrotat. 

https://www.expressen.se/kultur/akut-kritik-av-de-radande-forhallandena/

https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lurades-hundratals-svarta-man-in-i-syfilisexperiment/

Sugen på mer? Läste det här blogginlägget av Todd Leopold med stort intresse.

ISBN: 
9789174297010

Tiga är guld

Timothy är tillbaka, nu i del två om hur New York växer i en kaotisk tid och hur brutalt livet är på gatorna, i gränderna  och överallt. Hur grunden till den sheriffstruktur vi ser idag börjar skönjas. Timothy är en kopparstjärna d v s han har tilldelats ett distrikt där han får lagföra brott. Han släpar brottslingarna till Graven, det stora polishuset, där Matthis polismästaren med stort P (som faktiskt funnits) regerar. Graven är ett slutet kretslopp. In kommer förövare ställs inför rätta och om det det är riktigt illa verkställs även dödstraff på Gravens gård. 

Här har Timothy sitt arbetsrum, vilket väckt en del avund. Det har han fått efter händelserna av en hemsk brand (del ett av New Yorks Gudar). Timothys äldre bror Valentin är en man med många ansikten, en överlevare som följer strömmen och spelar spelet men ser ändå till att vakta sin bror, fastän det inte verkar så alla gånger. Valentin arbetar inom brandkåren och det är också ett gäng väktare, mer eller mindre lika våldsamma som kopparstjärnorna.

Steget mellan att försöka hålla ordning på gator och torg till att bestämma hur saker skall skötas är såhär runt 1850 inte långt, och är det inte så än idag att polismästare eller åklagare ofta kandiderar till politiska poster?

I förra boken var temat fördomar mot irländare och vad som kan hända när de fångas upp av hatiska krafter. Den katolska kyrkan anklagades bland annat för barnamord.

I Tiga är Guld tas en annan historisk problematik upp. Det finns slavar i södern men det finns också frigivna slavar. Men när de drar sig norrut för att försöka leva som fria är det osäkert. Det finns kidnappare som fångar färgade personer och fraktar dem till södern där de säger att det här är förrymda slavar. Belöning för dessa förrymda är hög vilket innebär att det här är en lukrativ bransch.

Tre färgade personer tillfångatas av kidnappare. En liten familj som orättfärdigt frihetsberövats. Här börjar äventyret. Det är våldsamt och kränger än hit och dit. Skuggor, lukter o stank. Barnarbete, armod och grymheter vart man ser.

Som så ofta leder trådarna till maktsfären, även här. Lite tröttsamt efter alla böcker och filmer med denna välbekanta tråd men det blir ändå spännande, om än ganska omständligt och snårigt. Det är fullt med skrupellösa människor överallt och den känslige Timothy åker berg- och dalbana mellan gruvligheterna och kan bara stundtals få vila o värme ovanpå bageriet där han hyr ett rum (med varmt golv och underbara dofter av nybakat bröd)

Lyndsay Faye verkar ha lagt ner ett stort arbete på research och det talar till bokens fördel. Hon skriver om det i slutet. Det antyds också i boken om spänningarna mellan nord och syd och att det talas om krig. Varje kapitel börjar med citat av före detta slavar eller dokument från den här tiden som har att göra med det ofattbara lidandet den befolkningen utsattes för.

Faye verkar också gilla cyberpunk (?) det mörka, gnisslandet av allehanda maskiner och dolska hålor och krogar och märkliga tillhåll. Jag får en känsla av ständig skymning och kyla.

4,1

8 juli 2016