Torsdagsbarn

Av Sonya Hartnett

Australiens män deltog i första världskriget på andra sidan jordklotet utan en tillstymmelse till anknytning vare sig till jord eller blod. I bästa fall kom de hem igen vilket Harpers pappa gjorde. Som tack fick han en bit mark långt bort iväg. Så nu bor en tidigare revisor med fru och barn i ett ruckel på en vindpinad slätt. Fast de har varandra och barn kommer titt som tätt. Men det börjar bli ont om precis allt. Depressionen på 20-talet drabbade även de mest avlägsna bygder. 

Harper är mellanbarn och sju år när vi lär känna henne. Hon trivs med att ha syskon och familj nära. Att det är knapert är inget hon funderar över, så är det ju bara. 

När mamman får sonen Caffy drar sig den yngre brodern Tin undan. Han gömmer sig under verandan där han börjar gräva hål och gångar under huset. Och här tar historien fart. 

När knappheten tar strupgrepp på familjen blir det svårt med sammanhållningen. Alla har olika strategier men fattigdomen gröper ur livsglädje och ork. De omgivande farmarna bistår så gott det går men fram för allt pappan har svårt att återgälda och han krymper som människa. Han tar till flaskan. Det ser dystert ut för familjen, de vuxna barnen försöker på sitt sätt att bidra men familjen har delvis hamnat i klorna på den slemme grisuppfödaren mr Cable och läget blir alltmer besvärligt.

Det här är en ovanlig svart saga berättad inom realistiska ramar. Allt berättas av Harper och vi får följa familjen några år. Nöden kommer till en familj. Men kraften i, framförallt mamman och barnen gör att vi aldrig helt tappar hoppet. När det ser som mörkast ut sträcks en smutsig hand ut från underjorden.

En stark och märklig läsupplevelse. Är glad att jag äntligen fått läsa Sonya Hartnett. Hon fick ALMA-priset 2008 och det har jag tänkt på mycket under läsningen, att det verkligen är i Astrid Lindgrens anda det att hon kompromisslöst står på barnens sida utan att det blir smetigt. Språket är vackert och, kanske för unga vuxna, stundtals utmanande. Något av en uppförsbacke alltså. Men i efterordet säger Sonya Hartnett att hon vänder sig till de intelligenta ungdomarna, till ensamvargarna. Att det är är fel att underskatta läsarna. Ja det är nog så man skall tänka.

4,2

Läst våren 2017

Guldgossar

Av Sonya Hartnett 

Vilket drama! Vi är down under, det är vår och om några månader är det jul och sommarlov(!).

Dramat kretsar kring två familjer. En nyinflyttad med två pojkar Colt och Bastian, och den stökiga familjen Keley som har fem barn där det stundtals är väldigt oroligt mycket beroende på att familjen alltid har ont om pengar och för att Joe, fadern dricker för mycket. 

Här finns ytterligare två viktiga personer, båda i samhällets utkant. Två överlevare var och en på sitt sätt; Garrick och Avey. Dessa båda får händelserna att dra iväg och får mitt hjärta att knipas ihop och jag tänker, nej nej.

Det är som ett Noréndrama med ungdomar i centrum. De har inte bett att få komma till den här världen men den är det enda de känner. De människor de anknutit till; syskon och föräldrar, är självklarheten som allt utgår ifrån. Att börja korrigera den världsbilden gör ont. Den magiska barndomens mildrande skal vittrar sakta sönder ju äldre de blir och fram träder något oroväckande annat. Freya den äldsta av familjen Keley är tretton och det enda stället hon kan vara ifred på är mellan staketet och uthuset.  Inklämd där låter hon tankarna vandra, nu för tiden på ett annat sätt.

Än värre blir det när mamman en dag trött säger till henne att aldrig skaffa barn eller gifta sig. En kommentar som aldrig borde ha yttrats. För om mamman inte hade skaffat barn skulle ju Freya inte ha funnits, inte heller syskonen. Denna smygande skuld bidrar till att Freya nu ser på sin familj med helt andra ögon.

Barnens intryck för historien framåt. Det gör att vi får gissa oss till vad som fick familjen Jensen att flytta till ett område som är ett steg nedåt för en tandläkarfamilj.  Pusselbitarna vi får stämmer inte alltid ihop med bilden vi försöker lägga, frågetecknen hänger i ganska länge. Berättartekniken bidrar till att bygga upp spänningen. De inre känslorna fångar det nästan ständiga tumult barnen upplever att livet de hamnat i har blivit. Detta är skarpt och insiktsfullt beskrivet med ett vackert & kraftfullt språk.

En mörk och stark saga där de utsatta skipar sin egen skruvade rättvisa. Människan kan vara människans glädje men också väcka våld, vara sårande och ge upphov till oändlig sorg. Sonya Hartnett är en briljant berättare.

Läst april 2017