De förlorade minnenas ö

av Yoko Ogawa

På en japansk ö lever människorna under ett mycket speciellt förtryck. Saker tas ifrån dem och de raderas dessutom från människornas minnen. 

När detta sker kommer människor inte längre ihåg, jo några och de måste interneras eller vad man nu gör med dem för de kommer inte tillbaka. Rädslan smyger sig på i takt med att osäkerheten ökar och så långt är jag med men jag kan inte engagera mig i människorna eftersom jag hela tiden tänker på de stulna minnena. Om man vill kontrollera andra är då minnesförlust den bästa metoden? I Ogawas bok är det dessutom hela sjok av minnen som raderas, till slut även kroppsdelar. Det är här när det kantrar över mot surrealism som jag tappar taget. Läslusten försvinner.

Om vi skall skrämmas till eftertanke kring hur demokratiska samhällen kan tillbakabildas tycker jag att Atwoods Tjänarinnan har en mer solid tankestruktur. De förlorade minnenas idé är bitvis fascinerande men logiken, själva bygget håller inte. Om det är tänkt som en allegori funkar det inte när förtrollningen uteblir.

Det skaver mellan tanke och drömsk dystopi. Nej, De förlorade minnenas ö når inte fram, det blir bara en tvåa. 

Yoko Ogawa är en japansk författare född 1962 i Okayama. En av hennes tidigare översatta böcker handlade också om minnet; En gåtfull vänskap, den tyckte jag mycket om. 

ISBN
9789189175167

En gåtfull vänskap

En kvinna och ensamstående mor får arbete hos en excentrisk matematiker. Han har avverkat många hushållerskor förstår vi. M lider av minnesförlust men en märklig sådan. Han minns i 80 minuter sedan är det stopp.

En fråga som följer mej boken igenom är om de 80 minuterna äts upp bakifrån så att det läggs till en framåt hela tiden? Det framgår inte. Eller så har jag inte läst tillräckligt uppmärksamt. 

Kvinnans son får börja komma till matematikern på eftermiddagarna (sonen är 10 år) och då visar M upp andra sidor. Har är väldigt förtjust i pojken och kallar honom Roten eftersom han har ett platt huvud. 

Saker jag undrar över är hur kyligt människor beter sej mot varandra emellanåt. Kvinnan N som är den som anställer kvinnan är mycket kall när det uppstår ett missförstånd. Hon skräder inte orden och det visar sej att hon tror att kvinnan vill åt Ms pengar. Detta för att hon en gång sov över och det för att M blev sjuk och så ösregnade det utanför. Detta var oerhört skamligt och absolut förbjudet.

Kvinnan arbetar som ambulerande hushållerska genom en agentur och det verkar vara ganska strikt och ingen familjär ton. Hierarkierna tycker jag mej märka här o där i boken. Men det mesta sker i lägenheten där M bor. Han talar väldigt mycket om matematik och siffror. Han har ett kärleksfullt förhållande till dem och det smittar till både Roten och hans mamma. 

Det slutar med att de tre firar Rotens elvaårsdag och samtidigt att M vunnit ett fint pris för en artikel som han skrivit(eller är det en uträkning?) ett mycket fint pris som han inte gör något väsen av alls. Förberedelserna inför festen är minutiösa! Här funderar jag på en present jag fick från H från Korea. Utsökt, med sidensnoddar i kluriga knutar. Att själva förpackningen är nästan viktigare. Kan det vara så här med? 

Dagen efter finns M inte kvar i lägenheten. Han har blivit sämre och hamnar på hem. Men sina lappar på kostymen har han kvar. Minneslapparna..

En rar och gripande historia, en annorlunda berättelse med mycket värme och värdighet. Omtänksamhet och omsorg finns i alla detaljer och tankar om matematikern M.

3,8
Författare: Yoko Ogawa

Läst i april 2010