Intill vanvett intill döden

av Kirsten Thorup
I ett furiöst tempo beskrivs andra världskrigets Tyskland inifrån. Danska Harriet är deprimerad,  behöver vila upp sig och hämta styrka. Två dödsfall i familjen dessutom små barn, hon orkar inte mer. Eftersom hennes nyss avlidne man var bekant med den militära eliten i Tyskland och hon liksom väninnan Gudrun är fru till en flygofficer är vägen sopad och därmed hamnar Harriet i den innersta kretsen av nazister i München. Det är dock inte utan vånda, två små barn lämnas kvar i Danmark.

Harriet prövas hårt. Det som först verkar som ett liv i sus och dus krackelerar snart. Tjänstefickor behandlas som slavar, de är ju bara undermänniskor från öst. Samtal är hårt censurerade, öron finns överallt. Utanför det luxuösa hemmet råder kaos. Alla skall bidra till den slutliga segern även med sina liv. Harriet kastas mellan absurda och hårresande upplevelser i denna ”Totalteater”. Hon är inte bekännande nazist men har tidigare anfäktats av det storslagna tillsammans med sin man. Nu blickar sanningen henne i vitögat och hon undrar vad är det hon vill egentligen, vilka sida väljer hon när vidrigheterna står som spön i backen?

Det här är en sällsynt drabbande läsning. Stilen är som ett långlopp med ett tankeflöde utan slut, inga pauser för nya stycken, ingen andhämtning, vi är ju innanför helvetets portar. Låtsaslivet med middagar och galanta militärer, putslustiga filmer på bio och ständiga proklamationer om vikten av offervilja och snar seger, strax utanför finns arbetsläger för alla de som kallas dom - undermänniskorna. Trycket är stort på medborgarnas offervilja, samtidigt händer något inom Harriet, hon börjar få svårt att låtsas och dessutom ängslas hon över om hon ska få en plats på tåget som ska ta henne hem till jul?

Boken är en fenomenal prestation och ännu en skildring av krigets vanvett. Att vi precis i detta nu har ett pågående krig i Europa som vi inte vet hur det slutar - det är mer än hisnande. Så inlevelsen i vad Harriet hamnat i är total. Det gungar under fötterna och vi måste ställa oss samma frågor som drabbar Harriet. Vad är det att vara människa och när blir våra val fel? Kirsten Thorup är född 1942, Intill vanvett intill döden kom ut 2022, så gissningsvis har hon arbetat med boken till strax innan sin åttioårsdag. All respekt och beundran inför denna bedrift.

Det finns ytterligare en del i serien om Harriet, den heter Mörkret bakom dig.

Kirsten Thorup, 1942, är en prisbelönt dansk författare. Hon slog igenom med boken Himmel och helvete, 1982.

ISBN: 9789100190927

Marzahn - mon amour

av Katja Oskamp

I medelådern är du är varken ung eller gammal. Du ser inte längre stranden du startade från, och den strand du är på väg mot kan du ännu inte urskilja.

Så börjar boken. Katja Oskamp bestämmer sig för att byta yrkesbana, hon omskolar sig till fotvårdsterapeut. Ett tvärt kast som hon går in för med hull och hår. Katja hyr in sig i en skönhetssalong och kunderna låter inte vänta på sig, många blir snart stammisar. 

Vi befinner oss i en stadsdel i östra Berlin. Rättare sagt i en fotvårdssalong i ett höghus i en del av det tidigare Östberlin, Marzahn. Betonghusen i stadsdelen är kända som DDR:s motsvarighet till det svenska miljonprogrammet. Många lyhörda höghus men med gott om grönområden.

Marzahns rykte var inte det bästa. Stadsdelen andades ett monotont och slitet öst. Ossis ansågs vara lite efter, dessutom reaktionära. Men i fotsalongen bryts tristessen, för efter ett varmt fotbad och ompysslande kommer berättelserna och det är i vissa fall skärvor från ett annat liv i ett annat land i en annan tid. Många har kämpat på ett eller annat vis och med hjälp av värme och massage sipprar många minnen fram. Allt emottaget av en kvinna som kan konsten att lyssna. 

De korta historierna är liv i koncentrat berättat med mycket värme och humor. Många gånger rörande men också avslöjande. Aldrig förlöjligade eller von oben. 

Det är ett sant nöje att läsa Marzahn mon amour. Uttrycket kommer från en gång då damerna på skönhetssalongen tar en heldag och reser tåg till ett spa och själva får njuta av olika sorters bad avrundat med god mat och dryck. På hemvägen är humöret på topp och de inser att det finns inte mycket att klaga på och här kommer kärleksbetygelsen Marzahn - mon amour. 

Det var länge sedan jag läste en bok jag längtade att få fortsätta med just för respekten till medmänniskorna. Texten löper fint tack vare översättningen av Sara Eriksson. För lustläsningen och för  att jag känner mej som hemma får Marzahn - mon amour en fyra.

Omslaget flörtar inte precis med den som får syn på boken men om man synar det diffusa fotot i pastelltoner ser man höghus som tonar ut mot himlen. Efter läsningen är det lättare att dröja vid bilden och tänka att där nere någonstans stod damerna i skönhetssalongen och pausade med en cigg. Formgivning av Thomas Alm

Katja Oskamp,1970, är född i Leipzig och växte upp i DDR. Boken har delvis självbiografisk bakgrund. Marzahn-Mon Amour har vunnit titeln ”Berlin läser”

ISBN: 978-91-89105-54-6

Allt förgäves

 av Walter Kempowski

De mörka träden på omslaget har ännu inte trängt ända fram till godset med sin stjärna på svaj uppe på nocken. Men om man kikar närmre så ser man flygplan närma sig. Allt hållet i olika grå toner och så den svarta skogen. Det är orostider, det mullrar bort i öst. Vi befinner oss i Ostpreussen vintern 1945 och det är den sista krigsvintern men det vet bara läsaren. 

Det tar ett bra tag innan den adliga familjen von Globig i godset Georgenhof inser hotet. Nyheter som i första hand förmedlas av gårdsfolket, vilka har kontakt med omvärlden, ger inte mycket att rätta sig efter. Sömnigt och utan tillstymmelse till uppvaknande rör sig familjen i det kalla huset. Men så knackar det på dörren och oförvägna resenärer ber om en natts logi. De första flyktingarna ger sig till känna. Många har svårt att dölja sin nyfikenhet men det lätt förfallna huset bjuder inget överflöd. 

På andra sidan vägen där en gång godsets arbetare hade sina hem huserar nu Drygalski, en självutnämnd förvaltare med stövlar och ridpiska. Han agerar som maktens förlängda arm i alla fall i sina egna ögon. Han känner av förändringens vindar för nu vågar han stega över gräsmattan mot godset och ett tu tre står han en dag i hallen, granskar och mäter. 

Bekymmerslösheten naggas allt mer i kanten när frun i huset tvingas husera en flykting. Här brister dagdrömmeriet, hon som annars helst vill vegetera bak låst dörr med ett glas vin.

Dån och eldsken, trupper tio mil bort, ofärd och grymheter. Framfarten för ryssen är omöjlig att stoppa, inte ens en strimma hopp finns kvar. Den lilla staden Mitkau evakuerar, långa köer av vagnar och trashankar syns på vägen. 

All polityr och glans vad är väl det när hunger och köld råder utanför väggarna. Alla stjäl och roffar åt sig, misstänksamheten är stor. Var och sig själv närmast. Ja, vem kan man lita på?

Från loj lättja i salongen, via snyltande gäster till den obönhörliga grymheten bland de flyende. Från gammaldags rosenskimmer till nedstigning i helvetet. Ingen kommer undan. De som ett tag lyckas hålla olyckan ifrån sig blir även de indragna. Endast kylan, hungern och kläderna på kroppen kvar. Den lilla medmänsklighet som följer med på färden naggas hårt. 

Mamman och adelsdamen Katharina försvinner i fånghopen som masar sig fram.
Hjälpfrun Tantchen blir träffad av både bomb och k-pist. Läraren Wagner som suktat efter att få vara del i familjen blir omkullkörd av en vagn. Gårdskarlen Waldemar är starkt misstänkt för att ha planerat att fly med stora delar av godsets ägodelar tillsammans med den ukrainska gravida köksflickan. Senare ses de båda dingla från ett träd med skylten Roffare runt halsen.

Tolvårige Peter försvinner under radarn, är för ung för strid, glider omkring och slinker emellan, blir han den ende överlevaren? Drygalski den självutnämnde ordningsmannen som haft ett ont öga till familjen von Globig byter överraskande nog plats med Peter på en av de sista båtarna som lägger ut från kaj. Dåligt samvete, eller är allt bara en dröm? Peter har svårt att skilja på vad som är fantasi och verklighet. 

Vilken alldeles egen stil han har Walter Kempowski. Det är distanserat samtidigt något lekande lätt över exposén. Hans blick far som en drönare mellan slott, fängelse, kök, uppsamlingsläger och fångar, med obarmhärtig blick på vad som händer när folk väl börjat fatta och tvingas ge sig iväg. Sakligt med stort sinne för detaljer blir det sammantaget stiligt komponerat med ett oavlåtligt sug i berättandet. Kemplowskis Allt förgäves får en femma. 

Walter Kempowski 1929 - 2007 tysk författare känd bland annat för sin kollageroman ”Deutsche Chronik”. Hans far dog i striderna 1945 och själv satt han i fängelse i åtta år, anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion.

ISBN: 9789100194604

Sju år

Av Peter Stamm

Det börjar lite sömnigt. Unga nyutexaminerade tyska arkitekter befinner sig mellan bekymmerslöshet och ansvar, man möts och man skiljs. Band uppstår, ibland slumpartat. Sju år senare har det lättsinniga försvunnit, kanske utan att man märkt det, särskilt för Alex bokens berättare. Besluten man fattade då har fått konsekvenser.

Tiden är kring Berlinmurens fall och enandet av Tyskland. Alexander är inte lika ambitiös som väninnan Sonja men han lyckas ändå få en praktikplats. Vart skall detta bära hän undrar jag? Ännu en gammaldags utvecklingsroman om en ung mans knaggliga väg mot mognad? Men så efter halva boken stramar det till.

Alex verkar bara leva till hälften i sitt borgerliga liv med arbete och äktenskap men mötet med den polska kvinnan Iwona väcker en okänd sida. En som har med åtrå och hemkänsla att göra. Hos Iwona finns inga krav, inga samtal, han bara är. Han både längtar efter de här stunderna samtidigt som han grips av självhat, han tar för sig utan att involvera Iwona i sitt liv. I bubblan hos Iwona slipper han allt ansvar allt spel. Schatteringarna mellan de olika skikten i borgerligheten är intressant iakttagna. De som har allt kan tillåta sig att spela sin roll i livet. Behärska etikettens alla manér, uppträda bekymmerslöst mot alla även gentemot tjänstefolk. De som sätter tonen som andra ser upp till.

Å ena sidan Iwona, kvinnan som är papperslös, och näst intill språklös, städar svart och bor i ett krypin. Å andra sidan Alex familj och firma som går från den ena framgången till den andra. Men så kommer krisen och inte bara en.

Det här är i korta drag den yttre handlingen, parallellt dukas den ena existentiella frågan efter den andra upp. Obehag väcks, jag kan inte låta bli att tänka på författare som Sartre och Camus som också letade smärtgränser.

Sju år gissar jag är en perfekt bokcirkelbok för de som vill öppna upp för djupa, och kanske svåra, samtal kring skuld och moral. 

Peter Stamm är en av de där författarna när man redan från början känner sig på säker mark med läsningen. Det är oproblematiskt att komma in texten, välfunna iakttagelser och kristallklara dialoger skrivna på en lös och ledig prosa. Och i den bekväma läsningen smyger Stamm in samvetsfrågor som väcker olust, mycket skickligt gjort. Sju år får en klar fyra.

ISBN: 9789186905101

Dagordningen

Av Eric Vuillard

Berlin 1933. Högtidsklädda herrar slår sig ner i en guldglänsande salong, i väntan bolmar de på sina cigarrer. Till slut, en rastlös kansler kommer in med raska steg, hälsar. Förslag läggs på bordet, Tyskland skall byggas upp, fördelaktiga villkor ges men inte utan eftergifter. Det grävs i fickorna, för storfinansiärerna är det lukrativa affärer som utlovas. 

Englands konseljpresident lord Halifax besöker chefen för Luftwaffe, Herman Göring som på sitt gods visar sina vilthägn och bjuder på middag. Formen, all ståt, allt prål vad tänkte grannländernas ministärer?

Premiärminister Neville Chamberlain bjuder utrikesminister Ribbentrop på middag, ett oroväckande telegram dyker upp. Artigheten kräver att samtalen inte avbryts trots beskedet att Tyskland planerar att gå in i Österrike. Men vid Österrikes gräns denna dag står rader av bepansrade fordon helt stilla i timmar, mankemang har tillstått. Till slut får stridsvagnar lyftas av vägen och transporteras med tåg in i Österrike. Annekteringen får en snöplig början.

Bakom kulisser och formaliteter rörde sej odjuret och våldet. De första som fick känna på det handgripligen var Wiens judar som släpades ut på gatorna.

Företagen överlevde katastroferna, påpassligt med nya namn. Under kriget hade de haft gratis arbetskraft som hämtats från arbetslägren. Av tvångsarbetarna var det få som överlevde. Företagarna fick förtjänstfulla utmärkelser.

Tunn men tät, skriven med ironisk lätt spefull ton. Éric Vuillards infallsvinkel är vilken form och vilka uttryck nazisterna valde. Teaterkulisser, pålagda hurrarop, låtsasformaliteter, respektingivande uniformer. Kriget var ju vidrigt fasansfullt, hur bidrar boken till förståelsen av skeendet när man beskriver en mördarregim som pappdockor? Den följdriktiga frågan borde vara; vilka lät detta ske?

”The medium is the message*” fanns redan på 1930-talet med Göbbels effektiva informationshantering.  Summan av kardemumman; utlova bättre liv, slå blå dunster i ögonen på folk - det fungerar.

En eloge till Eric Vuillard som med stram återhållen vrede levererar en brilliant text om hur staten&kapitalet livnärde sej på denna gigantiska katastrof. Eric Vuillard är en prisbelönt fransk författare född 1968.

En klar femma för en gnistrande text.

Mannen på omslaget är Gustav Krupp von Bohlen und Halbach en av dignitärerna vid mötet i februari 1933.

* Myntat av kanadensaren Marshall McLuhan 1964

ISBN: 9789179035280

Musselmiddag

Av Birgit Vanderbeke

I ett enda flöde får dottern i familjen äntligen tala. Att hon nu till sist tar till orda är för att pappan inte kommer. Ändå står mamman och skrubbar 4 kg musslor så att det inte skall finnas några sandkorn kvar. För om eller när pappan väl kommer hem och sätter sig till bords till sin favoriträtt får inget vara fel. Är det något som mamman, brodern och hon själv lärt sig är att aldrig rubba den delikata balansen när alla är samlade. 

Med upprepningar och tillbakablickar likt en jenkadans, två steg fram och ett steg bak, rullas klaustrofobiska scener upp från det småborgerliga hemmet. Inga namn bara fadern, brodern, modern och jag. Familjen har flytt från Öst- till Västtyskland och är helt i händerna på den tyranniske fadern. När de tror att de gör rätt kan spelplanen ändra sig beroende på faderns nycker eller humör. Minsta antydan om att någon annan kan ha en åsikt eller avvika från hur fadern brukar vilja ha det kan vända upp-och-ner på stämningen och utlösa förfärliga saker som att tvingas in i stora rummet där dörren låses och sedan vidtar övertalningsförsök som hörs ut till de andra som står utanför på helspänn.

Musselmiddag tar fullständigt andan ur mig, har aldrig läst något liknande. Jag tänker på absurdisterna Beckett m fl. Kanske skulle Musselmiddag göra sig bra som en kort intensiv film. Teater också men hur gör man då med bilderna av mammans röda svullna händer, dotterns nerbitna naglar, hennes haltande gång?

Despotens dröm, han som aldrig får nog. Det bortskämda vuxna barnet som får alla sina begär tillfredsställda, kan det bli något annat än ett monster? Det är svårt att inte associera till auktoritära maktutövare i historien och på närmre håll. Infantil hänsynslöshet.

Ett citat i The Guardian fångar in något:

”Den här är den sortens bok som inte talar om för oss hur vi ska tänka utan sätter igång våra egna tankar”

Das Muschelessen, från 1990, har fått pris och det går att läsa mer på  Birgit Vanderbeke webbsida

Musselmiddag är 90 sidor lång utgiven av Bakhåll förlag får betyg 4,0

ISBN: 9789177424581

Fallers stora kärlek

Av Thommie Bayer

En kortroman eller en novell, ja det beror väl på tiden du har eller koncentrationen du kan ge. Fallers stora kärlek är inte så tät som en novell men har den välbehövliga twisten på slutet.

Faller besöker Alexanders lilla antikvariat och frågar om han kan köpa hans bibliotek. så börjar en trevande manlig vänskap och en inre resa för Alexander. Han är inåtvänd, vill helst bara läsa, det är då han finner han ro och han njuter verkligen av de olika författarskapen han plöjer. Den enda som för in lite liv i hans torftiga tillvaro är Kati, en flicka som är på väg in i tonåren men fortfarande älskar hästar och hästböcker. Det är en av tillvarons få njutningar när Alexander får leta upp och sedan sälja henne favoritböcker till vrakpris.

Marius Faller anställer alltså Alexander för en trip genom Tyskland. Han har många ärenden att ombesörja och behöver en chaufför. Sakta börjar de trivas ihop mycket tack vare samtalen de har i Fallers Jaguar. De diskuterar böcker, samhällsfrågor, etik och konst. 

Nu framkommer att Faller håller på att avyttra sin förmögenhet på ett säreget sätt. Hans hyresgäster får besök av honom och genomgår en test utan att veta om det. Om den utfaller till belåtenhet för Faller får de lägenheten av honom. 

Alexander kan inte låta bli att fundera över den hemlighetsfulle Faller. Trots gemenskapen i bilen och vid måltiderna finns en återhållsamhet som Alexander grubblar över. Det är tydligt att Faller är kvinnornas man. Han är karismatisk och behöver knappast uppvakta, Faller drar blickarna till sig. 

Alexander får också rejält med tid att fundera över sitt eget liv och kärleken till Agnes, kvinnan som övergav honom men som han aldrig kan glömma. Mer än så, han är besatt av henne, känner sig underlägsen och otillfredsställd.

När resan närmar sig sitt slut sker en rad överraskningar som jag inte skall avslöja men de är sannerligen behövliga. En behållning av boken är att vi serveras massor av boktips, framför allt tyska författare. Vissa tyska städer recenseras och även viss arkitektur och konst.

3.7

läst 2017

Körsbärslandet

Av Dörte Hansen

Olland i Norra Tyskland. Hamburg finns i periferin men byn påminns hela tiden om storstaden. Det är ett marskland, i århundraden har människor byggt vallar mot den översvämmande Elbe och havet alldeles intill. Små byar och fruktodlingar kantar floden. 

Här finns Vera Eckhoff med ett småtrasigt förflutet. Som flicka blev hon retad för att hon var flykting och trots att mamman bar huvudet högt har utanförskapet slipat Vera till en mycket egensinnig och självständig kvinna. Tandläkare och arvtagare till en stor gård som hon inte sköter så väl. Den storslagna korsvirkesgården har fått förfalla under Veras tid. Devisen på huset om att huset är inte ditt utan fortsätter att leva under nästa ägare visar tydligt på vad Vera inte själv ser, att huset vanvårdas. Veras ångestnätter speglar sig i flagnande fönsterkarmar och bjälklager som börjar svikta.

Anne är sönderbruten av en relation. Hon har tagit barnet och begett sig till sin enda släkting Vera Eckhoff. Leon, kaninen och Anne ger sakta värme, oförutsägbarhet och liv åt det kalla huset.

Hur kvinnor alltid har sina mödrar inom sig är ett tema i Körsbärslandet. De bär med sig mödrarnas sorger, ibland omedvetet. En fin bild är hur trädgårdarna med körsbärsträd täcks med lätt vattendimma de nätter det kommer att bli frost. Vatten frys till is och islagret skyddar de ömtåliga knopparna. Dessa kappor av is kallas stelning. Och i Hansens händer blir det en (något övertydlig) metafor för hur sårade och djupt skadade kvinnor hanterar traumatiska händelser, de kapslar in.

Körsbärslandet är en blandning av Katarina Mazetti, Stig Claeson och Lucy Dillon. Ibland lutar det starkt åt feelgood-hållet. Tur då att tillbakablickarna på de tidigare generationerna ger lite svärta och tyngd åt berättandet som stundtals kan hemfalla åt väl mycket raljerande. Bra berättelser handlar om att kunna gestalta och att man inte märker när man försvinner in i karaktärernas motsägelsefulla liv. När erfarna journalister börjar skriva romaner blir det ibland som i Körsbärslandet. Rappt berättade historier, sidorna bläddrar sig själva. Du behöver inte lägga pannan i veck för att fokusera och ta in olika knappt skönjbara nyanser nej det är mer plakatfärg över dragen. 

Nej nu var jag lite orättvis. Jag gillar de nordtyska miljöerna i den här boken. Körsbärslandet sätter också fingret på tidstypiska drag. Bortskämda storstadsbor som suktar efter nostalgiska kuttingar eller något extra eftersom de är övermätta på välstånd. De har en romantisk ide om livet på landet och när den bubblan spricker grimaserar de och drar sin kos. De som stannar kvar och inte har möjligheten att välja liv, de tampas med livet var och en på sitt sätt. Relationerna är också drabbade av orealistiska romantiska idéer, baksidan som kan bli ett uppvaknande handlar om något så tråkigt som mognad. Det är här jag tänker på Katarina Mazetti som också tröskat dessa iakttagelser.

3,9

Läst maj 2017

En tyst minut

På podiet längst fram i aulan står ett foto av Stella. Den vackra omtyckta engelskaläraren finns inte mer. Christian kan inte ta ögonen från bilden, han är bedövad av sorg och minnena från sommaren som nyss flytt kommer i vågor. 

Christian är arton år och har inte varit mycket längre bort än Hirtshals. Han är född vid tyska kusten och arbetar den här sommaren med att bygga en pir och guida turister på en fågelö. Och där kommer Stella i sin gröna baddräkt och sin frimodighet. Det klickar. Inget blir sig sedan likt.

Åldersskillnaden finns inte i deras få möten men utanför den bubblan håller Stella hårt på konvenansen. Christian är hennes elev och det finns inte antydan till något annat när andra är närvarande. Dessa tvära kast mellan innerlighet och utanförskap drabbar Christian hårt. På sitt rum drömmer han att de kan bo i den övergivna fiskarstugan på fågelön. Stella ber honom tänka på att det finns ett sedan. Men det är något som inte existerar i Christians tankevärld. Så åker Stella iväg på seglats med goda vänner. Åter tillbaka i aulan där den tysta minuten avbryts av en positivhalare. Så är det, mitt i förtvivlans sorg gör sig det dagliga livet påmint. Klockorna stannar inte. Siegfried Lenz bok En tyst minut är en liten pärla. Koncentrerad med livsvisdom men samtidigt skir som en akvarell med mycket vatten i penseln. 

Siegfried Lenz dog i höstas (oktober 2014). Ett återkommande tema i hans böcker är förhållandet mellan gammal och ung. Den här korta romanen eller långnovellen var något av det sista han skrev, åttio år gammal.

Förlaget Thoren&Lindskog ger ut tyska författare. Jag har tidigare skrivit om en annan bok från deras dem: Currywursten. Kika gärna efter deras utgivning, här finns många godbitar

4,3

Läst vintern 2015

Currywursten

I Hamburgs ruiner april 1945 försöker fru Lena Brückner så gott det går. Tillgången på mat är lika skral som tillförlitlig information. Men det är ändå magfrågan som styr och ställer. Den raska och rådiga fru Brückner hamnar vid ett ösregn bredvid en ung man. Hon inser snabbt att han är på fel plats. Kriget slukar unga män som han och han borde vara vid fronten. Men vips är han i fru Brückners kök och får varm men ack så tunn soppa. Antingen kommer han att dö eller så blir han dödad tänker fru Brückner och säger att han kan stanna ett tag. Angivarna har stora öron så de måste vara mycket tysta. Bremer stannar. Dagarna går och de delar mer än maten. Nu faller det sig inte bättre än att fru Brückner undanhåller krigsslut och nederlag för sin unge älskare. Bara en dag till tänker hon och lagar ytterligare en kärleksmåltid på det hon lyckats byta sig till. Är det någon som kan fixa till mat i kristider är det fru Brückner.

Gömd kärlek håller inte och allt tar naturligtvis en ände med förskräckelse, men var är titelns currywurst? Allt börjar med att författaren minns en korvkiosk i Hamburg på 1960-talet, där det serverades ett alldeles extraordinärt tillbehör. Bakom smaksensationen Currywursten fanns en viss fru Brückner. På en nostalgitripp bestämmer sig författaren för att gå till botten och få reda på ursprunget till smakhemligheten.

Lena Brückner finns på ett ålderdomshem, är blind men stickar ändå på en tröja. Minnet är klart och får hon bara en tårtbit kan hon tänka sig berätta. Det blir många tårtbitar och den fascinerande historien om Upptäckten av currywursten rullas upp. En bitterljuv historia som vi kan avnjuta tillsammans med skriftställaren Uwe Timm.

Upptäckten av currywursten berättas vemodigt, osentimentalt och vackert. Det är lätt att tycka om denna levnadsstarka kvinna som sliter och gör så gott hon kan trots det eländes kriget.

4,1

Läst sommaren 2014

Ensam i Berlin

Det här är den där typen av bok som skapar ett band till sin läsare. Ja så är det i alla fall med mej. Ni vet, boken man längtar till. Redan efter första kapitlet var jag fast. Kände att den här kan jag lita på, det här är en författare kan sin sak.

Vi befinner oss i Berlin 1940 och angiveriet, och därmed rädslan, börjar ta fart. Trots att faran lurar nästan överallt finns det ändå modiga människor och det är nu det börjar bli spännande. Jag vet att det kommer att bli tungt men fortsätter ändå.  Trots att jag vet att mörkret vilar runt nästan varje sida är Ensam i Berlin av Hans Fallada svår att släppa. Berättelsen har ett driv som för mig direkt in i miljöerna. Fallada får mig att se de slitna trappuppgångarna, de mörka köket med grytan på gasspisen. Hur människorna skyndar in i sina krypin och lägger på säkerhetskedjan. Ynkryggen som står och hänger i porten, på jakt efter upplysningar han kan föra vidare. Samtidigt börjar det sörjande paret Quangel driva alldeles egen motståndsrörelse.

Den lilla människan med sina skavanker skildras med ömhet. Å andra sidan den väloljade polisstatens organisation som vittjar upplysningar av vettskrämda angivare. Bättre rädda sitt eget skinn. Motsatsen till solidaritet och förståelse. Samtidigt som jag fördjupar mig i hur rädslan sprider sej som ett klibbigt nät över precis alla blir jag illa till mods. Tänker på mörka strömningar ute i Europa idag 75 år senare och inser att det är dags att lära känna igen de otäcka tendenserna innan det är för sent. Ofta tänker jag, den här borde läsas av många, många.

Bokens tillkomst är mycket speciell, den har autentisk bakgrund. Fallada fick tag i akterna som handlade om makarna Quangel efter kriget. De nästan 700 sidorna skrevs i en rasande fart 1947, tre veckor senare dör Hans Fallada. En kortare version kom ut men först nu i sin helhet. I slutet av boken finns detta utförligt berättat, även en text om författaren samt en ordlista.

Läst januari 2014