Ensam i Berlin

Det här är den där typen av bok som skapar ett band till sin läsare. Ja så är det i alla fall med mej. Ni vet, boken man längtar till. Redan efter första kapitlet var jag fast. Kände att den här kan jag lita på, det här är en författare kan sin sak.

Vi befinner oss i Berlin 1940 och angiveriet, och därmed rädslan, börjar ta fart. Trots att faran lurar nästan överallt finns det ändå modiga människor och det är nu det börjar bli spännande. Jag vet att det kommer att bli tungt men fortsätter ändå.  Trots att jag vet att mörkret vilar runt nästan varje sida är Ensam i Berlin av Hans Fallada svår att släppa. Berättelsen har ett driv som för mig direkt in i miljöerna. Fallada får mig att se de slitna trappuppgångarna, de mörka köket med grytan på gasspisen. Hur människorna skyndar in i sina krypin och lägger på säkerhetskedjan. Ynkryggen som står och hänger i porten, på jakt efter upplysningar han kan föra vidare. Samtidigt börjar det sörjande paret Quangel driva alldeles egen motståndsrörelse.

Den lilla människan med sina skavanker skildras med ömhet. Å andra sidan den väloljade polisstatens organisation som vittjar upplysningar av vettskrämda angivare. Bättre rädda sitt eget skinn. Motsatsen till solidaritet och förståelse. Samtidigt som jag fördjupar mig i hur rädslan sprider sej som ett klibbigt nät över precis alla blir jag illa till mods. Tänker på mörka strömningar ute i Europa idag 75 år senare och inser att det är dags att lära känna igen de otäcka tendenserna innan det är för sent. Ofta tänker jag, den här borde läsas av många, många.

Bokens tillkomst är mycket speciell, den har autentisk bakgrund. Fallada fick tag i akterna som handlade om makarna Quangel efter kriget. De nästan 700 sidorna skrevs i en rasande fart 1947, tre veckor senare dör Hans Fallada. En kortare version kom ut men först nu i sin helhet. I slutet av boken finns detta utförligt berättat, även en text om författaren samt en ordlista.

Läst januari 2014