Gift

av Tove Ditlevsen

Allt ska ned genast, det finns inga hinder eller eftertanke. Till en början är skrivandet Toves drog det är då hon mår bra när hon äntligen får forma sina meningar eller diktrader. Hon längtar efter att få skriva men gömmer sina rader för sin förste man. Han får inte veta för då kan han bli besviken eller störd om just hon skriver, han skriver nämligen själv på en jättetråkig roman, Tove har tjuvkikat. Är det så här att vara gift undrar hon? Man skall vara gift och vara en förstående hustru särskilt om man inte kan försörja sig själv såhär i slutet av 1930-talet. Mannen är gammal, skulle ha kunnat vara hennes far. När två år har gått tror Tove att väggarna skall ramla över henne, hon förtvivlar. Ljusningen blir en litterär klubb, den leder till att Tove börjar publicera sig, hon träffar också en ny man och vill skiljas. 

Ja när stenen väl är i rullning går den inte att stoppa. Men det här är innan Tove blir drogberoende, nu vill hon inget hellre än att ha familj och barn, bara hon får skriva.

Mannen som ger henne den första sprutan, petidin, är läkaren som aborterar henne, för smärtan efteråt. Den upplevelsen går ovanpå precis allt, om hon gifter sig med doktorn kan hon få spruta varje dag tänker Tove. Hon vill alltid flyta omkring i den saliga dimman. Att mannen, nu nummer tre, är mentalsjuk, och utsätter henne för en variant av Münchausen by proxy, finns inte på kartan. 

Så börjar den självbiografiska romanen Gift och jag är helt tagen. Tove Ditlevsens liv har tröskats och det som nått mej är; känd dansk författare med drogmissbruk, men jag minns också från biblioteken att särskilt kvinnor ville läsa hennes böcker. Det är avskalat, mänskligt och utlämnande och det är klart att jag vill läsa vidare. Inte bara för att få veta hur det går, det vet jag ju någonstans utan för att jag dras motståndslöst in i texten. Det är det här som är Toves unika stil hon vet precis hur repliker, händelser, tankar hakar i varandra och utan att jag märker det blir jag smått berusad.

Gift skrevs som den tredje och sista delen i en biografisk svit 1971. Tanken går osökt till den laddade titeln. Tove vill bli gift men har som tjugotvååring ingen aning om då att hon skall dela sitt liv med något mer djävulskt som också stavas Gift.

Jag sugs med in i berättelsen om Toves vuxna liv med andan i halsen. Gift serverar träffsäkra skissartade beskrivningar i en brådstörtad, febril ton. Gift får en (darrig) femma. 

Vigdis Hjort har skrivit ett hängivet och mycket läsvärt förord i pocketupplagan från 2022.

Gift har översatts av Ninni Holmqvist

Tove Ditlevsen var en dansk författare, född 1917 i Köpenhamn och levde där hela sitt liv. Hon dog 1976. Tove Ditlevsen fick tre barn.  

ISBN: 97891271549971

Matrix

av Lauren Groff
Påverkad av Trumps lögner och första Coronavågen flydde Lauren Groff in i en fiktiv värld. En delvis stängd värld i form av ett kloster i 1100-talets England, hennes huvudperson är en 17-årig flicka som ingen vill ta ansvar för. Dessutom är hennes chanser på äktenskapsmarknaden lika med noll eftersom hon är ful och har bestämda åsikter. Marie förvisas till ett kallt och fallfärdigt kloster, där flertalet nunnor är sjuka, och hennes uppenbarelse väcker förundran och förskräckelse. Marie känner sig förvisad och våndas i den karga miljön. Men med tiden tar hon sig samman och sakta får hon klostret på fötter.

Det här är Lauren Groffs helt egna version av Marie de France, den första franska poeten i litteraturhistorien. Marie har franskt påbrå och vistades i Frankrike som ung flicka. 

Klostret är ett minisamhälle. Förutom att be böner utvecklar nunnorna sina hantverkskunskaper, även språk och skrift. Hur samhället utanför ser på nunnorna är inte minst viktigt. Avunden och vidskepligheten är inte långt borta vilket Marie försöker stävja genom välgörenhet och spejare både i England och på kontinenten. Trots sin organisations- och diplomatiska förmåga väcker klostret ont blod i de kringliggande länen. Det är inte bara idyll bakom klostermurarna. 

”…För ett kloster är kollektivt; privatsaker är emot Regeln. Ensamhet är lyx, till att tänka blir det aldrig särkilt mycket med tanke på allt arbete, all meditation”

Språket är avgörande för hur man närmar sig en värld som existerade för över niohundra år sedan och Lauren Groff lyckas hyfsat med tidsförflyttningen. Tankevärlden med helgon, syner och tecken finns med även i det robusta arbetet och inte minst i alla själarna som Marie ansvarar för. Många upplevelser utgår ifrån sinnena och kroppen; aldrig få sova ut, fukten, hungern och smakerna, åtrån som inte kan tyglas. 

Marie är i sanning en viljestark kvinna en egenskap som egentligen inte premieras i klostermiljön, men hon är en kvinna med maktambitioner vilka hon försöker dämpa och dölja. 

”En kvinnas makt finns bara i den utsträckning hon tillåts ha den”

Matrix får en stark trea för en fascinerande berättelse om medeltiden och kvinnans roll i det mansdominerande samhället. Och kanske har den faktiska Marie och hennes nunnor varit med att skapa något som satt vidare spår ända in i vår tid?  Här blir det lite svårt med avvägningen mellan fiktion och den verkliga historien. Ibland får jag glimtar av Game of Thrones i tanken och när de väl en gång dykt upp är det svårt att få bort det filtret. När det händer blir jag vilsen trots nunnornas finurliga sätt att försvara sig och Maries intrikata maktbygge. Har jag blivit förförd av ett osannolikt porträtt för att det passar vår tidsålder? Eller skulle det faktiskt ha kunnat hänt?

Här en intervju från november 2021 i P1 Kultur: Matrix - följ med författaren Lauren Groff till ett nunnekloster på 1100-talet
14 min.

Lauren Groff,1978, amerikansk prisbelönt romanförfattare som bor i Florida, USA. 

ISBN: 9789189393066

Mitt namn är Lucy Barton

Under sin sjukhusvistelse får Lucy oväntat besök av sin mamma. De har inte nånsin talats vid ordentligt, inte heller setts, sedan Lucy gav sig iväg som mamman uttrycker det. Mest sitter mamman tyst vid fotändan av sängen, stundvis slumrar hon men de har också korta samtal om ditt och datt. Ibland bränner det till då tittar de båda ut på Chryslertornet som står som en fyrbåk utanför sjukhuset. Tystnaden är aldrig besvärande trots allt outtalat.

Lucy är väldigt berörd av sin mammas besök, de har aldrig varit nära varandra ändå har mamman, som aldrig rest någonstans innan, tagit sig hela vägen till New York från mellanvästern. När Lucy vaknar på natten kan hon se sin mamma också vara vaken. Det otvungna och bekanta sätter igång minnen och Lucy ber sin mamma berätta om folk hemifrån, inte familjen det är som en osynlig överenskommelse. Men små bitar dyker ändå upp som att hennes bror, som fortfarande bor hemma, sover hos grannens grisar natten innan de skall till slakt och att han läser hennes Lilla huset på prärien. Den typen av inblickar ristar sig fast även andra iakttagelser som nyper till eller ger insyn i en enkel och mycket sträng uppväxt. Ändå finns banden, Lucy anade inte vad materiellt eller kulturellt kapital innebar innan hon gav sig av. Stillsamt faller bitar på plats under dagarna Lucy ligger i sin säng. Mammans besök betyder mer än vad de båda tillstår. 

Elisabeth Strout verkar vara en själsfrände till Alice Munro. De glider varsamt men skarpögt över oss små människor och får syn på skav och oegentligheter, de betraktar vår strävsamhet våra böjelser och oväntade reaktioner. Jag skriver oss för här finns livsvisdom för alla.

Mitt namn är Lucy Barton får en femma för de framslipade sanningarna och att det här är en bok att återvända till. En riktigt fin läsupplevelse.

Bokbloggar

Faunen

Av Anna-Karin Palm

Tog en pocket ur en av mina högar, jag har kikat på den till och från i flera år mycket på grund av omslagsbilden, ett utsnitt av tavlan; A Mythological Subject av Piero di Cosimo. Tavlan har också titeln: A Satyr Mourning over a Nymph.

Under en av de varmaste somrar någonsin har jag försökt att tränga in i denna drömska och stundtals lite sökta handling. För den som älskar romantiken och dess flirt med magiska mytologiska väsen antar jag att det kan bli en givande läsning. Jag vet inte om det var värmen som gjorde mej trög men jag kunde inte försjunka ner i svärmeriet kring alla romantikens signum. 

Det som ändå fick mej att fortsätta var Amelia Spencer, en ung kvinna som inte är knuten till en familj eller till en man. Vilket jag antar var extremt ovanligt. Hon är en ung och självständig författare som stretar på och skriver drypande romantiska romaner, helt enligt konvenansen, men ack så tråkiga får hon höra. Tur då att det en dag uppenbarar sig en Faun i hennes arbetsrum som utmanar både hennes skrivande och hennes hittills oupptäckta erotiska sidor. Faunen har spetsiga tänder, mycket svart hår och spelande ögon. 

London 1880-talet, kan det bli mer viktorianskt, tabun som är som gjorda för att brytas och samtidigt anas en frambrytande kvinnofrigörelse. Det uttrycks inte på något annat vis än två skapande kvinnor, inget tal om att upplysa eller organisera. Nej vi flyttas mellan tre olika skikt, ett nutida också delvis i London och ett tredje mörkt medeltida med jungfrur i en sagovärld med dunkla begär i gobelängens utkant. För jag ser en 1300-tals gobeläng framför mej när jag läser dessa avsnitt. 

Behållningen är den viktorianska delen, de andra skall vävas in och eka till oss men jag är fullständigt ointresserad. Under läsningen erinrar jag mej att det fanns en revolutionär rörelse - De engelska jakobinerna - som slogs ned i England, innan suffragetterna. En del av en romantisk rörelse där studenter ville flytta ut på landet och dela lika. Jämställdheten var också viktig. 
Lyssna gärna på den här intressanta essän av Gabriella Håkansson:
Romantikens radikala rötter täcks över

Möjligen kan intresset öka om man läser på kring mytologin kring fauner, enhörningar och dessutom fördjupar sig Ovidius Metamorfoser. 

Jag är ledsen men Faunen får bara 2,5 helt säkert för att jag är fel läsare jag inte ens orkar försöka få distans och tänka analytiskt

juli 2018