Röda sirener - en ukrainsk familjehistoria

av Victoria Belim

När längtan efter släkten i Ukraina blir för stark reser Victoria till slut till sin kära mormor Valentina i Behre. Mormodern har valt att stanna kvar trots oro i landet, märk väl att det här skrivs innan Rysslands anfallskrig 2022.

Vika, som är författarens smeknamn, har starka band till både sin farmor och mormor. Här en glimt av ett barndomsminne:

”… jag tittade genom det lilla fönstret på farmors gröna kappa som fladdrade förbi utanför och kände mej så trygg att jag tyckte att jag blev tyngdlös”.

Victoria vill veta mer om den sedan länge försvunne släktingen Nikodim. Nej nej, säger Valentina och blir mycket upprörd, nej istället behöver vi se om trädgården. Reaktionen förvånar Victoria men hon sansar sej och börjar ändå leta och samla pusselbitar om den sargade familjens historia.

Hon bestämmer sig för att stoppa huvudet i den ryska björnens käft den, före detta KGBs, fängelseliknande skrämmande byggnad där arkiven finns kvar. Två tuppar inramar porten till ”Tupphuset” de är stridsberedda med alla fjädrar utbredda - röda sirener.

Men ingen vet, inga dokument leder vidare. Däremot får hon reda på att Stalin gav order om massarresteringar och från dem kom inte många tillbaka.
Hennes mormor Valentina vill inget veta, skräcken för att veta för mycket sitter i men till slut tar en arkivarie bladet från mun och berättar, och sakta rullas Nikodims förfärliga öde upp.

Röda sirener ger perspektiv på Ukrainas långa kaotiska historia. Vikas sökande efter familjens öde skapar en intensiv samhörighet och familjekärleken växer. Tonen är varm och det starka intresset för familjers öde ger Röda sirener ett allmängiltigt djup. Dessutom är det en njutning att läsa Vicktoria Belim och hennes personporträtt något alldeles extra.

Victoria Belim, född 1978, är författare och journalist född i Ukraina men numera bosatt i Bryssel.

ISBN: 9789178092802

Fråga 7

av Richard Flanagan

Med djup kärlek och respekt beskriver Flanagan sin fars enkla men också osannolika öde. Flanagan själv skulle inte funnits om fadern hade fått stanna i det japanska fånglägret, men så fälldes atombomben.

Boken skiftar mellan tankar om tid, minnen och Flanagans familj och Tasmanien, den framsynte författaren H G Wells och hans påverkan på den ûberintelligente ungerske kärnforskaren Leo Szilard, tillika Einsteins student i Berlin, en visionär sanningssägare utan motstycke som på 40-talet försöker stoppa A-bomben.

Överraskande händelsekedjor som verkligen hänt kring atombombens tillblivelse och inte minst om de vetenskapsmän och författare och filmare som insåg vanvettet. Att jämföra med president Truman som ansåg att atombomben var som vilken artilleripjäs som helst ”bara större än den andre killens”.

Tanken svindlar och precis som i Dr Strangelove undrar man om dilettanter verkligen ska få ha tillgång till den röda knappen.

Hisnande texter som förutsätter ostörd läsning. Trots sina disparata ämnen hänger allt ihop och det är smått svindlande. Litteraturens roll är att ställa frågorna inte försöka besvara dem och här hänvisar författaren till Anton Tjechovs sätt att beskriva världen, som på sätt och vis är upphovet till titeln; Fråga 7.

Förvirrande? Bara läs, texten är magnetisk.
Utan motstycke en av de bättre böcker jag läst, det blir en femma. 

Richard Flanagan; född 1961 i Longford, Tasmanien är en prisbelönt författare han även skrivit och regisserat flera filmer.
 

Två citat från boken:
”...men det här är en redogörelse av minnen, inte fakta, och det är inte genom fakta vi känner oss själva, medan minnet - med sina spratt, luckor, tystnader, påhitt, oundvikliga frågor - gör oss till dem vi är när vi hasar runt…”

”….orden i en bok är aldrig boken, själen i den är allt"

ISBN: 978-91-0-080947-8

Grå bin

 av Andrej Kurkov

Segej Sergejitj är en enkel och saktmodig man som bor i Donbass grå zon. Här går allt sin gilla gång med trädgård och de älskade bina. Men det mesta är annorlunda utanför hans lilla paradis. Grannarna har flyttat, kyrkan bombad och strömmen avstängd. Nja en granne är kvar, hans ovän sedan barnsben Pasjka, men till nöds finns de där för varandra.

Sergej har inget större behov att ta reda på varför sidorna skjuter på varandra, men det känns inte bra. Det som till slut får honom att handla är bina. Sergej vill hitta en lugn plats där de kan flyga utan att det dyker upp projektiler från någon av de stridande sidorna.

Det är lite av tjuren Ferdinand över Sergej, helst vill han leva i lugn och ro njuta av fruktträdens blom och fåglarnas sång. Visst har han också drabbats av sorg men stilla anpassat sig och utan att han märkt det har livsutrymmet krympt.

Målet är en plats med mycket sol och växter. Den gamla Ladan startar troget, bina sätts på släpkärran och sakta bär det iväg. I byarna där han stannar möts han av försiktighet, tilltron till främmande är inte som förr, han blir till och med hotad men hjälpsamma händer ser till att han kommer vidare.

Sergej drar sig till minnes en biodlare från Krim som han mötte för många år sedan. Krim är känt för sitt varma och härliga klimat, dit ställer han och bina kosan.

Under radarn visar det sej för här blir till och med Sergej varse att det är skarpt läge och att det inte bara är att köra omkring hur som helst. Motvilligt inser han att även om det är bäst under aprikosträden så är det nu hans tur att agera, att hjälpa sin nästa så som han blivit hjälpt under resans gång. Sergejs hinna av tröghet och ointresse krackelerar, han får göra som bina, hjälpa till för det gemensamma.

Andrej Kurkov skildrar hur det är att leva i land där det är svårt att förstå läget - tv och tidningar existerar inte längre - varför grannar och vänner från ena dagen till den andra har blivit fiender, att okända bestämmer var han får vistas och vad han får göra. Det mellanmänskliga krymper och i stället står uniformerade män med vapen utposterade - de är de grå bina; gör ingen nytta och påminner om döden.

Kanske har det hänt något med Sergej under resan. Han låter inte bara saker ske. Först sover han med en handgranat men sedan börjar han att tänka på varför och då vill han inte ha granaten längre. Vad göra? Han agerar som han tycker verkar bäst för alla.

Den enkla människan möter den komplicerade och onda världen. Kan en sådan berättelse fungera idag? Ja varför inte? Grå bin har både skärpa, humanism och en saktmodig humor, en del scener är obetalbara. Andrej Kurkov är född berättare, underbar läsning.

”Andrej Kurkov, född i Ryssland 1961, är av de mest översatta ukrainska författarna. Hans roman Döden och pingvinen blev en internationell succé och har sålt i över en halv miljon exemplar. Han är ordförande i ukrainska PEN och har under kriget outtröttligt gett intervjuer och skrivit artiklar från sin tillfälliga bostad i västra Ukraina. I Ryssland är hans böcker sedan tidigare förbjudna”  Natur&Kultur

ISBN: 9789127180239

Översten

av Ola Larsmo

Det är översten Knut Oscar Brundin själv som börjar berätta om sina första år i Uppsala senare Stockholm, en fattig och våldsam barndom. Senare militär bana där han så småningom hamnar på Nya Varvet i Göteborg och bildar familj. Vid den här tiden, 1850-talet, vårdar Sverige inte de sina vilket innebär en stor emigration. Paret Brundin bestämmer sej för att resa mot Amerika. 

Det här är bara början på ett mäktigt och märkligt människoöde. Knut Oscar har funnits och Larsmo har följt i hans spår. Det är minst sagt dramatiskt, boken börjar med att han som pojke räddas ur den iskalla och strömma Svartån och skriver att det var min första död. Så är anslaget och en undrar såklart när den nästa skall ske.

Tron spelar en övergripande roll i Översten. För Knut Oscars mamma handlade det om liv eller död, hon emigrerade först, detta leder dem till baptisterna vilket får en avgörande roll vid ankomsten till New York.

Senare delen av boken utspelar sig på slagfältet i det amerikanska inbördeskriget där Knut Oscar Broady så småningom blir överste. Den realistiska och fasansfulla detaljrikedomen tar aldrig kraft från huvudfåran; övertygelsen om att vi aldrig får bli så simpla att vi utnyttjar våra medmänniskor. Den insikten innebär en omvändelse för översten. 

Larsmo tycker att vi vet för lite om var vi kommer ifrån. Det vi tar för givet har kämpats för både i Sverige och USA. Alla sår är inte läkta men det är värt att fundera över vad det är för samhällen som vuxit fram ur krig och upplopp. Blev det bättre, vad kunde gjorts annorlunda?

Översten är en tegelsten med ett dovt sug. Knut Oscar skyggar inte för att redogöra för några detaljer men gör det på ett sätt som manar framåt trots grymheter. Kanske är det här suget uppstår, jag läser trots vedervärdigheterna. Stilen ger mej en känsla av att jag leds av en trygg hand trots helvetet. Det här är människan mäktig; stor förödelse samtidigt stor kärlek. Knut Oscar kämpar för Gud och samtidigt för ett ideal han inte kan dagtinga med. Att mejsla fram detta är en makalös prestation av Ola Larsmo. Översten får en femma.

Det suggestiva och vackra omslaget står Eva Wilsson för.

Ola Larsmo, 1957, är författare, kulturjournalist och samhällsdebattör. Han har fått många priser för sitt skrivande och utnämndes 2018 till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Ola Larsmö var fram till 2017 ordförande för Svenska Pen.

Läs mer om "Översten" Knut Oscar Broady

https://www.boktugg.se/2020/09/08/ola-larsmo-folk-har-glomt-lite-for-mycket/

Utmärkt artikel från SO-rummet för den som läsa på om det amerikanska inbördeskriget 1861-1865:

https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/amerikanska-inbordeskriget-1861-1865

Ännu mer om Knut Oscar Broady

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16974

ISBN

9789189015159

Älven

av Rosa Liksom

För snart åttio år sedan pågick Lapplandskriget i norra Finland. En evakuering startade i september 1944. Vägarna och stigarna fylldes av kvinnor, barn, åldringar och inte minst djur. För den fjortonåriga Flickan går omsorgen om djuren i första hand. Kossorna, som alla har kära namn är  familjemedlemmar och deras behov är en del av hennes, de har bara henne nu under den långa flykten.

Färden går mot Torne älv, det är höst och ibland värmer solen, ibland faller iskallt regn. 

De går bredvid sina djur med det lilla de äger; en insydd slant i linningen, en jacka över klänningen. Har de tur får de tak över huvudet på natten men magen knorrar dagarna igenom. Allvaret och sorgsenheten gör sällskap med de medfarna och ledsna. 

Vi följer flickans intryck. Hasandet i lervällingen med skor som knappt håller ihop. Ständigt ha koll på de sina. Det är första gången hon är så här långt ifrån det nu övergivna hemmet. Tyskarna är på reträtt och kör den brända jordens taktik. Det lilla sällskapet kommer med viss möda över Älven. 

Omgivningarna på andra sidan är som hemma men ändå inte. Kännedom om bär och svamp och vad djuren kan äta är en överlevnadsfråga. Då och då dyker det upp tält med beväringar och lottor. Då blir det en stunds vila och hungern dämpas med välling eller smörgås. 

Rosa Liksom skriver sakligt och kärvt, flickan iakttar och vi befinner oss i ett myller av detaljer, här finns inte plats för ömkan eller sentimentalitet. Visst finns saknad och längtan men nu handlar det om att ta en dag i taget. Det är inte utan att tankarna går till alla världens flyktingar just nu, de är många.

Stilen är realistisk nästan rå. Det är rakt och naket. När det är svårt söker sej Flickan till djuren.Tankarna på naturen och stjärnorna lyfter henne en smula över det hopplösa, tröstlösa livet i flyktinglägret. Allt filtreras genom flickans världsuppfattning, den är inte så omfattande däremot upplevelserna. Vi får aldrig veta hennes namn. Hon däremot namnger alla djur hon lär känna. 

Kvinnoliv. Ofta skyddslösa och beroende av att folk uppför sig anständigt. Flickan omges av djur och unga kvinnor. De som visar omsorg, plåstrar om och räddar flickan är kvinnor. Trots umbäranden finns ingen uppgivenhet, livskraften ger inte vika.

Flickan letar efter sin mor och hamnar i läger. Sjukdomar och elände och inget vettigt arbete. Mycket tid att tänka. Så till våren hemfärd. Men vad väntar där nu, betydelsen av vad hem är har successivt förändrats. Färden fram och tillbaka tar nästan ett helt år och Flickan är en annan när hon kliver av färjan igen på vårkanten. 

En remarkabel författargärning och en riktigt bra bok. Älven får en klar fyra. Den är skriven på tornedalsfinska, lyhört översatt av Janina Orliv - något av en bedrift. Vissa uttryck är helt nya för mej, men stör inte för jag förstår intuitivt, det blir kärvare vilket förhöjer läsningen ett snäpp. Kika gärna på omslaget en extra gång, det är en målning av Eero Järnefelt av kor, precis sådana som Flickan tar hand om. I återhållna beige och bruna toner förmedlas lugnet på en plats där tiden står still.

Rosa Liksom, född 1958, pseudonym för Anni Ylävaara, är en finländsk författare och konstnär. Hon skriver på meänkieli och finska. 

ISBN: 9789146239642

En stund är vi vackra på jorden

Av Ocean Voung
En ung man försöker sammanfatta sitt liv i brev till sin mamma. Återberättade historier varvat med insiktsfulla minnen från Vietnam och Hartford, Connecticut. Allt i ett rikt flöde som både är jordnära och högtflygande. Det är långt ifrån en lågmäld uppväxtskildring. Under läsningens gång tänker jag, vad han hade gjort utan orden? Voung är född poet.

Mor, mormor med tvåårig son kommer från Vietnam utan att kunna mer än ett fåtal ord. Skadorna sitter inte i huden men väl inuti de båda kvinnorna som får återkommande ångestskov. Liten och hudlös tar pojken in sin omvärld. Ett tidigt minne är de starka ångorna av aceton blandat med lavendel i sköljmedlet från manikyrsalongen där mamman arbetar. Utanför väntar ett ogästvänligt land. Familjen befinner sig på USAs bakgård med nerlagda industrier, fattigdom och missbruk. 

Episoderna från tidig ålder är här och nu. Inga referenser till det vuxna jaget utan så som barn tar in och konstaterar. Förståelsen kommer sedan.

Berättelsen är uppbruten, vi får täta iakttagelser och bakåtblickar som emellanåt nitar läsaren. Ibland tar Voung fram sitt fasettöga och vill förmedla allt det tar in. Då gäller det att hitta gemensamma referenspunkter i bilderna som kommer, det är lätt att tappa det gemensamma. De här täta sjoken avlöses av kortare och det skall sägas även berättande inslag. Det är smärtsamt och krävande. Men jag måste erkänna att Voung skriver svidande bra. Enligt en Vi-intervju* lärde sig Voung inte läsa förrän han var elva år. Innan dess hade han varit tolk för sin mamma och mormor.

”När det kommer till ord äger du färre än mynten du sparade i mjölkdunken under köksskåpet, från dricksen du fick i nagelsalongen”

Vibrerande, naket och vackert. Trots mina svårigheter som antagligen är personliga får En stund är vi vackra på jorden en fyra. Att förmedla sina inre bilder och minnen såhär fullfjädrat är beundransvärt minst sagt. 

”Om, i jämförelse med vår planets historia, ett enda liv är så kort, en blinkning, som man säger, då är skönheten - från dagen du föddes tills dagen du dör - bara att vara vacker en kort stund - som just nu när solen lyser lågt mellan almarna och jag inte kan se skillnad på en solnedgång och en soluppgång”

* https://vilaser.se/sorg-ar-som-att-komma-till-ett-nytt-land/

Ocean Voung född 14 oktober 1988 i Ho Chi Minh-staden, Vietnam, är en asiatisk-amerikansk författare. 

ISBN: 9789127161023