Båten

av Lotta Lundberg
Skulle du kunna tänka dej att segla över Atlanten med fem okända människor? På segelyachten Malina finns kaptenen Parvani och fem kvinnliga matroser. De har aldrig träffats tidigare, sammansättningen av gruppen står Parvani ensam för. De flesta har stor seglarvana, förutom Marie men hon är å andra sidan syrra vilket kan vara bra att ha ombord.

Livserfarna kvinnor med järnviljor på en liten yta, ja det är som upplagt för konfrontationer trots Parvanis långtgående teori om att det är en ultimat grupp. Hon hymlar inte med sin roll, det är hon som bestämmer och varje dag har de "rundan", då skall allt ventileras.

Båten handlar mer om det psykosociala än om själva seglatsen. Besluten påverkar alla, besättningen har inte behövt att göra avkall på sin integritet tidigare. Det blir konflikter så klart, tolerans ok men till en viss gräns. Vad gör man när en i besättningen använder det ransonerade dricksvattnet till att tvätta underkläder i?  

Grundfrågan; funkar feminism på mycket trång yta och hur mycket av individualiteten går att jämka på? Går detta grupptänk att översätta i praktiken på land? Eller handlar Båten om de medelålders kvinnornas olika vägval i sina liv? Hur mycket vågar de satsa av sig själva och sina värderingar, eller rättare hur är det med självkännedomen?

Strapatserna betas av och är snyggt inflätade i handlingen. Ibland blir det allvarligt på riktigt med skyhöga vågor, en motor som lägger av, sjuk kapten, vatten- och matransonering ute på öppet hav. Parvani har en tes: riktigt självständig blir du inte förrän du härdats fysiskt och psykiskt till exempel på en båt. 

Praktiserad homosocialitet innebär att man gör saker tillsammans med de man trivs med. Vissa normer kommer i kläm men frågan är om den platta organisationen samtidigt tolererar stark styrning, för praktiska saker delar alla på men i skarpt läge är det kapten som tar besluten. 

Jag gungar gärna med och är verkligen nyfiken på hur gruppen skall fixa seglatsen, faktiskt mer än om de kommer att anlända till Karibien. Det är onekligen en lockande idé, spänning finns på många olika plan, Som läsare går det inte att koppla av, vilket förmodligen besättningen inte heller gör. Snyggt gjort, idéromanen Båten får en fyra.

Citat 

"Att segla på kvinnors vis är att segla med så få hierarkier som möjligt. Det är feminism i sin prydno" 

"Alla ska med och om någon inte fattar något ska vi ta reda på och förstå varför"

Lotta Lundberg är född 1961. Hon arbetade som högstadielärare innan hon debuterade som författare 1998. Lotta Lundberg bor i Berlin.

ISBN

9789127175617

Vågspel

Av Ann Rosman

En segelbåt hittas tom utanför Orkneyöarna och ägaren Bo Stenman befaras ha omkommit.

Karin Adler, polis från Göteborg reser tillsammans med en kollega till Skottland för att bistå i letandet. Detta är ena tråden. Det finns också en historia från 1970-talet där ett uppbåd av stenrika äventyrare har anlitat ett dykarlag från Göteborg för att leta på ett skepp som förliste 1916, HMS Hampshire. Ryktet säger att guldet som då skulle till Ryssland fortfarande finns kvar. Den som leder det dykarteamet är Bo Stenman.

Varför återkommer nu Bo Stenman till Orkneyöarna fyrtio år senare? 

Ja mer behöver inte sägas om ni vill läsa mer om skeppsvrak, oroliga havsvatten, gamla sägner och en hel del om dykningens faror. Just detta upptar en stor del av boken och man förstår att det gjorts rejäl research. Dykare var ett hett byte just på 70-talet när Norge började borra i sina kustvatten. Arbetsmiljön var oerhört tuff och hade mycket i övrigt att önska. Gränserna för vad kroppen klarar av tänjdes på och män dog i sviterna av dykarsjukan. Just dykavsnitten har mer av reportage än roman över sig. Jag tror att just detta är svårt, att gestalta allt det man läst in, det nya. Dessutom tror jag att de här delarna hade kunnat tajtas till (det är en omfångsrik bok). Men det märks att engagemanget finns och i efterordet berättas om att en dykare, som var med vid de norska dykningarna på 80-talet har intervjuats.

Ytterligare en tråd i berättelsen är om en tvist som dykarna driver med norska staten, en tvist som inte skötts särskilt snyggt av arbetsgivaren. Även detta finns en direkt motsvarighet till i verkligheten. Upprörande minst sagt.

Trådarna vävs samman och tack vare engagemanget och den eventuella skatten blir det spännande, mest på slutet.

Detta är den sjätte boken i serien med Karin Adler.

3,3 

Läst juni 2017