Smärtans imperium

 av Patrick Radden Keefe

USA saknar adel och kungligheter, däremot framträder rika kända familjer nästan lika upphöjt. Familjen Sackler var en sådan familj, mest känd under 1900-talet för sina generösa gåvor till universitet och konstmuseer. Deras namn som mecenater klingade väl under många år men i slutet av 1900-talet började det solkas. En drogepidemi drog fram över framför allt mellanstaterna och skördade tusentals offer, opioidepidemin. Det tog ett tag innan man kopplade ihop företaget Perdue, tillverkaren till smärttabletten OxyContin med familjen Sackler. En välkänd familj som absolut inte ville skylta som giriga och samvetslösa. Det är det dramat som Smärtans imperium skildrar. Det tog flera år innan familjemedlemmarna ville förknippas med opiaten men idag är namnet Sackler synonymt med hänsynslöshet.

Förnekelse, cynism och girighet i gigantiska proportioner är känslan som klibbar kvar efter att ha läst den oupphörligt fascinerande skildringen om familjen Sacklers uppgång och fall. De fick inga fängelsestraff men varit tvungna att böta miljoner i olika uppgörelser. Men det som tagit hårdast måste ha varit företagets konkurs och vanäran. Ett David mot Goliat-scenario där familjer till döda har kämpat mot en stenrik familj som gömt sig bakom hundratals högprofilerade advokater som agerat som familjens välbetalda soldater.
Keefe gör en gigantisk gärning som följt familjens historia, tre bröder som startade ett läkemedelsföretag, sedan hela vägen från berömmelse till rent av avsky.

Keefe har inte fått tillstånd att tala med familjemedlemmarna han har i stället forskat månadsvis i arkiv och intervjuat hundratals personer. Den digra  notföreckningen på åttio sidor skäms inte för sej (då inte inräknat de källor som velat vara anonyma). Minst sagt ett gediget arbete.

500.000 amerikaner beräknas ha dött i opioidöverdoser sedan 1999.

Dominic Esposito som förlorade sin bror i heroinmissbruk placerade skulpturen ”The Opiod Spoon” utanför Perdues huvudkontor 2018.
Dramaserien Dopesick tar också upp opiodkrisen från offrens perspektiv och hur läkararna kunde förskriva sådana mängder av OxyContin, dessutom gisslar Dopesick familjen Sackler rejält.

En ond saga som slutar med död och vanära. Men det finns fler arkiv att gräva i som Patrick Radden Keefe inte hunnit med, kampen om återupprättelse är inte över.

Patrick Radden Keene, 1976, är en amerikansk författare och journalist. Hans prisbelönta bok Säg inget om två familjer som drabbats i ”The troubles” i Nordirland har filmatiserats 2024.

ISBN

9789100190774

Säg inget: en sann historia om mord och terror på Nordirland

Av Patrick Radden Keefe

”Jag kommer snart tillbaka” säger Jean McConville till sina tio barn när hon förs bort av okända män en mörk vinterkväll. Barnen lämnas kvar i lägenheten och väntar och väntar. Året är 1972 och vi är i Belfast där det gäller att vara på rätt sida och framför allt inte säga för mycket

Så börjar Patrick Radden Keefes undersökande reportage om Jean McConville och om det som har kommit att kallas The Troubles, inbördeskriget på Nordirland som varade i närmare trettio år 1969 - 1998.

Det är så smart att starta den här snåriga berättelsen om våldsamheterna på Nordirland med ett graverande brott. Rakt in i våra hjärtan och uppmärksamheten är väckt. Hyllmetrar har skrivits om konflikten, filmer och universitetskurser har gett sina bidrag men det är första gången jag riktigt förstått omfattningen och komplexiteten i motsättningen där IRA och lojalisterna var de två kontrahenterna.

Fyra år har det tagit för Patrick Radden Keefe att gräva upp detaljer och framförallt intervjua familjer, tidigare gerillasoldater och andra inblandade. Olika provokationer gav det avsomnade IRA nytt liv i slutet av 1960-talet och en väpnad fraktion bildades. Våldet eskalerade med bomber, bankrån och kidnappningar. Det är här nånstans som änkan Jean McConville förs bort. Förrädare brukade kidnappas, tjallare var det värsta man kunde vara och därför har hemligheter bevarats ända till nu, trots biografier och intervjuer. 

Radden Keefe har valt att i huvudsak beskriva personer inom IRA, vissa namn känner man igen som Gerry Adams. Hans roll i rörelsen är minst sagt märklig. Både terrrorist och fredsivrarare, hur han lyckas med de dubbla rollerna och fortfarande är i livet en gåta.

Trots våldet, tortyr och jävligheter är detta en djupt fascinerande bok, jag tror nyckeln är det genuina intresset för människorna där bakom maskerna och för brottsoffren. Varför, vilka var de och hur blev deras liv? Att som ung ryckas med i en revlolutionsromantisk rörelse har sitt pris visar det sig för de som överlevde. Trettio år, en del säger 40, av blodiga dåd tog sitt slut i o m GFA Good Friday Agreement 1998. Med eget parlament och sanningskommissioner tycker båda parter att det blivit bättre, men inte alla.

När uppror övergår till våld verkar det inte finnas någon återvändo, oavsett var på jorden och oavsett om det gäller gänguppgörelser eller geopolitiska konflikter; Syrien, Palestina, Tjetjenien, Jemen listan kan göras lång. Unga frustrerade människor är lätta att rekrytera och de som eldar på och ger dem uppdrag är oftast inte de som hamnar i skottlinjen.

Boken är en bedrift. Skriven med medkänsla och knivskarp förmåga att se människornas bevekelsegrunder utan att döma. Med sitt thrillerinslag kan även den som väjer för samhällsskildringen bli fängslad.

Säg inget får en femma för en helgjuten berättelse skriven med ett sug som är svårt att värja sig mot. 

På omslaget syns en av huvudpersonerna Dolours Price, med maskerat ansikte

ISBN

9789100183035