Älven

av Rosa Liksom

För snart åttio år sedan pågick Lapplandskriget i norra Finland. En evakuering startade i september 1944. Vägarna och stigarna fylldes av kvinnor, barn, åldringar och inte minst djur. För den fjortonåriga Flickan går omsorgen om djuren i första hand. Kossorna, som alla har kära namn är  familjemedlemmar och deras behov är en del av hennes, de har bara henne nu under den långa flykten.

Färden går mot Torne älv, det är höst och ibland värmer solen, ibland faller iskallt regn. 

De går bredvid sina djur med det lilla de äger; en insydd slant i linningen, en jacka över klänningen. Har de tur får de tak över huvudet på natten men magen knorrar dagarna igenom. Allvaret och sorgsenheten gör sällskap med de medfarna och ledsna. 

Vi följer flickans intryck. Hasandet i lervällingen med skor som knappt håller ihop. Ständigt ha koll på de sina. Det är första gången hon är så här långt ifrån det nu övergivna hemmet. Tyskarna är på reträtt och kör den brända jordens taktik. Det lilla sällskapet kommer med viss möda över Älven. 

Omgivningarna på andra sidan är som hemma men ändå inte. Kännedom om bär och svamp och vad djuren kan äta är en överlevnadsfråga. Då och då dyker det upp tält med beväringar och lottor. Då blir det en stunds vila och hungern dämpas med välling eller smörgås. 

Rosa Liksom skriver sakligt och kärvt, flickan iakttar och vi befinner oss i ett myller av detaljer, här finns inte plats för ömkan eller sentimentalitet. Visst finns saknad och längtan men nu handlar det om att ta en dag i taget. Det är inte utan att tankarna går till alla världens flyktingar just nu, de är många.

Stilen är realistisk nästan rå. Det är rakt och naket. När det är svårt söker sej Flickan till djuren.Tankarna på naturen och stjärnorna lyfter henne en smula över det hopplösa, tröstlösa livet i flyktinglägret. Allt filtreras genom flickans världsuppfattning, den är inte så omfattande däremot upplevelserna. Vi får aldrig veta hennes namn. Hon däremot namnger alla djur hon lär känna. 

Kvinnoliv. Ofta skyddslösa och beroende av att folk uppför sig anständigt. Flickan omges av djur och unga kvinnor. De som visar omsorg, plåstrar om och räddar flickan är kvinnor. Trots umbäranden finns ingen uppgivenhet, livskraften ger inte vika.

Flickan letar efter sin mor och hamnar i läger. Sjukdomar och elände och inget vettigt arbete. Mycket tid att tänka. Så till våren hemfärd. Men vad väntar där nu, betydelsen av vad hem är har successivt förändrats. Färden fram och tillbaka tar nästan ett helt år och Flickan är en annan när hon kliver av färjan igen på vårkanten. 

En remarkabel författargärning och en riktigt bra bok. Älven får en klar fyra. Den är skriven på tornedalsfinska, lyhört översatt av Janina Orliv - något av en bedrift. Vissa uttryck är helt nya för mej, men stör inte för jag förstår intuitivt, det blir kärvare vilket förhöjer läsningen ett snäpp. Kika gärna på omslaget en extra gång, det är en målning av Eero Järnefelt av kor, precis sådana som Flickan tar hand om. I återhållna beige och bruna toner förmedlas lugnet på en plats där tiden står still.

Rosa Liksom, född 1958, pseudonym för Anni Ylävaara, är en finländsk författare och konstnär. Hon skriver på meänkieli och finska. 

ISBN: 9789146239642

Den svavelgula himlen

Kjell Westö återkommer gärna till Helsingfors i sina böcker själv har jag bara läst Hägring 38 tidigare och det gav verkligen mersmak, en mästerlig roman. Han sa i Babel, när Hägring 38 kom ut, att krig sätter spår i minst fem generationer framåt. Finland varit inblandat fem krig i under 1900-talet.

Är detta något jag läser in i Den svavelgula himlen, det om ärren efter krigen alltså? Ja det finns där i utkanten hela tiden tiden fast gör sig bara påmint i små skärvor. Nu till handlingen.

Det börjar en aning thrillerartat i nutid med att författaren ser någon gömma sig i buskaget nedanför hans lägenhet en kulen höstdag. En skugga ses springa iväg och berättaren antyder att det kan ha kopplingar till en familj som står författaren nära. Men mer spänning blir det inte däremot backar berättelsen till 1960-talet som präglas starkt av uppväxten och vänskapen med Alex Rebell. Under de goda åren fanns möjlighet för ståndscirkulation (ett gammalt mossigt begrepp men inte utan betydelse i backspegeln) och det är vad som sker. Tjänstemannasonen börjar umgås med övre medelklassens barn och gör det så gärna att han mer eller mindre bor hos familjen Rebell. Han har ingen självklar plats vid bordet men tack vare syskonen Alex och Stella är han med vid både vardag och fest i staden och på godset ute vid havet.

Vad detta betyder för hans själv- och familjekänsla hinner inte upp honom för än senare i livet men helt klart är han präglad av ett annat sätt att förhålla sig till människor även aspekter av makt blir något han tvingas bearbeta. 

Minutiöst får vi följa den unge mannen genom skolgång, vidare studier och senare ambitionerna att bli författare. Nu när jag tänker efter så tror jag inte att hans namn dyker upp, varken för eller efternamn och det är inte oviktigt eftersom släkten Rabell nämns på var och var annan sida. 

Hur vet vi vilka vi är innerst inne? Hur präglas vi av våra föräldrars skavsår och arv? Det antyds att den högre borgligheten i Finland har lagt stor vikt vid hierarkier och vördnad vid släktband och ett gammaldags sätt att föra sig. Under åren som Den svavelgula himlen (det är den som han ser från familjen Rabells hus och alltid kommer att minnas) utspelar sig kliver moderniteten in på många plan men familjens heder och namn skall ändå värnas - och då är det inte pojkens familj det handlar om. En händelse som ställer detta i blixtbelysning är när Alex ljuger om sin far. Han fabulerar stort om honom som barn och senare förnekelse. Men vad gör det med honom som människa, detta avståndstagande? Alex syster Stella och vår huvudperson möts tonåren och har till och från förhållande i olika omgångar. Berättaren vaknar till något när föräldrarna blir äldre och svaga och han börjar ge mer av sin tid och funderar över sin släkt.

Men det här är ingen relationsroman i första hand. Mer om etiska spörsmål som om självbedrägeri, maktmissbruk men även det djupt orättfärdiga som sker när Europa stänger sina gränser och i princip dricker champagne och blickar ut över samma hav som barn drunknar i bara några kilometer bort.

Detta föder hat, ett hat som vissa länder och städer råkat ut för, och nu blir den första scenen i boken bultande aktuell. Det är faktiskt någon som vill illa, som har bestämt sig för att sikta på mannen utan namn. Nästa gång är det kanske du eller jag. 

Ibland låter det en aning finlandssvenskt, ordet redan i slutet av meningar till exempel. Det stör mig inte ett uns, jag hade gärna sett fler inskjutna uttryck så att det hade klingat mer i mitt inre öra. Finlandssvenska är så klart och vackert.

Den svavelgula himlen får 4,7 för sitt fängslande språk, för tankar som väcks om hur vi lever våra liv och för Westös undersökande kloka blick. Lyssna gärna på Kjell Westös sommarprat från 2014 där han bland annat talar om sitt stora musikintresse.

Kolibri

Av Kati Hiekkapelto

Det börjar bra och håller fint fram till den sista delen i kriminalromanen Kolibri. Det verkar vara svårt att knyta ihop säcken när man skapar kriminaldrama (även i tv-serier)

Anna Fekete är ny på kriminalroteln och blir kompanjon med Esko som redan från början visar med ord och kropp att han inte bara vill avstånd, han verkar dessutom förakta Anna som han anser vara en av alla de där svartskallarna. 

Redan första dagen dyker två ärenden upp. Kurdisk flicka försöker lämna sitt hem som blivit otryggt. Joggare skjuts i motionsspår. De två polisärendena löper helt parallellt och korsas inte i boken men påverkar Anna starkt. Hon drabbas av sömnlöshet och inte hjälper det att hennes bror glider mer och mer in i alkoholism. 

Som i många krimromaner cirkulerar mycket kring polisarbetslaget men mest får vi möta den målmedvetna Anna och hennes dagliga mödor. 

Översättningen har sina finska vändningar och det gör inget att det låter lite kärvt och omkastat. Men ibland skaver det, blir mer sten i skon än språkskiftning.

3,8

Augusti 2017

Hägring 38

Hägring 38 av Kjell Westö är en rik roman. Den kan läsas som idéroman med paralleller till vår tid. Historisk, här med kritiska glasögon avseende vad som fortfarande kan vara brännande ämnen som man inte vill dra upp i ljuset. Bland annat talas det om fångläger som skall ha funnits efter inbördeskriget omkring 1919. De röda förlorade och många sattes i läger med ett minimum av mat.

Klasstillhörigheterna är väldigt tydliga. Vi befinner oss i Helsingfors 1938 och konturerna mellan människor ritas med klassmarkörer. Tydliga arbetarstadsdelar, hur man talar, hälsar, klär sig. Vilka ställen vissa går på andra inte. Avståndet mellan kvinnor och män är strikt. Kvinnor gör si män kan göra så. Att Rolle är tydligt arrogant mot Fru Wiik, en underställd kan vara en sådan markör i boken. Hägring38 har också spänningsmoment. Vad tänker fru Wiik göra med kaptenen? En mörk och fasansfull erfarenhet när Matilda var 17 år och befann sig i läger flyter upp när hon tar emot herrarna, som skall bevista Onsdagsklubben på Thunes kontor. En av männen visar sig vara kaptenen, som Matilda Wiik kallar honom, men han känner inte igen henne. Detta gör att hon kan bida sin tid och till sin förvåning (här är jag osäker på om hon blir förvånad över sitt eget handlande) svarar hon på kaptenens inviter. Men det är tydligt att hon har en idé, men vad?

Thune och fru Wiik är de två huvudkaraktärerna. Från två skilda klasser, och därmed olika politisk bakgrund. Båda tampas med sina historier, Thune med sin skilsmässa - han är den förfördelade partnern dessutom är nesan dubbel då hans barndomsvän, tillika en av herrarna i onsdagsklubben är den som hans fru föredragit.

Spänningen i staden ökar också i takt med att Hitler gör sina framstötar. Nationalistiska rasidéer får ny luft och de som tycker annorlunda kan råka illa ut. Thune blir t ex nedslagen efter att ha skrivit en artikel om nationalism och europatanken.  Syftet med onsdagsklubben var att man där skulle ventilera aktuella frågor över en bit mat. Thune har varit en av initiativtagarna och männen är vänner sedan långt tillbaka. Släktband och yrkesroller spelar också stor roll i Helsingfors borgerlighet.

Jag är starkt imponerad av Westö och hur han håller språket. Inga anakronismer slinker emellan. tack vare att han är så konsekvent i språkdräkten blir en förflyttad in i en annan tid. Här finns också ett ordbruk som kan vara finlandssvenskt d v s ord som har sina alldeles egna innebörder, ord som inte ställer sig i vägen men som har en annan nyans, egna ord helt enkelt. Det finns också äldre uttryck och ett högtravande sätt att tala som kunde blivit smålöjligt men inte här. Thune uttrycker sig mycket sirligt och är alltid angelägen om att hålla respekt och avstånd intakt.

Det är ofrånkomligt att dra paralleller till vår såriga tid. Vi dansar på rykande benaska säger doktor L. Just nu ryker det i Gaza, Syrien, Irak och i Afrika. Högerkrafterna är starkare än någonsin och man vill slänga ut tiggare. Här hemma shoppar vi.
Läst sommaren 2014