Ulysses

Av James Joyce

Nu har jag lyssnat på Reine Brynolfsson i 40 timmar. Han läser med den äran och jag gissar att han läst boken innan för han anpassar sin röst efter avsnittens skiftande arter med sina speciella stilar. 

Att avsnitten är så olika var tydligen en av anledningarna till själva romanbygget, det är varierande litteratur boken igenom. Till exempel vad det engelska språket kunde erbjuda från när engelskan började få sin struktur (Chaucer) och framåt i tiden till 1904s dåtida slang på puben i Dublin. I Gilberts  schema som läcktes av Joyce till vännen, spelar också färger, ämnesdiscipliner och kroppens olika delar in. Och naturligtvis Odyssén som lär finnas som en osynlig struktur bak ordmassorna. 

Eftersom ljudboken endast avgränsas av de tre större delarna blir övergången mellan dessa avsnitt ibland svår att finna, (Det är denna ljudboks svaghet att inte övergångarna märks) Jag märker att det är högtravande och utdraget ibland, snabbt skissartat vid andra tillfällen.

Ganska snart infinner sig behov av stöd. Det är inte någon ogenomtränglig text att lyssna på, snarare handlar det att fördjupa lyssnandet. Namn, företeelser, skämt och aktualiteter då som inte finns som referenspunkter idag. 

Jag började med att söka hjälp av översättaren Erik Andersson. Rekommenderar varmt hans bok om hans fyra-åriga mödor med Ulysses: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Den är för övrigt en väldigt sympatisk bok som man kan läsa utan att öppna Ulysses. Andersson får mig att släppa på pretentionerna och sväva med i textmassorna. 

Mot slutet sökte jag aktivt mer bakgrundsmaterial. Det finns mycket på YouTube. Bland annat en dokumentär i tre delar. Här första

Den amerikanska litteraturkännaren Courtney Pickles verkar leva med böcker och hennes fem tips kring hur man bäst angriper Ulysses är riktigt bra. Bland annat säger hon att man ska börja med novellsamlingen Dubliners och A portrait of the Artist as a Young Man och att man inte måste gilla Joyce för att läsa Ulysses. Joyce was a prick säger hon.

Dublin och dublinborna är fonden (Joyce har sagt att man skall kunna bygga upp staden utifrån hans beskrivning av hur det såg ut i Dublin 1904) och på dess gator travar Leopold Bloom och Stephen Dedalus. Vi får ta del av deras olika möten men framför allt hur de tänker. Det som alla gör men som få berättar om, vad vi egentligen tänker där bakom pannbenet. Det som andra aldrig får veta. Joyce är inte ensam om denna stream-of-conciussnes vid den här tiden, (Virgina Woolf praktiserar den bland annat i Mot fyren), i vilket fall är det en strålande och banbrytande idé.

Bloom är den vardaglige hjälten, i motsats till krigaren Odysseus, som trots att han möter sliriga kommentarer som stinker antisemitism lyckas behålla sin värdighet. Han är en sann humanist som försöker förstå den andre. Oupphörligt grubblar och filosoferar han kring allt och alla han möter, hundar, kvinnor, mat, priser, handel med allehanda produkter. En antihjälte enligt bland annat Olof Lagercrantz.

Tidspannet är från morgonen till sen natt. Börjar vid kusten sedan rör sig skildringen in mot staden och slutar hemma hos familjen Bloom i sängen hos Molly. Frukost, begravning, biblioteks- pubbesök, stranden igen och mot slutet är det manliga sällskapet på nån slags bordell men då blir jag övermätt på hur kvinnor beskrivs och bedöms som varor. Jag vet att det är tidsandan men har svårt att distansera mig. Vidrigt att läsa som kvinna.

Nu har jag lyssnat klart och tack vare stödpunkterna här ovan är jag glad att jag äntligen är i mål.
Klassikerstatus i all ära men det här handlar mer om läsaren som, bara, ger Ulysses 4,0 för en hisnande idé och för att slutkänslan ändå är att studien av Dublin landar i en humanistisk grundidé, trots den erbarmliga kvinnosynen, i alla fall året 1904.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Av Erik Andersson

Han är glad i ord Erik Andersson, i ord och litteratur, här berättar han om bedriften att (ny)översätta Ulysses eller Odyssen på svenska. En tegelsten på nästan 800 sidor som vissa anser vara smått ogenomtränglig och knepig, välkänd är också Mollys monolog på slutet, det dröjer innan hon kommer till punkt, hon ligger och låter tankarna komma och gå i sin säng, skaföttes med sin man. 

Odyssen av James Joyce utspelar sig under en dag, 4 juni 1904. Leopold Bloom vandrar runt i Dublin och även han låter tankarna komma och gå beroende på vad han iakttar och vem han träffar. Att Joyce valt att döpa sin bok efter en antik klassiker har fått många att leta efter fästpunkter i Dublinversionen. Andersson menar att det är i onödan.

Själv tänker jag efter att nu ha läst Ulysses, att det man uppfattar som världen kan se olika ut. Dublin är Leopold Blooms universum medan Odysseus kajkar på irrfärder runt i Medelhavet och hittar knappt hem. 

Att kastas mellan olika perspektiv kan ge syre åt läsningen. James Joyce var beläst, kvick, musikalisk och intresserad av språk. (Han lär ha talat sju olika och behärskade fler, till och med svenska. Detta har jag läst i Shakespeare & Co av Sylvia Beach, den amerikanska dam som  var djärv nog att våga publicera Ulysses i Paris). Dessa kunskaper bollar Joyce med samtidigt som han driver med kyrkan, nationalisterna med flera. 

För att översätta krävs bakgrundsinformation och sidokunskaper i mängd, allt för att få till rätt tonläge och lägga sig i fas så att bandet mellan text och läsare kan skapas och flyta på.

För att komma igång med slitgörat är rutinerna viktiga. Varje kapitel börjar med kaffet, cigaretterna, chokladen och sedan någon djupdykning i översättandets konst. För en konst är det.

Essäformatet tilltalar Erik Andersson och varje kapitel kan sägas vara en essä, vitter och underhållande. Jag kommer på mej själv med att sitta och småle gång efter annan. Intresset för Irland är genomgående och det var nog därför jag greppade boken efter att ha besökt Irland sommaren 2017.

En god bok!

Erik Andersson har skrivit romaner, vilka också präglas av berättarglädje och ett gott humör, samt (ny)översatt Tolkiens Sagan om Ringen. Han är en av våra främsta översättare av engelska.

Här en dokumentär om James Joyce på nästan två timmar. Enjoy!

Samtal med vänner

Av Sally Rooney

Francis är 21 år bor och studerar i Dublin. Hon har djupa och svindlande samtal med sin vän och flickvän Bobby. Eftersom det är Francis som är berättaren får vi själva försöka fylla i luckorna som dyker upp. Ju längre jag läser ju mer undrar jag hur hon uppfattar sina relationer och omvärld, det är fascinerande. Det är mycket dagsformen som gäller. Hennes vänner och älskare citeras, episoder berättas men inte allt. Lär vi då känna Francis? Ja jag tycker nog att en karaktär växer fram. Det är som nya människor vi träffar, jag ser vissa sidor du ser andra. Jag gillar det där glappet som man inte kan låta bli att fylla i. Vi vill verkligen försöka förstå och tycker inte om när bilden blir ofullständig.

Försöker Francis vara en annan, i a f något annorlunda? Hon verkar förneka delar av sin uppväxt, talar sällan om den. Pappan super och mamman har haft det tufft. De är skilda nu och Francis har ett rum kvar hos mamman. Kontakten med pappan är sårig och något Francis skjuter undan. 

Sedan blir det komplicerat när Nick, en gift man och god vän dyker upp. Flirt, mail och sedan sex. 

Större delen av boken handlar om detta omöjliga förhållande, som när de är inne i sin bubbla verkar möjligt i korta stunder. Vänskapen och det nära bandet till Bobbi tar stryk. Samtidigt pluggar Francis hårt och skriver, hon är en duktig poet.

Kan man vara säkrare och samtidigt osäkrare än när man är 21? Samtal med vänner spänner över ett  omtumlande år med tvära kast där inte bara vänskap prövas utan också självbilden. 

Jag beundrar Francis för att hon kan be om ursäkt och mena det, se konsekvenserna. Just dessa scener är djupt berörande. Dublin bildar en fuktig och suddig fond i denna ordrika, snåriga och tunnhudade roman.

4,0

Läst november 2017