Ulysses

Av James Joyce

Nu har jag lyssnat på Reine Brynolfsson i 40 timmar. Han läser med den äran och jag gissar att han läst boken innan för han anpassar sin röst efter avsnittens skiftande arter med sina speciella stilar. 

Att avsnitten är så olika var tydligen en av anledningarna till själva romanbygget, det är varierande litteratur boken igenom. Till exempel vad det engelska språket kunde erbjuda från när engelskan började få sin struktur (Chaucer) och framåt i tiden till 1904s dåtida slang på puben i Dublin. I Gilberts  schema som läcktes av Joyce till vännen, spelar också färger, ämnesdiscipliner och kroppens olika delar in. Och naturligtvis Odyssén som lär finnas som en osynlig struktur bak ordmassorna. 

Eftersom ljudboken endast avgränsas av de tre större delarna blir övergången mellan dessa avsnitt ibland svår att finna, (Det är denna ljudboks svaghet att inte övergångarna märks) Jag märker att det är högtravande och utdraget ibland, snabbt skissartat vid andra tillfällen.

Ganska snart infinner sig behov av stöd. Det är inte någon ogenomtränglig text att lyssna på, snarare handlar det att fördjupa lyssnandet. Namn, företeelser, skämt och aktualiteter då som inte finns som referenspunkter idag. 

Jag började med att söka hjälp av översättaren Erik Andersson. Rekommenderar varmt hans bok om hans fyra-åriga mödor med Ulysses: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Den är för övrigt en väldigt sympatisk bok som man kan läsa utan att öppna Ulysses. Andersson får mig att släppa på pretentionerna och sväva med i textmassorna. 

Mot slutet sökte jag aktivt mer bakgrundsmaterial. Det finns mycket på YouTube. Bland annat en dokumentär i tre delar. Här första

Den amerikanska litteraturkännaren Courtney Pickles verkar leva med böcker och hennes fem tips kring hur man bäst angriper Ulysses är riktigt bra. Bland annat säger hon att man ska börja med novellsamlingen Dubliners och A portrait of the Artist as a Young Man och att man inte måste gilla Joyce för att läsa Ulysses. Joyce was a prick säger hon.

Dublin och dublinborna är fonden (Joyce har sagt att man skall kunna bygga upp staden utifrån hans beskrivning av hur det såg ut i Dublin 1904) och på dess gator travar Leopold Bloom och Stephen Dedalus. Vi får ta del av deras olika möten men framför allt hur de tänker. Det som alla gör men som få berättar om, vad vi egentligen tänker där bakom pannbenet. Det som andra aldrig får veta. Joyce är inte ensam om denna stream-of-conciussnes vid den här tiden, (Virgina Woolf praktiserar den bland annat i Mot fyren), i vilket fall är det en strålande och banbrytande idé.

Bloom är den vardaglige hjälten, i motsats till krigaren Odysseus, som trots att han möter sliriga kommentarer som stinker antisemitism lyckas behålla sin värdighet. Han är en sann humanist som försöker förstå den andre. Oupphörligt grubblar och filosoferar han kring allt och alla han möter, hundar, kvinnor, mat, priser, handel med allehanda produkter. En antihjälte enligt bland annat Olof Lagercrantz.

Tidspannet är från morgonen till sen natt. Börjar vid kusten sedan rör sig skildringen in mot staden och slutar hemma hos familjen Bloom i sängen hos Molly. Frukost, begravning, biblioteks- pubbesök, stranden igen och mot slutet är det manliga sällskapet på nån slags bordell men då blir jag övermätt på hur kvinnor beskrivs och bedöms som varor. Jag vet att det är tidsandan men har svårt att distansera mig. Vidrigt att läsa som kvinna.

Nu har jag lyssnat klart och tack vare stödpunkterna här ovan är jag glad att jag äntligen är i mål.
Klassikerstatus i all ära men det här handlar mer om läsaren som, bara, ger Ulysses 4,0 för en hisnande idé och för att slutkänslan ändå är att studien av Dublin ändå landar i en humanistisk grundidé, trots den erbarmliga kvinnosynen, i alla fall året 1904.