Åtta månader - en roman om makt

Av Magnus Montelius

Vad skulle hända om Sverige fick en superkarismatisk utrikesminister med ett internationellt kontaktnät? Skulle Sverige då kunna återta rollen som postmodern fredsmäklare? Vara en förebild och visa att de skandinaviska länderna är kapabla att föra samtal och skapa stabilitet i världen?

I Åtta månader är Jacob Weiss den mannen och han fyller gapet med råge efter den tidigare utrikesministern som så snöpligt fick lämna sin post efter att ha fångats på bild med en älskarinna. Statsministern vill ha den olyckliga händelsen ur världen och hoppas att väljarna glömt fadäsen när det blir val till hösten. En stilig man som går igenom rutan och som kanske kan locka, inte bara skandaljournalister, till sig.

Nina Wedén är journalisten som avslöjat och fotograferat den tidigare utrikesministern i armarna på en yngre kvinna i Berlin. Det scoopet har gav henne ryktbarhet men tyvärr inte längre några jobb. Hon lever knapert och när hon blir headhuntad till ett jobb som pressekreterare tackar hon inte nej. Det visar sig att jobbet är på UD.

Ja här börjar Ninas framgångssaga. Hon inser att hon måste ge järnet och utnyttja alla sina kontakter och tidigare erfarenheter för att behålla det eftertraktade jobbet. Samarbetet med Weiss går som på räls och hon lyckas både med avskärmning och strålkastarljus. Jacob Weiss stjärna stiger, så även väljarundersökningarna. Att hålla många bollar i luften är Nina Wedéns specialitet men när hon blir kontaktad av polisen börjar hon ana ugglor i mossen. Hennes tidigare kollega Nisser ger dessutom antydningar om personer som plötsligt försvinner. Det här kan väl inte vara sant?

Montelius för oss in i de guldglänsande salongerna på UD och avslöjar spelet bakom kulisserna. Det som når tidningar och TV är strikt koreograferat in i minsta detalj. Här handlar det inte bara om en dold agenda utan flera. Långt borta är direktkontakten med väljarna. Konsultfirmor som har som specialtet att gräva i folks förflutna och skissa på konsekvenser och möjligheter springer mycket i maktens korridorer, mänskliga tillkortakommanden är de svaga länkarna i kedjan. Här kan fienden sätta in sina stötar. Nästan osynligt kan en främmande makt nästla sig in i det allra innersta.

Trots att boken är runt 400 sidor håller den spänningen till nästan sista sidan. Men den eleganta touchen jag minns från Montelius förra bok Mannen från Albanien saknas, här blev jag lite besviken.

Åtta månader får ändå 4.0 för ett gott hantverk och för att vi får det tveksamma nöjet att kika in i maktens korridorer.

ISBN: 9789100176228

Myggor och tigrar

Av Maja Lundgren

En svensk kvinna hyr en lägenhet i Spanska kvarteren i Neapel för att skriva på en bok om makt och då i första hand om Camorran. De som arbetar eller stöder organisationen kallas comorristas och många av dem bor i området. Stundtals är det allvarligt och spänt i kvarteren, husen ligger tätt och livet levs till stora delar på gatorna. Folk har pejl på vilka som skiljer ut sig. Att vara turist här är inget att rekommendera, man kan bli spottad på, invånarna i gränderna vill inte bli betraktade som djur på zoo. Olika kvarter har olika bossar och författaren kan med en gång se om en är höjdare i närheten då dyker det upp vakter i varje gathörn. Runt runt far de yngre adepterna på sina vespor som getingar, de rusar omkring och informerar eller levererar. 

När spänningen stiger inför en förmodad urladdning - en fava -  är alla på tå. En speciell scen som författaren iakttog vid ett sådant tillfälle var när det hade utbrutit ett gräl mellan två grupper av män i ett gathörn. Mycket hotfullt och det böljade fram och tillbaka, grälet verkad aldrig ta slut. Då kommer en äldre kvinna ut med en drypande blöt t-shirt och säger; mina herrar jag behöver hänga min tvätt. Inom en minut var grupperna upplösta. Ingen hade tappat ansiktet när en äldre dam vänligt hade flyttat deras fokus åt ett annat håll och laddningen i luften försvann. Alla förstod förmodligen varför hon gjorde detta. Icke desto mindre - ett snyggt drag av en som varit med förr.

Hierarkier finns det också inom litteraturvärlden men framför allt på tidningsredaktionerna. Boken utspelar sig för snart tjugo år sedan och innan #metoo. Lundgren berättar att kvinnor ständigt får subtila gliringar och emellanåt förnedras. Maktutövning helt enkelt. 

Det som framför allt gjort boken känd är att Maja Lundgren nämner alla vid sina namn. Avslöjandena står som spön i backen. Avsnittet från tidningsredaktionen är mer självbespeglande än italienavsnitten och blir stundtals introverta. Det är först när dessa avsnitt läggs jämte Neapelvistelsen som det blir intressant. Det gemensamma är hur män agerar i hierarkier och där det finns manliga hierarkier finns det också en misogyni.

Maja Lundgren vill dissekera makten, den som skadat henne. Därmed ställs hon inför det oundvikliga valet om hon som författare vill vara innan- eller utanför, ska rollen vara deltagare eller betraktare? Svårt att kombinera och det blir oundvikligen en knepig balansgång.

Handlingen sveper mellan reportage, naken nervig introspektion och reflektioner över samtiden, då framför allt kring hur misogynin påverkar hela samhället. Infallsvinkeln får ibland starka drag av paranoia. Här blir det problematiskt eftersom perspektiven då smalnar av till en trång ängslig tunnel. Och blir det då intressant för läsaren? Nja, dessa partier hade jag mest svårt för och jag tycker det blir ett konstigt avbräck i läsningen och tar bort fokus för det angelägna. Nyckelromanen Svarta fanor (1907) av den arge Strindberg lär ha varit en inspirationskälla.

Myggorna är de försåtliga sticken. Titeln anspelar på ett citat av Vilhelm Ekelund som skriver att det är värre att bli angripen av myggen än av tigrarna

Myggor och tigrar får 3,8 för att boken har ett märkligt sug är välskriven och fängslade mig trots mitt stundvisa  motstånd.
Läst sommaren 2018

En officer och spion

Av Robert Harris. Ljudbok inläst av Magnus Rosman

En roman som bygger på en historisk händelse som blev en nationell skandal på sin tid. Dreyfusaffären, 1894-1906, var en rättstvist i Frankrike som kom att påverka stora delar av landet, den visade på rättsröta upp till högsta nivå och att landets militär var starkt påverkad av antisemitiska strömningar.

Robert Harris väljer att låta Georges Picquart, en av de få som vågade stå upp mot den rådande tidsandan och därmed riskera sin karriär och nästan sitt eget liv, föra bokens talan. En riktig hjälte med andra ord och det känns särskilt viktigt eftersom En officer och spion är en jagberättelse. 

Ett osynlig överenskommelse mellan text och läsare skapas när vi möter fiktion. Kombinationen av att att sluta ett tidigt avtal med texten och att identifikationen är klar och tydlig gör att jag inte behöver fundera så mycket på de andra karaktärernas bevekelsegrunder eller deras olika slags val. Nu vet jag vad för slags story det här är. I en officer och spion är det solklart att jag lutar mig mot Picquart, han är rättrådig och en gentleman.

Vid allt iakttagande kan det vara välbehövligt att hålla distansen men då blir det på bekostnad av känslan. En feelgood-roman där det visar sig att man investerat sina känslor i fel person kommer att upplevas olustigt och allt blir fel.

Så vid resten av lyssnandet kan jag ägna kraften åt att hänga med i alla turer som Dreyfusaffären är full utav. Vi befinner oss i en strikt manlig värld, den politiska och militära, där ord som fosterlandet och ära är flitigt förekommande. Handlingen börjar med att Picquart berättar för sina överordnade om scenerna kring Dreyfus degradering och gatloppet densamme tvingades till innan han fördes till fängsligt förvar. Vid den här tidpunkten är Picquart helt övertygad om att Frankrike ringat in en fosterlandsförrädare, Alfred Dreyfus. Den dömde spionen förs för säkerhets skull till Sydamerika där den inlåste fången bevakas av ett flertal beväpnade soldater på den beryktade Djävulsön.

Mina kunskaper om Dreyfusaffären var ganska diffusa innan jag lyssnade på En officer och spion. Författaren Zola visste jag var inblandad och hans skrift J´a accuse…!

Men det tar lång tid innan Zola dyker upp. Picquart som tidigt i boken blir utnämnd till chef för underrättelseavdelningen får korn på vissa oegentligheter kring affären och när han luftar dessa vänds välvilja till motstånd och i vissa fall till hat. Detta är oavbrutet spännande. Affären nådde världsrykte och folk blev ovänner på bjudningar, motbjudande karikatyrer av Dreyfus florerade i tidningarna (antisemitismen var utbredd) det fanns till och med ett sällskapsspel för den som inte kunde få sitt lystmäte på skvaller och spänning.

Texten är inläst av Magnus Rosman och han har ett säreget sätt att klippa av stycken och meningar som jag till en början störs över men när jag väl vant mig är jag fängslad och slukade timma efter timma. Harris, som gärna skriver om historiska händelser, är en verkligen berättare av rang. Ljudboken är 21 timmar lång.

En hörupplevelse som får 4,5

i april 2018

Flykten

Av Jesús Carrasco

Berättandet sker från ett utifrånperspektiv, någon ser och registrerar men inte bara händelserna utan även känslor.
En pojke, gissningsvis runt tio år, är ute och irrar i ödemarken. Efter att ha legat hopkrupen i en grop smyger han mot en eld. En herde ligger och sover tillsammans med getter en åsna och en hund. Sakta knyts de närmre varandra mycket på grund av att mannen är svag och pojken i stort behov av beskydd och mat.

I Flykten skildras nästan inga samtal, mer hur kroppen registrerar och reagerar. Kraftfulla beskrivningar av dofter, av rädsla och av aningar. Trots ordkargheten överför herden sin starka känsla för rätt och fel, för värdighet, vilket är ett viktigt tema i boken.

Naturen är inte bara en bakgrund, den är en scen där allt sker konkret och påtagligt. Och så hettan och torkan. Hettan dominerar och påverkar de små människorna och djuren på den ödsliga plätten i södra Spanien (vilket jag gissar att det är eftersom det är grymt varmt och torrt). Solen och torkan har fått människor på flykt till städer där de kan livnära sig. Byar står tomma när vattnet har sinat.

Bit för bit förstår vi att något oerhört plågsamt hänt i byn som pojken lämnat. Inte bara en gång utan ständigt. Till sist rann bägaren över och han rymde. 

Dramatiken är ständigt närvarande. Överlevnad och flykt gör att pojken och herden inte kan strosa omkring i den frihet det annars borde innebära att valla getter. Borta vid horisonten virvlar olycksbådande dammet av ett fordon, kanske av en motorcykel? Ett ljud som får pojkens nackhår att resa sig och bit för bit förstår vi vad han blivit utsatt för.

Inga namn utan: pojken, herden, uppsyningsmannen, den lame etc. Som aktörer i en pjäs. Och kanske är det så att detta drama pågår. Pojkar misshandlas, missbrukas just nu i denna stund och förövaren vill inte ställas till svars. En urhistoria.

Sista meningen summerar denna nådlösa berättelse. Om att när regnet till slut kom. då släppte Gud på tortyrskruven en smula

En debut. Mäktig och oupphörligt fängslande. En blivande klassiker?

Läst 2017

Agaat

Berättelsen börjar i ett sjukrum med sköterskan Agaat och hennes husmor Milla som har ALS. Musklerna förtvinar undan för undan, endast med blinkandet kommunicerar Milla med Agaat. Kroppen förfaller men hjärnan är intakt. Osentimentalt blickar Milla tillbaka i tiden om hur hon en gång drömde om att skapa ett blandjordbruk tillsammans med Jak, den vackre virile som hon i triumf fört till mödernesgården. Men ni vet, det blir sällan som man tänkt sig. Jak har sadistiska sidor och visar snart sin vantrivsel med tillvaron som farmare, något barn blir det inte heller. Tiden går och det olyckliga äktenskapet har gått i stå. Nu finns finns också den adopterade flickan Agaat med. Men Agaat är färgad och kan inte vara en riktig dotter. Tveeggat detta att skapa modersband men ändå lära flickan veta sin plats. När så den efterlängtade sonen Jakki föds rubbas balansen. Agaats roll förändras men relationerna människorna emellan är fortsatt spända. Förväntningar och konservativa konventioner styr. Kärleks- och därmed kommuniktionsbrist skapar grund för ett intrikat maktspel. I bakgrunden finns naturens nycker som påverkar arbetet därbortom landet Sydafrika som vid den här tiden, 1980-tal, står vid ett dramatiskt inrikespolitiskt skede.  Det är en praktväv Marlene van Niekerk skapat, inte bara till omfånget, ca 700 sidor, den är också oerhört rik och en stark upplevelse. Den går att läsa med olika glasögon, som en episk berättelse, som en allegori eller varför inte filtrera genom genus, makt eller etnicitetslinser? Den starkaste tråden i väven är det märkliga bandet mellan Agaat och Milla. Deras liv har tvinnats samman trots skillnaderna och de olika förutsättningarna. Agaat får olika roller; dotter, syster, förtrogen men avståndet finns där hela tiden, hon är inte vit. Agaat blir stommen på gården och går från hittebarn till den som blir kvar. Vilken bok! Agaat är ett universum, en prestation och en osedvanligt stark upplevelse.

Läst 2013