Myggor och tigrar

Av Maja Lundgren

En svensk kvinna hyr en lägenhet i Spanska kvarteren i Neapel för att skriva på en bok om makt och då i första hand om Camorran. De som arbetar eller stöder organisationen kallas comorristas och många av dem bor i området. Stundtals är det allvarligt och spänt i kvarteren, husen ligger tätt och livet levs till stora delar på gatorna. Folk har pejl på vilka som skiljer ut sig. Att vara turist här är inget att rekommendera, man kan bli spottad på, invånarna i gränderna vill inte bli betraktade som djur på zoo. Olika kvarter har olika bossar och författaren kan med en gång se om en är höjdare i närheten då dyker det upp vakter i varje gathörn. Runt runt far de yngre adepterna på sina vespor som getingar, de rusar omkring och informerar eller levererar. 

När spänningen stiger inför en förmodad urladdning - en fava -  är alla på tå. En speciell scen som författaren iakttog vid ett sådant tillfälle var när det hade utbrutit ett gräl mellan två grupper av män i ett gathörn. Mycket hotfullt och det böljade fram och tillbaka, grälet verkad aldrig ta slut. Då kommer en äldre kvinna ut med en drypande blöt t-shirt och säger; mina herrar jag behöver hänga min tvätt. Inom en minut var grupperna upplösta. Ingen hade tappat ansiktet när en äldre dam vänligt hade flyttat deras fokus åt ett annat håll och laddningen i luften försvann. Alla förstod förmodligen varför hon gjorde detta. Icke desto mindre - ett snyggt drag av en som varit med förr.

Hierarkier finns det också inom litteraturvärlden men framför allt på tidningsredaktionerna. Boken utspelar sig för snart tjugo år sedan och innan #metoo. Lundgren berättar att kvinnor ständigt får subtila gliringar och emellanåt förnedras. Maktutövning helt enkelt. 

Det som framför allt gjort boken känd är att Maja Lundgren nämner alla vid sina namn. Avslöjandena står som spön i backen. Avsnittet från tidningsredaktionen är mer självbespeglande än italienavsnitten och blir stundtals introverta. Det är först när dessa avsnitt läggs jämte Neapelvistelsen som det blir intressant. Det gemensamma är hur män agerar i hierarkier och där det finns manliga hierarkier finns det också en misogyni.

Maja Lundgren vill dissekera makten, den som skadat henne. Därmed ställs hon inför det oundvikliga valet om hon som författare vill vara innan- eller utanför, ska rollen vara deltagare eller betraktare? Svårt att kombinera och det blir oundvikligen en knepig balansgång.

Handlingen sveper mellan reportage, naken nervig introspektion och reflektioner över samtiden, då framför allt kring hur misogynin påverkar hela samhället. Infallsvinkeln får ibland starka drag av paranoia. Här blir det problematiskt eftersom perspektiven då smalnar av till en trång ängslig tunnel. Och blir det då intressant för läsaren? Nja, dessa partier hade jag mest svårt för och jag tycker det blir ett konstigt avbräck i läsningen och tar bort fokus för det angelägna. Nyckelromanen Svarta fanor (1907) av den arge Strindberg lär ha varit en inspirationskälla.

Myggorna är de försåtliga sticken. Titeln anspelar på ett citat av Vilhelm Ekelund som skriver att det är värre att bli angripen av myggen än av tigrarna

Myggor och tigrar får 3,8 för att boken har ett märkligt sug är välskriven och fängslade mig trots mitt stundvisa  motstånd.
Läst sommaren 2018