Skuggspel

av Joseph O´Connor

En av världens mest översatta böcker är Dracula, idén till boken formades kanske under tiden Bram Stoker var teaterdirektör för Lyceum Theatre i London sent 1800-tal. 

Men allt börjar i Dublin. Den berömde skådespelaren Henry Iriving blir smickrad av en teaterrecension Bram Stoker skrivit, och här börjar en livgivande men även tärande lång bekantskap. Irving vill öppna fallfärdiga Lyceum i London och ber Stoker att bli hans stöd. Skuggspel förflyttar oss till 1890-talets London och är en väv av fantasi och realism. Den rymmer kärlek till berättandet och teaterkonsten och O´Connor använder olika metoder för att få oss att känna att vi rör oss i det viktorianska London med smog, fattigdom och myllrande gatuliv (även rädsla eftersom Jack the Ripper går lös). Befolkat av en hoper lycksökande, kreativa scenarbetare blir Lyceum Theatre som ett väsen i sig, det övernaturliga är en av skuggorna, det skräckromantiska sitter i väggarna.

Här går Stoker och värker på en historia som inte riktigt vill ta form. Själva London, teaterns mystik, hans eget liv och hemligheter inspirerar honom till en mörk berättelse om en man som inte kan dö, embryot till boken Dracula. 

Det finns böcker som leder från en begriplig punkt till nästa. Och så finns det de som undersöker; ett psyke, kärlek, vänskapens väsen, företeelser som vi kan ha olika ingångar till, reagera starkt på eller undra över. O’Connor använder dagboksanteckningar, gatuscener, ja till och med ett spökes betraktelser. 

Eftersom Skuggspel handlar om några av dåtidens storheter jag inte kände till har jag letat vidare och hittat: skådespelaren Ellen Terry som stått modell för konstnären John Singer Sargent i en berömd målning som Lady Macbeth, se videon Who was Ellen Terry. I kretsen kring Ellen Terry fanns också prerafaeliterna Rossetti, Oscar Wilde, fotografen Julia Margaret Cameron och självklart skådespelaren och regissören David Irving, som syns på bokomslaget. Och över allt svävar Shakespeares ande;

"We are such stuff as dreams are made on: and our little life is rounded with a sleep* 


O´Connor tar sig an uppgiften med smittande berättarglädje som han berikar med sin irländska bakgrund; skuggor från det förflutna, själar som inte får ro, burleskeri. Handlingen vinglar hit och dit men om man låter sig vaggas med är detta en härlig läsupplevelse. Det krängde lite i början för det är inte helt lätt att ta sig an Skuggspel men O´Connor har ett fantastiskt språk. Han leker med oss, med orden och vad de kan frammana. Att lära känna Bram Stoker ljusa som mörka sidor, gå på Londons fuktiga mörka gator och som kontrast fly in till teatersalongens fantasier. Det går inte att ta miste på kärleken till de som försöker omsätta andras idéer och ord till föreställningar där publikens gensvar är deras livsluft. Men trots att jag njuter av språket är dessvärre vissa passager för långdragna och ibland för mej svårmotiverade, kanske är det ett Skuggspel? Men det blir en stark trea.

En eloge till översättaren Gunnar Pettersson

Citat

Vad Stoker tänker om Irland:  "…detta gamla dammiga flamsiga bombastiska irländska strunt som bara döda och galningar kommer ihåg. Även om han inser att det finns något slags tafatt rörelse i det hela, så lämnar det honom oberörd, det är som att sitta och titta på duggregn.."

Stoker om nattredaktören på tidningen i Dublin: "… Kritpipan i munnen är tom men han blossar ändå på den; det visslande sörplandet är en av dessa små otrevligheter som blir så mycket värre när man är trött. Han är en kortväxt karl som på något sätt ser ännu kortare ut i halvmörkret, en miniatyrdandy med smaragdgrön ögonskärm. iklädd en sluten väst med porslinsknappar och scharlakansröda hängslen…"

Joseph O´Connor, 1963, prisbelönt författare från Dublin,
bror till musikern Sinead O’Connor.

Abraham Stoker född utanför Dublin 1847 död i London 1912

*Shakespeare; The Tempest; Prospero till Ferdinand

ISBN

9789127158382

Ormen i Essex

Av Sarah Perry

Efter tio sidor är jag fast. Kanske är det igenkännandet, här finns en fläkt av Dickens, Austen och andra goda engelska författare som vet hur en berättelse skall fängsla och fogas ihop.

Och visst blir man nyfiken på vad för slags orm det handlar om? En bedragare eller rent av en riktig orm och att döma av det suggestiva omslaget tror jag det kommer att det vara en del skräck eller spänning med. Ett väldigt vackert omslag för övrigt och tankarna går till William Morris. Den viktorianska tiden verkar vara en ständig inspirationskälla för olika slags berättelser.

Handlingen är förlagd till östra England, Essex, ca 11 mil nordost om London. När det gäller tiden blir jag osäker, Londons tunnelbana nämns (den äldsta i världen f ö, invigd 1863) men även bilar och här blir jag förbryllad. 

Den nyblivna änkan Cora Seaborne hälsar på vänner i Colchester och grips av naturen, havet och inte minst människorna hon träffar. Här vill hon stanna med sin märklige son och sin robusta sällskapsdam för att om dagarna ströva omkring och leta fossiler. Men i byn utanför staden, Aldwinter dit hon sedermera flyttar, florerar rykten om övernaturligheter. Det talas om ett väsen som ytterst sällsynt kan anas mer märks dess framfart på nätterna. En man hittas oförklarligt drunknad en nyårsnatt, djur och båtar har försvunnit, och nu finner folk tecken mest hela tiden. Barnen hålls inne och att prästen predikar tilltro till förnuft och den allsmäktige tycks inte hjälpa. Vidskepelsen har tagit grepp om hela byn. Inte blir det bättre av att Cora vill söka fossiler i flodens mynning, inspirerad av Mary Anning som hittat rester av en sjödrake i Cornwall, och hon vill berätta om dessa förhistoriska varelser för skolbarnen. I stället för ett tillfälle till upplysning får mötet en motsatt effekt. Barnen skrattar hysteriskt och allt slutar i total villervalla. Förnuft ställs mot känsla, vidskepelse kontra vetenskap. Vissa vill förändring andra biter sig fast i religion och konservativa värderingar, det bestående.

Boken är rik på starka karaktärer, snirkliga förvecklingar, historiska bakgrunder och instuckna hintar om övernaturliga ting. Här finns också ett starkt litteratur- konst- och idéhistoriskt intresse och det är härligt att plöja fram i Essex leriga jord där dimman kan dölja det som ännu är oupptäckt. Även Keats blå blomma fläktar förbi, romantiken är slitstark.

Här talar Sarah Perry själv en stund om sin bok. Och hon nämner vänskapens olika skepnader. Javisst, det är ju ett starkt tema, hur kunde jag missa det? Men det är en rik bok med många skikt och av det skälet tror jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok.

Angående Mary Aning som är nämnd här ovan så har Tracy Chevalier skrivit en fin bok om hennes passion i att leta fossil, Okända väsen. Hur Mary Anning kom att bli en fossilletare är verkligen en speciell berättelse, läs gärna Okända väsen.

4,5 
Läst februrari 2018

De fördömda

Av Joyce Carol Oates, 2013

Språket är lätt högtravande men så berättas också om allvarliga och besynnerliga händelser som utspelades för över hundra år sedan i Princeton USA. Universitet är relativt nytt men har en upphöjd betydelse i staden. Åren 1905-1906 drabbades trakten av en serie obeskrivbara händelser men det är först i efterhand som man har kunnat skönja hur det hela började. Obskyra krafter som ingen inom den bildade och troende samfälligheten kunde ana fanns ens i närheten av deras skyddade värld har krupit in det ombonade och besudlat hemmen.

Många som drabbas av kusligheterna finns bland Princetons aristokrati och deras anhöriga. Till och med rektorn Woodrow Wilson (jo den samme som senare blev president) är indirekt berörd.

En främmande man dyker upp, men de som beskriver honom har olika bilder beroende på vem man frågar. Folk blir bortkollrade och när han sedan dragit vidare går historierna isär. De som drabbas är i första hand unga kvinnor och barn, senare även andra kvinnor inom societeten i Princetown. Unga Annabel står i begrepp att gifta sig, men förs bort under bröllopsakten av en mystisk man (hade han inte grodansikte?) och försvinner spårlöst. Hennes bror letar dag o natt. När hon till slut kommer hem är hon i trasor, i upplösningstillstånd och höggravid. Till sin bror Joshua anförtror hon sig. Hon har varit i träskmarkerna i ett stort och slott som dröp av fukt och mörker. Först är hon åtråvärd men snart förkastas hon av varelsen som förde bort henne med häst och vagn. Hon får tjäna piga som alla de tidigare offren. Till slut lyckas hon fly.

Ni hör. Det är gotisk skräck och romantik. Men det är också beskrivning av ett land som för bara en generation sedan tillät slavar. Det är också en detaljrik skildring av ett slutet akademiskt samhälle med sina ständiga konflikter och rangordningen inom familjerna är på dödligt allvar. Livsluften är skvallret men utåt är det tebjudningar och middagar strikt efter protokollet.

En hel del namnkunniga personer finns med; Woodrow Wilson, Mark Twain, Upton Sinclair och Jack London alla i egen hög person. Böcker och dåtidens omtalade författare nämns; Henry James, Charlotte Gilman, Walt Whitman, Conan Doyle, poeten Emely Dickinson m fl.

Det är en mäktig och rik roman. Det går att läsa bara för spänningens skull men även som en till vissa delar samhällskritisk och idéhistorisk betraktelse. Lynchningar sker inte långt ifrån Princeton, efterdyningarna kring slavfrågan tycks aldrig riktigt upphöra, revolutionära strömningar eggar en stor del av arbetarklassen och kyrkans makt är inte längre oinskränkt. Moderniteten trycker på och skapar oro så även tillbakahållna känslor, i vissa av hushållen är det rena krutdurkarna. Inte förrän alldeles i slutet får vi reda på varför Princeton drabbades av mörkrets krafter 1905-1906. 

Detta är en diger bok. Drygt 700 sidor och jag är full av beundran. Hur har författaren lyckats hålla samman tidsfärgen, alla händelser, personernas förändrade karaktärer utan att svacka. Samtidigt är det snudd på övermäktigt. Det är ett sammelsurium av detaljer och vindlande beskrivningar men det har förmodligen med den omständlige berättaren att göra. 

Läst oktober 2016

Det finns en fin intervju från Louisiannas författarscen om just De fördömda