Slugger

av Tor-Björn Flygt

Oj vad han samlat på sej synpunkter de senaste åren och här kommer de nu i den tredje delen om Johan Kraft. Jag inte läst tvåan Outsider som utspelar sig tio år efter Underdog men i Slugger* är Johan mer än medelålders och det är sommaren 2021. I alla fall tänker han på sin flint och kommande prostatabesvär. Han har lämnat Malmö för reservatet Höllviken i Vellinge kommun. En blå kommun som ser till att ingen tiggare får sitta utanför ICA och att invånarna får ha sin trygghet ograverad. Väl medveten om att han tänjer på sina värderingar ser han sej omkring med dubbla glasögon. Han har kommit upp sej, sitter säkert med ett halvtråkigt arbete som familjejurist - arv och skilsmässor - stor villa i Höllviken som inte ligger riktigt nere i den värsta mörkblå klicken i Skanör / Falsterbo, där de med ärvda pengar bor.

Vi får följa Johan och hans familj de tre midsommardagarna, familjesammankomsten som kan bli något friare i ramarna än julen. Men vem vet vad som stundar när den frånvarande sonen anmält sin ankomst.

Relationer och samhällsförändringar är det som avhandlas och frågan om och hur de berör varandra. Hur familjekonstellationer påverkar i flera led och frågan är om familjen som ram är något annat än en illusion. Till exempel så går det bra att köra det individualistiska loppet som hans son Hannes, som bytt både för- och efternamn och kallar sig Sebastian, inte kommer vidare i det verkliga livet men öser förakt och sarkasmer över sin pappa.

Johan kämpar i alla fall för att hålla ihop sin vittrande familj. Han för inre monologer kring varför hans närmaste beter sej som de gör och detta med utförliga bakgrundshistorier och slängiga åsikter som understundom lutar åt satir. Ytterligare ett snäpp skruvas det åt på själva midsommarafton. Självklart infaller varken samförstånd eller idyll, särskilt inte efter att flera oanmälda bekanta och släktingar dyker upp.

Jag vadar igenom sjok av prekära relationer mellan barn, frun, morsan, svåger, kusiner och vänner. I gryningen hittas den borttappade svärfadern, daggen har lagt sej över det stökiga en gång vackert dukade bordet och jag undrar om mötena bidragit till enande eller skiljande.

Flygts prosa nästan väller utanför bokens ramar, han har ett brett och pockande behov av att ringa in något svävar iväg och fem sidor senare kommer vi till poängen. 

Det är inte alltid jag som läsare har en så omfattande parabol att jag kan ta in ordmassorna. Ibland är det kul och lockar till igenkänning, de bitska samtidskommentarerna kan för en utsocknes kännas lokala men jag tror att fenomenen är desamma över riket. Han sveper över det han har närmast; de förnöjda villakvarteren, de förgrämda sossarna som numera röstar blåbrunt, den ej revolterande yngre generationen som mer nöjer sej med att muttra ner i bildskärmarna. Och så klart den förlängda fyrtioårskrisen som inte tål en bakfylla för då blir det ännu värre. Stilen leder till sneda leenden när han slår in sina smashar men stundtals blir jag matt, ja till och med övermätt.

Vad skaver mest och vad är hans konklusion? Kanske om pojken som lärt sig den hårda vägen, fastän han inte vill, genom att fajtas på gården och i skolan. Senare kommer medvetenheten om utanförskap som ett filter gentemot omvärlden och den känslan släpper aldrig inte ens fyrtio år senare. Rädslan för att inte platsa sitter som ett bomärke. Den frånvarande fadern har inneburit en brant uppförsbacke; faderskapet, dels det han inte fick uppleva som pojke och hur han själv är som pappa. Har han verkligen varit en förebild? Samtalen, hur har de varit, ja hur har man talat med varandra i familjen? Det hålet verkar inte gå att fylla. Har han sömlöst överfört osäkerheten till sina barn?

Den blytunga saknaden och sorgen efter systern Monica finns också med boken igenom.
Barnen, sorgen. Blir vi klokare?
Monica till Johan när de talar om hennes sjukdom och framtiden 
”Det är du som vill veta, Johan, du vill ha någon att ställa till svars. Är det inte så?”

Och kanske är det rallarsvingarna boken igenom mot samhället men också mot honom själv. Ideliga: om och om igen. Underlägets konstanta ilska, är det därför han inte kan lägga ner?

Det är inte utan att jag funderat på romansvitens titlar av engelska termer; Underdog, Outsider och *Slugger varav två är från sportvärlden. En outsider är en otippad lirare som som mot förmodan tar sig in i spelet och sist sluggern i boxningsringen där fajten pågår. Enligt ordlistan betyder slugga någon som slår våldsamt och underdog är en person i (socialt) utsatt läge. I Slugger finns ett underläge som inte syns men sitter som ett membran på insidan trots det yttre välmåendet. Det ständiga tittandet över axeln. Slugger får en god trea för det ilskna uppsåtet över sakernas tillstånd serverat i syrliga analyser.

Torbjörn Flygt född 1964, är en svensk författare, dramatiker, krönikör och litterär ståuppare. Han är uppvuxen i stadsdelen Borgmästargården i Malmö, se fotot. På sin hemsida reflekterar han om stadsdelen nu och då.

ISBN

9789177957171

Avdelningen för känsliga brott

 Av Alexander McCall Smith

Tänk att polisen i Sverige har en särskild avdelning för intrikata mellanmänskliga ärenden, det visste du kanske inte? Inte några grova brott men inte heller så obetydliga att de kan viftas bort, ärenden som faller mellan stolarna kanske man kan uttrycka det. Låter det märkligt? Inte mindre än att tanken har gett Alexander McCall Smith ett uppslag att fantisera om vad man kan ha för sej på en sådan avdelning, dessutom i Malmö av alla städer. 

Efter att ha läst några av McCall Smiths småputtriga böcker om Precious Ramotswe i Botswana och senare lyssnat på serien om Isabel Dalhouisie* som utspelar sig i centrala i Edinburgh så blir jag inte förvånad när nästa serie vill fortsätta utforska människors emellanåt snåriga relationer på ett vardagsfilosofiskt vis. Men varför i Sverige och Malmö? Finns det en dimmig uppfattning om att vi är stela och sämre på social kompetens? Nja, dessa tankar kändes lite sökta så med viss tvekan började jag att läsa.

Det är inte lätt att vara människa, var det Strindberg som sa så? Det skulle kunna vara credot för de händelser som Avdelningen för känsliga brott får ta tag i. Ulf Varg och hans medarbetare får gå försiktigt fram med sina fall. Det handlar ju ändå om det svåra som vi omges av dagligen, att rätt förstå varandra med outtalade behov och dolda känslor. Genom varsamma samtal, nystar Varg och Co upp besvärligheter. Att bevara vars och ens värdighet samtidigt som man emellanåt behöver utkräva straff det kräver minsann konsekvens och balans. Till all lycka kan Ulf Varg och hans medarbetare verkligen lyssna med stort tålamod.

Avdelningen för känsliga brott får en svag trea för att ”brotten” känns krystade. Det som bitvis är givande är funderingarna och samtalen kring det svåra i att förstå inte bara andra utan framför allt sig själv. I Edinburgh-böckerna* fanns det mer spänst och underfundiga överraskningar, de tyckte jag mycket om att lyssna på, (för övrigt strålande inlästa av Rakel Molin). Kan det ha att göra med den skotska miljön som är så levande återgiven av McCall Smith? Men Malmö, nja den kulissen känns tunn och jag är förbryllad över valet av plats eftersom det inte tillför något extra. 

* Filosofiska söndagsklubben som ljudböcker 

ISBN: 9789188919212

Sorgenfri - en dokumentärroman

Av Mary Andersson
Fattigkvarter i Malmö 1935, det är snart nittio år och fyra generationer sedan. Långt bort kanske många tänker men fundera ett tag över när din farmor eller mormor var född och hur hennes mor i sin tur hade det. Det gör jag under läsningen av Mary Anderssons Sorgenfri och ord som faller sig alldeles självklara är högaktning och respekt.

På trettiotalet kantades Malmö av nödbostäder som var grannar med åkermark och bönder och bönderna behövde billig arbetskraft. En del arbetare kom från Sorgenfri. I en tid med stor arbetslöshet nafsade nöden i hälarna på familjerna som ibland inte hade någon mat hemma. Barnbegränsning fanns inte och vem hjälpte den kvinna som inte mäktade föda en unge till. Det var upp mamman att vara uppfinningsrik och råd fanns bland grannkvinnorna, ibland livsfarliga; åka motorcykel över syllarna på järnvägen eller i värsta fall använda en vass ståltråd.

Det är i första hand en kvinnornas bok. Vi får följa dem från de torftiga köken där hyllorna gapar tomma till pigjobb, halvt tiggeri på Stadsmissionen till när de samlas för att bli spådda av den romska kvinnan som kan lägga en stjärna. Effekten av att vara fattig berör själva kärnan i att vara människa - att försöka behålla sin värdighet trots att man berövats nästan allt. Men stoltheten finns i Sorgenfri och med den både värme och en gnutta humor. Här väver Mary Andersson in en dos skimrande nostalgi och en skvätt romantik.

Politiskt är det nära bristningsgräsen i Sverige, fackföreningarna är stridbara, en röd arbetare står snart utan arbete och hemma går fem hungriga ungar. Här märks författarens rättspatos. Då är det rakt på och ingen gestaltning till exempel kan beskrivningen av en hårdför bonde kan låta så här:

”Det snaggade håret står rakt upp som på en igelkott och i händerna håller han diverse papper och dokument. Där kommer han landets mest avskydde arbetsgivare, den oresonligaste, den så kallade arbetsköparväldets argaste fackföreningsfiende nummer ett. Han, som för en lönepolitik som kallas för samhällsskadlig, han som lärt sina söner boxas i Amerika för att inte råka illa ut för hämndlystna arbetare som vill göra upp med knytnävarna”

Idag finns en riktigt fin lekplats på tomterna där de skrangliga husen stod, den heter Mary Anderssons lekplats och hon fick vara med om planeringen men hann tyvärr aldrig uppleva invigningen 2020. Mary Andersson dog 90 år gammal bara några månader innan.

Malmö minns sin bakgrund och en som kunde skildra dess historia. Mary Andersons lekplats är till stor glädje för de uppväxande, vilken fin gest av kommunen.

Utan våra förmödrar hade vi inte funnits eller fått uppleva den standard vi har idag. Jag minns min farmor som ryggade tillbaka när jag hade köpt ett avlutat slagbord till min första lägenhet. För henne påminde bordet om trångboddhet, vägglöss, kyla och tider hon inte ville minnas. Min farmor, som jag  minns så väl. Det här hade hon att kämpa med som ung kvinna. För att Mary Andersson lyckas förflytta mej  och för välbehövliga hågkomster får Sorgenfri en trea. Det som drar ner betyget en aning är allt som skall med; agitatorerna, en aning långdragna förlopp när vi ändå har förstått. Tänk då på undertiteln - en dokumentärroman.

Mary Andersson 1919-1920 började skriva när hon blev arbetslös i fyrtioårsåldern. Hon växte upp i ett barnrikehus vid Nobelvägen i Malmö alldeles i närheten av Hollywood som husen i Sorgenfri kallades. På affischen - ritad av Malin Granroth - högst upp här på sidan kan man ana hur husen såg ut i det område Mary Andersson skildrar. Affischen av Bild i Malmö hänger på Parkgatan på staketet till Folkets Park. Där inne på Far i Hatten, som fortfarande finns kvar, samlades gärna männen från Sorgenfri över en öl när de hade en slant över.