Sorgenfri - en dokumentärroman

Av Mary Andersson
Fattigkvarter i Malmö 1935, det är snart nittio år och fyra generationer sedan. Långt bort kanske många tänker men fundera ett tag över när din farmor eller mormor var född och hur hennes mor i sin tur hade det. Det gör jag under läsningen av Mary Anderssons Sorgenfri och ord som faller sig alldeles självklara är högaktning och respekt.

På trettiotalet kantades Malmö av nödbostäder som var grannar med åkermark och bönder och bönderna behövde billig arbetskraft. En del arbetare kom från Sorgenfri. I en tid med stor arbetslöshet nafsade nöden i hälarna på familjerna som ibland inte hade någon mat hemma. Barnbegränsning fanns inte och vem hjälpte den kvinna som inte mäktade föda en unge till. Det var upp mamman att vara uppfinningsrik och råd fanns bland grannkvinnorna, ibland livsfarliga; åka motorcykel över syllarna på järnvägen eller i värsta fall använda en vass ståltråd.

Det är i första hand en kvinnornas bok. Vi får följa dem från de torftiga köken där hyllorna gapar tomma till pigjobb, halvt tiggeri på Stadsmissionen till när de samlas för att bli spådda av den romska kvinnan som kan lägga en stjärna. Effekten av att vara fattig berör själva kärnan i att vara människa - att försöka behålla sin värdighet trots att man berövats nästan allt. Men stoltheten finns i Sorgenfri och med den både värme och en gnutta humor. Här väver Mary Andersson in en dos skimrande nostalgi och en skvätt romantik.

Politiskt är det nära bristningsgräsen i Sverige, fackföreningarna är stridbara, en röd arbetare står snart utan arbete och hemma går fem hungriga ungar. Här märks författarens rättspatos. Då är det rakt på och ingen gestaltning till exempel kan beskrivningen av en hårdför bonde kan låta så här:

”Det snaggade håret står rakt upp som på en igelkott och i händerna håller han diverse papper och dokument. Där kommer han landets mest avskydde arbetsgivare, den oresonligaste, den så kallade arbetsköparväldets argaste fackföreningsfiende nummer ett. Han, som för en lönepolitik som kallas för samhällsskadlig, han som lärt sina söner boxas i Amerika för att inte råka illa ut för hämndlystna arbetare som vill göra upp med knytnävarna”

Idag finns en riktigt fin lekplats på tomterna där de skrangliga husen stod, den heter Mary Anderssons lekplats och hon fick vara med om planeringen men hann tyvärr aldrig uppleva invigningen 2020. Mary Andersson dog 90 år gammal bara några månader innan.

Malmö minns sin bakgrund och en som kunde skildra dess historia. Mary Andersons lekplats är till stor glädje för de uppväxande, vilken fin gest av kommunen.

Utan våra förmödrar hade vi inte funnits eller fått uppleva den standard vi har idag. Jag minns min farmor som ryggade tillbaka när jag hade köpt ett avlutat slagbord till min första lägenhet. För henne påminde bordet om trångboddhet, vägglöss, kyla och tider hon inte ville minnas. Min farmor, som jag  minns så väl. Det här hade hon att kämpa med som ung kvinna. För att Mary Andersson lyckas förflytta mej  och för välbehövliga hågkomster får Sorgenfri en trea. Det som drar ner betyget en aning är allt som skall med; agitatorerna, en aning långdragna förlopp när vi ändå har förstått. Tänk då på undertiteln - en dokumentärroman.

Mary Andersson 1919-1920 började skriva när hon blev arbetslös i fyrtioårsåldern. Hon växte upp i ett barnrikehus vid Nobelvägen i Malmö alldeles i närheten av Hollywood som husen i Sorgenfri kallades. På affischen - ritad av Malin Granroth - högst upp här på sidan kan man ana hur husen såg ut i det område Mary Andersson skildrar. Affischen av Bild i Malmö hänger på Parkgatan på staketet till Folkets Park. Där inne på Far i Hatten, som fortfarande finns kvar, samlades gärna männen från Sorgenfri över en öl när de hade en slant över.