Främlingens barn

Av Alan Hollinghurst

Handlingen har tre akter

Del ett utspelar sig strax innan första världskriget i ett ståtligt viktorianskt familjesäte. Den alla fokuserar på och vill vara i närheten av är Cecil. Ett underbarn, vacker, karismatisk, vältalig och som charmar alla i sin omkrets.

I del två har vi förflyttats ca fyrtio år framåt.

Två män möts på ett bankkontor. Paul, ytterst oerfaren när det gäller det mesta, betjänar Peter, något äldre, annan samhällsklass mer världsvan. Och sexuellt skickar han ut tydliga signaler som trots allt hamnar rätt hos Paul. Bankdirektören mr W har ständigt behov av sällskap, krigsskadad sedan han blev instängd i ovisshet i en skyttegrav och därav hamnar Paul i familjen Ws trädgård och eftersom han citerar Cecil, blir han inbjuden till en högtid till åminnelse av poeten. Här återknyter vi kontakten med barnen i första delen, Corinna som är gift med bankdirektören hennes bror W åtnjuter inte samma respekt som systern. Han har hamnat vid sidan på något sätt. Tas inte emot med värme. Av ett samtal förstår vi att en lag gått igenom som innebär att det inte längre är olagligt att vara homosexuell. Inte oviktigt för 

handlingen.

I akt tre samlas vänner och bekanta till en minnesceremoni för Peter, Pauls tidigare bekant. Det är tal med en strulig mikrofon, det är mycket som är outtalat men som viskas mellan besökarna. Paul som varit lärare i huset som Cecil en gång levde i. Ron, ägare till ett antikvariat misstänker att det kan finnas texter, gömda i Corey Court. Han åker dit dagarna innan det skall rivas. All denna pompa och ståt, nu är förfallet totalt. En brasa med skräp brinner på bakgården, Ron gör inga fynd och här sluts cirkeln. Cecils minne och eftermäle som poet sträckte sig över fyra generationer. Vem minns honom och epoken imorgon?

Engelsk överklass och dess maner. Hur får man små spontana barn att bli dessa stenstoder utåt?

Kanske är det bland annat detta som författaren försöker ringa in. Allt som sägs har underförstådda konnotationer och ironi ligger ständigt på lut. Samtalen förs enligt ett särskilt protokoll som det förmodligen aldrig går att bli fullärd i. Ständigt lurar faror längs konversationens sliriga stigar. Ändå reser folk till varandra, har middagar och umgås dagarna i ända. Inte kan det handla om lust? Förmodligen hör rangordnande och plikt till de högre värdena och människans djupa drifter trycks undan från den dag du tar dina första stapplande steg längre bort än barnkammardörren.

Utmejslat och med en detaljkänsla som få är Hollinghurst en mästare på framför allt dialoger. Det är de som bildar trådarna i väven som har olika skikt. Hela tiden är folk vaksamma och säger aldrig det de tänker. Det är mer än meta det är metametastrukturer boken igenom.

Tätt, koncentrerat och målande. Miljöer och människor är tecknade med fin penna. Erotiken mellan män självklar, inte ursäktad.

4,2

maj 2017

Romanerna om Patrick Melrose

Av  Edward St Aubeyn

Det här är en författare som briljerar och frossar i egensnidade metaforer och sylvassa ironier levererade med elegant distans. 

Patrick föds in i engelsk överklass. Som liten måste han förlita sig på två dysfunktionella föräldrar som är helt renons på att ta hand om sin avkomma. De kan inte ge honom varken värme eller trygghet, dessutom förgriper sig pappan på honom. Detta oerhörda skildras men vi hinner knappt hämta oss från det chockartade förrän vi i nästa stund kastas in i dråpliga sällskapssituationer. Rena berg- och dalbanan.

I tre akter får vi följa Patrick Malrose, när han är fem, 22 och i tredje delen är han förmodligen är drygt 30.

Orden är viktiga. Johnny är Patricks bäste vän och han dyker upp i tredje delen. Båda har sina missbruksproblem bakom sig, de dricker Perrier nu för tiden och är oroliga för om det skall finnas droger på festen de skall gå på. Johnny går på NA-möten och Patrick raljerar över det, att de bekänner på mötena och den speciella jargong som utvecklas de forna missbrukarna emellan. Men Johnny har kommit en bit på väg, han har blivit hjälpt av att sätta ord på delar av sitt liv. Egentligen vill Patrick också bekänna, men hur skulle han kunna göra det? Till sist bestämmer han sig för att i alla fall att tala med Johnny. 

Språket är mer utflippat och associativt i del två - som är en enda lång plågsam tripp - än i de andra. Boken är inte skriven i jagform. Ett bra beslut med tanke på att Patrick har så mycket att brottas med och stundtals fylld med självförakt och hör röster. Vi får även följa andra personer, speciellt i tredje delen där små avsnitt sakta leder oss mot den flotta festen och brottstycken från den.

Emellanåt slår det gnistor om formuleringarna. Här skriver en man som vet precis allt om brittisk adel och deras manér. Deras ironier och skitprat är maskerat till distanserade sirliga kommentarer. Speciellt får hennes kungliga höghet prinsessan Margreth en rejäl knäpp på näsan, hon skildras skoningslöst som en högfärdig och kallhamrad representant för överklassen.

Romanerna om Patrick Melrose får en solklar femma.

7 jan 2016