Av Edward St Aubeyn
Det här är en författare som briljerar och frossar i egensnidade metaforer och sylvassa ironier levererade med elegant distans.
Patrick föds in i engelsk överklass. Som liten måste han förlita sig på två dysfunktionella föräldrar som är helt renons på att ta hand om sin avkomma. De kan inte ge honom varken värme eller trygghet, dessutom förgriper sig pappan på honom. Detta oerhörda skildras men vi hinner knappt hämta oss från det chockartade förrän vi i nästa stund kastas in i dråpliga sällskapssituationer. Rena berg- och dalbanan.
Patrick föds in i engelsk överklass. Som liten måste han förlita sig på två dysfunktionella föräldrar som är helt renons på att ta hand om sin avkomma. De kan inte ge honom varken värme eller trygghet, dessutom förgriper sig pappan på honom. Detta oerhörda skildras men vi hinner knappt hämta oss från det chockartade förrän vi i nästa stund kastas in i dråpliga sällskapssituationer. Rena berg- och dalbanan.
I tre akter får vi följa Patrick Malrose, när han är fem, 22 och i tredje delen är han förmodligen är drygt 30.
Orden är viktiga. Johnny är Patricks bäste vän och han dyker upp i tredje delen. Båda har sina missbruksproblem bakom sig, de dricker Perrier nu för tiden och är oroliga för om det skall finnas droger på festen de skall gå på. Johnny går på NA-möten och Patrick raljerar över det, att de bekänner på mötena och den speciella jargong som utvecklas de forna missbrukarna emellan. Men Johnny har kommit en bit på väg, han har blivit hjälpt av att sätta ord på delar av sitt liv. Egentligen vill Patrick också bekänna, men hur skulle han kunna göra det? Till sist bestämmer han sig för att i alla fall att tala med Johnny.
Språket är mer utflippat och associativt i del två - som är en enda lång plågsam tripp - än i de andra. Boken är inte skriven i jagform. Ett bra beslut med tanke på att Patrick har så mycket att brottas med och stundtals fylld med självförakt och hör röster. Vi får även följa andra personer, speciellt i tredje delen där små avsnitt sakta leder oss mot den flotta festen och brottstycken från den.
Emellanåt slår det gnistor om formuleringarna. Här skriver en man som vet precis allt om brittisk adel och deras manér. Deras ironier och skitprat är maskerat till distanserade sirliga kommentarer. Speciellt får hennes kungliga höghet prinsessan Margreth en rejäl knäpp på näsan, hon skildras skoningslöst som en högfärdig och kallhamrad representant för överklassen.
Romanerna om Patrick Melrose får en solklar femma.
7 jan 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar