Hustrun

Av Meg Wolitzer

Joe och Joan sitter på ett flyg över Atlanten på väg till en stor litterär prisutdelning i Helsingfors. De har varit gifta i över fyrtio år. Joe är numera en uppburen författare och hans livs gärning skall belönas med det prestigefulla Finlandiapriset. 

Där och då bestämmer sig Joan för att nu får det vara nog, det får vara slut nu. Slut med allt, än har hon några goda år kvar, hon skall bara berätta det för Joe och tar sats. Men hon dröjer, Joan börjar tänka på hur allt började. På en litteraturkurs möter hon Joe, han är lärare. Fast gift och har barn. Efter avslöjandet flyr Joe hals över huvud och tar med sig Joan, kanske tio år yngre, till New York där de bor på ett lopphotell. Nu tre barn senare och en lång framgångsrik karriär för Joe vill Joan ha ett eget liv utan att tänka på sin make i första hand. 

Jag är mest intresserad av hur deras liv skildras i den speciella tid de befinner sig. De är som mest vitala och starka när USA har trupper i Vietnam, när kvinnorörelsen tar mark och den frigjorda tiden påverkar samhället, också familjer och relationer. Joe och Joan har växt upp i efterkrigstidens USA och får nu vara med om framgångsår även om det är oroligt. Framför allt är det Joe som beskrivs, det är Joan som är markstödet och hon som berättar. Och jag undrar om det inte är det som är idén. Skildringen av mannen som då hade sina självklara arenor där kvinnorna fanns i mängd runt om för att bekräfta och stötta. Nu är det en annan tid för Mannen.

Mot slutet kommer två överraskningar som gör att allt jag läst får en överrumplande förskjutning. Nu ser jag på Joan med andra ögon men jag undrar ändå varför hon säger den sista meningen.

Här blir jag lite besviken. Ett citat av Meg Wolitzer själv kan delvis förklara varför hon slutar boken som hon gör: Manlig makt och kvinnlig medskyldighet har alltid fascinerat mig

4,0

Januari 2017