Jag dansar och bergen sjunger

av Irene Sola

Öppningsscenen sätter tonen, massiva sprickfärdiga åskmoln berättar att de dröjer över en bergsluttning för att till slut släppa mängder med vatten just där. Senare samma scen men från markperspektiv, en man böjer sej för att plocka några svampar. Precis då, ett öronbedövande brak, en blixt fräser till och bang mannen faller. Han dör på fläcken.

Vad inte allt sker där i bergen? Det är som att massiven samverkar med de människor som har andliga förmågor eller så alstras de som ligger latent. Enastående vackert är det i denna avfolkningsbygd i Pyrenéerna, uppkallade efter sagans prinsessan Pyrene.

Det kärva livet i de katalanska bergen upplevs och berättas polyfont av väsen, berg, snö, onämnbara varelser och av djur och vanliga människor som klamrar sig fast längs bergssidorna. Sinnena är vidöppna; växtligheten frodas, klara fiskrika bäckar, smala svåra stigar dit partisanerna sökte sej under kriget.

Och även där bland de förföriskt vackra bergen finns förstås födelse, död, hämnd, avund, kärlek men oförtäckt råare maffigare.

Vissa partier slukar jag, andra får jag inte kontakt med. Vissa texter får jag läsa om och fattar bättre då med risk för att förtrollningen bryts. Inser delvis storheten men halkar ur greppet och det blir pyspunka. Häftigt ändå att ha fått landa där ett tag, ta del av människornas öden, deras hem. Tänker på Fred Vargas kommissarie i Adamsberg i Paris som hade extraordinära förmågor. Visst kom han från en bergsby högt upp där Pyreneerna gränsar mot Frankrike? 

Irene Sola, 1990, har skrivit Jag dansar och bergen sjunger på katalanska, översättning till svenska av Ellinor Broman. 

ISBN: 9789189814141

Ormen i Essex

Av Sarah Perry

Efter tio sidor är jag fast. Kanske är det igenkännandet, här finns en fläkt av Dickens, Austen och andra goda engelska författare som vet hur en berättelse skall fängsla och fogas ihop.

Och visst blir man nyfiken på vad för slags orm det handlar om? En bedragare eller rent av en riktig orm och att döma av det suggestiva omslaget tror jag det kommer att det vara en del skräck eller spänning med. Ett väldigt vackert omslag för övrigt och tankarna går till William Morris. Den viktorianska tiden verkar vara en ständig inspirationskälla för olika slags berättelser.

Handlingen är förlagd till östra England, Essex, ca 11 mil nordost om London. När det gäller tiden blir jag osäker, Londons tunnelbana nämns (den äldsta i världen f ö, invigd 1863) men även bilar och här blir jag förbryllad. 

Den nyblivna änkan Cora Seaborne hälsar på vänner i Colchester och grips av naturen, havet och inte minst människorna hon träffar. Här vill hon stanna med sin märklige son och sin robusta sällskapsdam för att om dagarna ströva omkring och leta fossiler. Men i byn utanför staden, Aldwinter dit hon sedermera flyttar, florerar rykten om övernaturligheter. Det talas om ett väsen som ytterst sällsynt kan anas mer märks dess framfart på nätterna. En man hittas oförklarligt drunknad en nyårsnatt, djur och båtar har försvunnit, och nu finner folk tecken mest hela tiden. Barnen hålls inne och att prästen predikar tilltro till förnuft och den allsmäktige tycks inte hjälpa. Vidskepelsen har tagit grepp om hela byn. Inte blir det bättre av att Cora vill söka fossiler i flodens mynning, inspirerad av Mary Anning som hittat rester av en sjödrake i Cornwall, och hon vill berätta om dessa förhistoriska varelser för skolbarnen. I stället för ett tillfälle till upplysning får mötet en motsatt effekt. Barnen skrattar hysteriskt och allt slutar i total villervalla. Förnuft ställs mot känsla, vidskepelse kontra vetenskap. Vissa vill förändring andra biter sig fast i religion och konservativa värderingar, det bestående.

Boken är rik på starka karaktärer, snirkliga förvecklingar, historiska bakgrunder och instuckna hintar om övernaturliga ting. Här finns också ett starkt litteratur- konst- och idéhistoriskt intresse och det är härligt att plöja fram i Essex leriga jord där dimman kan dölja det som ännu är oupptäckt. Även Keats blå blomma fläktar förbi, romantiken är slitstark.

Här talar Sarah Perry själv en stund om sin bok. Och hon nämner vänskapens olika skepnader. Javisst, det är ju ett starkt tema, hur kunde jag missa det? Men det är en rik bok med många skikt och av det skälet tror jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok.

Angående Mary Aning som är nämnd här ovan så har Tracy Chevalier skrivit en fin bok om hennes passion i att leta fossil, Okända väsen. Hur Mary Anning kom att bli en fossilletare är verkligen en speciell berättelse, läs gärna Okända väsen.

4,5 
Läst februrari 2018

De fördömda

Av Joyce Carol Oates, 2013

Språket är lätt högtravande men så berättas också om allvarliga och besynnerliga händelser som utspelades för över hundra år sedan i Princeton USA. Universitet är relativt nytt men har en upphöjd betydelse i staden. Åren 1905-1906 drabbades trakten av en serie obeskrivbara händelser men det är först i efterhand som man har kunnat skönja hur det hela började. Obskyra krafter som ingen inom den bildade och troende samfälligheten kunde ana fanns ens i närheten av deras skyddade värld har krupit in det ombonade och besudlat hemmen.

Många som drabbas av kusligheterna finns bland Princetons aristokrati och deras anhöriga. Till och med rektorn Woodrow Wilson (jo den samme som senare blev president) är indirekt berörd.

En främmande man dyker upp, men de som beskriver honom har olika bilder beroende på vem man frågar. Folk blir bortkollrade och när han sedan dragit vidare går historierna isär. De som drabbas är i första hand unga kvinnor och barn, senare även andra kvinnor inom societeten i Princetown. Unga Annabel står i begrepp att gifta sig, men förs bort under bröllopsakten av en mystisk man (hade han inte grodansikte?) och försvinner spårlöst. Hennes bror letar dag o natt. När hon till slut kommer hem är hon i trasor, i upplösningstillstånd och höggravid. Till sin bror Joshua anförtror hon sig. Hon har varit i träskmarkerna i ett stort och slott som dröp av fukt och mörker. Först är hon åtråvärd men snart förkastas hon av varelsen som förde bort henne med häst och vagn. Hon får tjäna piga som alla de tidigare offren. Till slut lyckas hon fly.

Ni hör. Det är gotisk skräck och romantik. Men det är också beskrivning av ett land som för bara en generation sedan tillät slavar. Det är också en detaljrik skildring av ett slutet akademiskt samhälle med sina ständiga konflikter och rangordningen inom familjerna är på dödligt allvar. Livsluften är skvallret men utåt är det tebjudningar och middagar strikt efter protokollet.

En hel del namnkunniga personer finns med; Woodrow Wilson, Mark Twain, Upton Sinclair och Jack London alla i egen hög person. Böcker och dåtidens omtalade författare nämns; Henry James, Charlotte Gilman, Walt Whitman, Conan Doyle, poeten Emely Dickinson m fl.

Det är en mäktig och rik roman. Det går att läsa bara för spänningens skull men även som en till vissa delar samhällskritisk och idéhistorisk betraktelse. Lynchningar sker inte långt ifrån Princeton, efterdyningarna kring slavfrågan tycks aldrig riktigt upphöra, revolutionära strömningar eggar en stor del av arbetarklassen och kyrkans makt är inte längre oinskränkt. Moderniteten trycker på och skapar oro så även tillbakahållna känslor, i vissa av hushållen är det rena krutdurkarna. Inte förrän alldeles i slutet får vi reda på varför Princeton drabbades av mörkrets krafter 1905-1906. 

Detta är en diger bok. Drygt 700 sidor och jag är full av beundran. Hur har författaren lyckats hålla samman tidsfärgen, alla händelser, personernas förändrade karaktärer utan att svacka. Samtidigt är det snudd på övermäktigt. Det är ett sammelsurium av detaljer och vindlande beskrivningar men det har förmodligen med den omständlige berättaren att göra. 

Läst oktober 2016

Det finns en fin intervju från Louisiannas författarscen om just De fördömda

Istider

Av Fred Vargas

I denna den sjunde bok om Jean-Baptiste Adamsberg och hans kriminalgrupp i Paris spänner handlingen mellan Franska revolutionens karismatiska ledare och talare till Island och dess öar i svart och vitt. 

Däremellan får vi fördjupa kontakten med poliserna i gruppen kring Adamsberg. Deras egenheter, som Adamsberg känner på djupet, bidrar till att han handplockar några av dem nu när det gäller ett mycket speciellt uppdrag. Den historiskt kunnige Danglard är självskriven när det gäller besök hos lavarna som iscensätter vad som hände under skräckväldet och revolutionsåren i slutet av 1700-talet. Danglard är också Adamsbergs närmsta man och de känner varandra utan och innan. Danglard vet att Adamsberg kan försvinna mentalt när han grubblar över problem, och att han därmed verkar oberäknelig. Men han kommer alltid tillbaka, både fysiskt och mentalt.

Allt börjar med att en symbol hittas vid flera mordplatser. När poliserna gräver djupare leder arbetet vidare i två riktningar. En katastrofal resa till Island för tio år sedan och en annan som rör tongivande personer som agerade vid Franska revolutionen.

Jag njuter mest av att ta del av det udda polisgänget, mer än kriminalgåtorna i Vargas böcker. Ibland drar de iväg för mycket åt det övernaturliga och sagoaktiga när utredningsarbetet flätas ihop med småflummiga berättelser, men det är också charmen med polisserien. Alltså ligger jag på plus när jag börjar läsa och få återse den bastanta och kloka Retanqourt, den feta katten som fortfarande sover på kopiatorn, den ängslige Estaliere som inte klarar något polisarbete över huvud taget men är en fena på att ge var och en kaffet exakt som de vill ha det. Han går för övrigt ständigt omkring med stora uppspärrade ögon och är Adamsbergs skyddsling. Den tidigare rivalen till Adamsbergs oåtkomliga kärlek, som återkommer i några böckerna, Veyrenc med fläckar av rött hår, inte färgat de uppstod ur en svår misshandel när han var ung. Ja listan kan göras längre och du kommer säkert att hitta just din favorit i gänget. Tonen mellan poliserna är slängig, ibland grov men när det kniper finns en stark solidaritet. 

Djur som dyker upp i en bok återkommer i senare delar. Duvan som snarats på ett grymt sätt börjar återfå livsmodet. I Istider träffar vi vildsvinsgalten Marc som skyddar den ensamma Celeste där hon bor ute i skogen. 

Fred, kort för Fredrique Vargas är historiker och etnolog. Detta märks i böckerna som oftast börjar i Paris men sedan drar iväg till landsändar där myterna lever kvar och mystiken tätnar; Normandie, Franska alperna, en kyrkogård i London, Slovakien och så nu Island.

En serie filmer har gjorts i Frankrike mellan 2008-2010.

Läst 2 oktober 2016

Själarnas bok

Edinburgh och kallt. MacLean (för övrigt så börjar väldigt många namn på Mac i boken) har bekymmer med sin överordnade, han jobbar för mycket, han undviker att gå hem, han sörjer. Han har satt fast en seriemördare och nu, några år senare, varit på hans begravning i Aberdeen. Ändå, nu när decemberkylan tränger in under kläderna händer det igen. Samma tillvägagångssätt, en, två och nu tre kvinnor som dött.

 MacLean är ytterligare en bokpolis tyngd av sitt värv och sin personliga sorg. Dessutom var flickvännen Kirsty ett av Andersons (mördaren) offer. Det som lyfter den här tre millimeter från stereotypen är kärleken till Edinburgh och bitar av dess historia (om de nu är sanna). Om skrån som bevakar varandra, att nu, när industriepoken går i graven, står välbyggda en gång stolta hus och vittrar. Att det kan brinna i underjorden i gamla kolschakt(!) Och en innan-julen-atmosfär av kyla och köphets.

Jo han blir tvungen att gå i terapi, vilket han avskyr, och här kommer, trots schablonbilden av en psykolog, en lite oväntad tvist. MacLean förtränger och eftersom det för det mesta är hans version lyckas han ändå få oss att förstå att han får ett och annat tankefrö vid samtalen. Att han inte tar vara på det han har framför ögonen, och att förtränga sorg har sitt pris.

 Det som som sänker en ändå ok deckare är det övernaturliga inslaget. Låt vara att det kan vara hjärnspöken som överförts från en galning till en annan men en gammal handskrift som kan ta sin läsare i sitt våld? Lite för mycket Dan Brown här, sorry.  Jakten på mördaren stöter på en massa hinder, bland annat inom polishuset med för få resurser, även det har vi hört förr. MacLean verkar vara en juste kille, ok mot kvinnor och okorrumperad. Den här får en svag trea .Hade det inte varit för att jag är svag för Skottland och Edinburgh så vete katten. Författare James Oswald 3.0 Läst sommaren 2016

Eldnatt

Det är januari 2010 och vi är på Island. Landet är fortfarande märkt av den stora ekonomiska kraschen. Hos advokaten Thora Gudmundsdottir märks detta på trångboddheten. Föräldrarna som blivit blåsta på ett husköp får bo hos sin dotter tills vidare, även de vuxna barnen får härbärgera i storfamiljen. Det är nästan lugnare på advokatkontoret tänker Thora. Så en dag får hon ett ovanligt uppdrag, att undersöka ett tidigare rättsfall om mordbrand. Kanske är den dömde inte skyldig? När Thora börja gräva i rapporter och intervjua inblandade visar det sig vara mycket man förbisett tidigare. Otäcka och skumma saker som ligger tätt under ytan. Dessutom får hon underliga sms som verkar kryptiska men ändå leder henne vidare i sina efterforskningar.

Handlingen är lite seg i början, pusslet läggs långsamt så ett visst tålamod anbefalles. Det är ju också en noggrann advokat som vi får följa. Men snart rämnar fasaderna och det blir både otäckt och spännande. Vad som kan förvirra i starten är några delar med övernaturliga inslag, de får delvis sin förklaring mot slutet. Tålamod alltså...

Här får den isländska deckarmyllan ytterligare ett tillskott med Thora Gudmundsdottirs kloka och envisa advokat som trots eländet hon gräver i inte saknar humor. Ni som gillar både Island och deckare har säkert träffat på Arnaldur Indridassons polis Erlendur med kollegor. Yrsa Sigurdardottirs kvinnoperspektiv breddar det isländska deckarlandskapet. Eldnatt är den fjärde boken med Thora Gudmundsdottir.
3,8
Läst december 2013