Rent hus

av Alia Trabucco Zerán

Hembiträdet Estela berättar från ett förhörsrum i Santiago, Chile.

Hon citerar sin mor: ”Vi människor, det är så vi människor gör..” och då menar hon att man självklart hjälper sin nästa, empatin som bara finns där när man stöttar varandra utan motkrav.

Men i storstaden där Estela hamnat gäller andra osynliga, ändå tydliga lagar. Det märker hon i sitt arbete som hembiträde. Hon tjänar. Den enda varma mänskliga tråden hon har kvar är telefonsamtalen med sin mamma ett dygns resa bort. Det är till den utslitna mamman hon skickar sina pengar, mamman som också arbetat som hembiträde i hela sitt liv.

I en värld där allt kan köpas är avståndet till omsorgen som mamman förmedlat långt borta, finns den ens? Sakta förtvinar Estela, hon blir tyst. Tyst blir också barnet i familjen utom när hon terroriserar Estela.

Nu sitter Tela i en cell och berättar om livet med familjen. Den framgångsrika familjen som lät henne bo bakom en glasdörr i köket för att Tela snabbt kunde vara till reds sju dagar i veckan.  Hon existerar men finns ändå inte. Hon är bara en av alla andra som tvingas att tjäna. Via nyhetsflimret från den lilla teven på hyllan i hennes skrubb nås hon av de fattigas demonstrationer.

Nu ett förhörsrum återfår Estela sin röst och berättar historien om sitt liv bakom husets murar, om baksidan av medaljen, om bräckligheten som inte får synas. Men tryck skapar mottryck och när det till slut brister hjälper inga murar eller galler med elstängsel. 

En klaustrofobisk klasskildring. Så här är det i den globala världen där allt är till salu. Allt; människor, djur och natur. Zerán väljer att zooma in på en liten värld men ändå avslöjar den allt utnyttjande, cynismen och girigheten. Stilen är något omständlig men det blir kanske så när någon som tryckts tillbaka äntligen blir lyssnad till. Nu gör hon rent hus med sin nyfunna röst.
Lättläst, fängslande men grym. Rent hus får en fyra. 

 Alia Trabucco Zerán, 1983, föddes i Chile där hon också är bosatt efter många år utomlands. 

ISBN: 978914620464

Familjelexikon

av Natalia Ginzburg

Iakttagelser fram till att hon blir en vuxen kvinna. Ett urval episoder som varit betydelsefulla, inte bara för flickan utan för hela familjen. Stämningarna och episoderna är deras familjelexikon som bara de riktigt förstår. Därför skall boken inte läsas som en krönika, fastslår Ginzburg i sitt författarförord, hon skriver det hon minns.

När Natalia Ginzburg är ung kvinna får fascisterna grepp om Italien men kontexten beskrivs inte, den bara är. Det är vardagen som är i fokus. Livet är tätt levt, man tar efter, blir inspirerad, sur, intresserad. Nyheter och skvaller är livsluften. Livia noterar temperamenten med distanserad humor, pappan, med ständiga koleriska utbrott får hållas likaså mamman som gärna vill ha en ny dräkt när deppigheten tränger sig på. Det intellektuella umgänget är spretigt och mycket livligt. Bekanta kommer och går, alltid mycket folk och saker händer helt apropå, som till exempel  ”..och sedan gifte vi oss”. 

Natalia fångar in och kommer ihåg fraser och talesätt allt återges i ett flöde man vet inte exakta år, livet rullar på. Syskonen flyttar, raslagar införs och begränsar livet. Familjen bor större delen av tiden i Turin. Natalia börjar umgås med vänsterorienterade och besöker gärna ett förlag där hon möter sin första man, Leone Ginzburg. Att den här tiden starkt präglar och får henne att bli politiskt medveten är något vi intuitivt förstår, inget som uttalas. 

Det är som hon sätter sig ner och beslutar sig för att samla ihop minnesfragmenten innan de försvinner. Det finns mycket smärtsamma avsnitt i familjens historia som inte alls, eller knappt, vidrörs. Det är ett val likaväl som de autentiska namnen.

Jag är glad att jag läst Familjelexikon för värmen och den kärleksfulla tonen, ironin och för intrycken inifrån fascismens Italien. Fast jag kom aldrig riktigt in i boken, kanske var det för alla episoder, alla läsvärda, men det blev ryckigt. Att läsa på om den här perioden i Italien är nästan ett måste för att göra boken rättvisa, särskilt som Natalia Ginzburg valt att inte berätta allt. Efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks förord förstår jag betydligt mer om tystnaderna mellan raderna, där finns ofattbar grymhet och smärta, men det är en annan historia. 

Citat: ”…Men mor var ombytlig i sina sympatier och nyckfull när det gällde relationer; antingen träffade hon människor varenda dag eller så ville hon aldrig träffa dem. Hon hade ingen förmåga att odla bekantskaper av ren artighet…”

Stilen är mycket speciell; anekdoter och samtal virvlar runt med många namn. Så vill du riktigt hänga med får du bläddra bakåt eller göra en karta av hur folk känner eller är släkt med varandra. En del minns eftervärlden andra kom att bli kända, till exempel så är Natalia Ginzburg mamma till Carlo Ginzburg, författare och historiker.

Elisabeth Åsbrink betonar att det sinnliga i språket, det är det första vi hör innan vi föds, är en grundidé till boken. Tonen övergår till en jargong som blir särskilt viktigt när syskonen träffas i diasporan under kriget. Hon menar också att originaltiteln är mer passande; Lessico famigliare för att de egna uttrycken är en självklar nödvändighet dem emellan. 

Det är en mycket klok kvinna som skriver, för att det genomsyrar texten tillsammans med den generösa blicken och värmen får Familjelexikon en fyra.

Natalia Ginzburg, född Levi den 14 juli 1916 i Palermo, död 7 oktober 1991 i Rom, var en italiensk författare som i sina verk utforskade familjerelationer.

ISBN: 9789100196370 

Modersmjölken

 Av Nora Ikstena

Symbolmättat tecknas Lettlands efterkrigshistoria genom två kvinnors perspektiv, en mor och en dotter. Sovjetstöveln sätter obönhörliga spår speciellt i mamman som tidigt genomskådar och lider av förtrycket. Att bli mor i ett land som förnedrar sina medborgare tär och sliter i henne så mycket att hon inte kan amma, hennes mjölk blir blir sur som ättika - inga kärlekens närande droppar. 

Flickan klarar sig bättre på törnestigen mycket tack vare kärleksfulla morföräldrar som ger stabilitet, värme och hopp trots omständigheterna. Mamman älskar sitt barn men upplever tillvaron som ett fängelse. Hon blir med åren en hyllad läkare på det lilla sjukhuset dit hon blivit förvisad från Leningrad. Korridorerna fylls av väntande och ryktet kring mamman har en nyans av mystik, det sägs att hon kan se var det onda sitter. Har hon kanske samma krafter som Livshelgbrägdagörerskan Maria?  Religionen är annars förpassad till avskrädeshögarna, kyrkorna har blivit bestulna på allt löst när de inte har blivit potatislager. En annan stark bild; kyrkklockorna som i alla tider har kallat eller varnat folket har mist sin kläpp, sin tunga. Klockan så stor den är kan inte längre tala den har blivit stum. Trots bristen på religion, eller på grund av den, sprids starka andliga bilder. Mamman som av vissa nästan betraktas som ett helgon, hennes plågor till trots kan hon bota och enligt vissa göra underverk.

Växelvis berättar mamman eller dottern, känslor och intryck blir svåra att distansera sig ifrån. Förtrycket äter sig in i människorna, de inre trösklarna nöts ned en återkommande bild är en mask. Till slut är de prisgivna åt förtrycket. Själva modersmjölken är bara en i raden av bilder - starka, på gränsen till övertydliga.  Modersmjölken får en fyra för att Nora Ikstena är en författare som skickligt ristar fram stämningar och bilder som stannar. Nora Ikstenas vrede har hittat sitt verktyg, orden.

ISBN

9789188253873

En bön för de stulna

Av Jennifer Clement

På en bergsluttning strax ovanför en motorväg bor ett antal kvinnor, de som är kvar efter att männen antingen tagit sig till USA eller dött. Motorvägen har underlättat avfärden mot landet i norr men även kartellernas stora svarta suvar använder leden för att transportera knark och vapen. Och emellanåt ta sig en tur upp i djungeln för att förse sig med en flicka. Alla bär på rädslan för kartellerna och för planen som flyger lågt och besprutar vallmofälten på sluttningarna. Ladydi Garcia Martínez börjar närma sig den kritiska åldern och hinner undan till sin jordgrop i sista stund. Skräckslagen ligger hon där i fyra dygn och vet att även om hon klarar sig denna gång kommer hon aldrig att vara säker. Ladydi, som fått sitt namn efter prinsessan Diana, tar sig från byn till Acapulco för att arbeta som tjänsteflicka. Här ser hon vad knarkvinsterna kan gå till. Palatsliknande villor i marmor vid havet. 

När jag förstod att den här boken handlade om bortrövade flickor slog jag i tanken bort boktipset, trots lovord. Till dig som tänker likadant vill jag säga, ge En bön för de stulna en chans. Det finns en obönhörlig livsgnista hos berättaren Ladydi, som är en av dessa flickor som kan bli bortrövade, eller plockade som en mogen frukt som hon säger. Eftersom flickor är en dyrgrip gör mammorna flickorna så fula de kan genom att sota tänderna och snagga deras hår.

Berättelsen är oupphörligt fascinerande, Jennifer Clement är en berättare av rang. Sentenserna sitter som ristade och inslagen av magisk realism är fint infogade.

Författaren är från USA men har levt länge i Mexiko. Hon sätter sin lupp på en prick i kartboken och vi får se ett land som skenat, en konsekvens av den gränslösa girigheten i den koloniala historieboken. I efterordet skriver Jennifer Clement att i de fattigaste delarna av Mexiko gräver mödrarna gropar där flickorna kan gömma sig om de får oväntat besök.

En bön för de stulna är inte bara kritisk den är ett statement. Såhär går det när korruptionen och knarket härjar i ett land. Stat, kyrka, polis, militär alla verkar vara intrasslade i detta intrikata klibbiga spindelnät. I ett laglöst land finns ingen att lita på. Kvinnorna på berget håller sina mobiler mot himlen för att hitta täckning, och anropar sina nära (märk väl inte Gud). Kärleken till nästan är inte kväst.

Prayers for the Stolen kom ut i USA 2014, den får en femma av mig.

Omslaget av Edel Rodriguez är kongenialt

Vi dödar Stella

Jag hade nog aldrig läst den här boken av Marlen Haushofer om jag inte hade läst hennes Väggen. En bok jag blev

väldigt fascinerad av. Och det här med Österrike är också något som gör mej nyfiken på vad det kan vara med det landet som får författare och filmare att återkomma till klaustrofobiska, stela och überkontrollerade människor och vad det gör med barnen, med människorna, med samhället.

Här tänker jag osökt på Elfride Jelinek och regissören Michael Haneke.

Familjen i vi dödar Stella lever gissningsvis i Wien cirka 10 år efter WW2. 

I en större stadsvåning går huvudpersonen (det är en jagberättelse) omkring och vankar. Tittar på träden på himlen. En annan bild är en liten fågel som piper ängsligt efter sin mamma men ingen moder dyker upp. Så minns hon tillbaka, hur Stella kom in i familjen. En blyg, tillbakadragen flicka ca 18 år. 

Det är hon som är biljardbollen som krossar helheten. Eller rättare sagt det behövs inte så mycket för att det skall spricka. Fadern Richard är en patriark och tål inga förändringar eller ifrågasättanden.

Kvinnan som berättar vet och fattar men vågar inte språnget. Tryggheten har förlamat henne.

Hon vet att han är otrogen att han ser henne som något han tillägnat sig. Han hade aldrig accepterat att hon skulle vilja skilja sig från honom. Inte för att han skulle sakna henne utan för att han ser henne som en ägodel och de bestämmer man över. Inte vice versa.

citat: "Någonting måste ha hänt mig för åratal sedan, och sedan dess tror jag mig inte kunna uthärda att, ofattbart för min hjärna och mitt hjärta, ont och gott är ett och samma. För att orka med den insikten behövde man en jättes styrka. Men jättarna hamnar aldrig i ett sådant läge, för dem ersätts tänkandet av en bastant knölpåk. De tänkande måste alltid avstå från att leva, och de levande behöver inte tänka. Den förlösande handlingen blir aldrig av för den som har styrka därtill vet inte att han måste begå den, och den som vet det är oförmögen att handla"

Stella dör (riktigt hur vet vi inte) i en olyckshändelse, strax innan har hon förstått att hon förlorat sin son. Han har genomskådat spelet och vill flytta till en internatskola. Han och mamman har haft en innerlig kontakt men på grund av allt spel och stelhet så har sonen Wolfgang glidit ifrån henne. Lilla systern Annette förstår inget alls.

Richard har sett Stella som ett villebråd han har rätt att nedlägga och det gör han. Stella går från upprymdhet, osäkerhet till förtvivlan och kanske har hon bara gått rakt ut i gatan.

Kammarspel, tänker på Ibsen, på Den gula tapeten på Karin Johannison och fler om alla övre medelklass kvinnor som var fångar i sina gyllene burar utan makt. Fågeln där ute har mer frihet trots oron.

3,8 

Läst mars 2016