Karaktären

av Ferdinand Bordewijk

Hamnstaden Rotterdam på 1930-talet. Vi ledsagas av en allseende berättare med skarp blick för miljöer och människor, vissa porträtt är enastående.

Samhället har en tydlig ordning vad gäller stort som smått. Lydnad och medvetenhet om sin plats i hierakin är en grundbult. Fattigdomen är utbredd, till exempel så vräks människor från sina boenden. Jakob Katadreuffe kommer från de fattiga kvarteren men arbetar nu som kontorist på ett advokatkontor. Här har han hamnat nästan som av ett mirakel direkt från gatan. Han gläds över sin plats men en ekonomisk skuld tynger honom. Han har lånat, via ombud, av kronfogde Dreverhaven, en ökänd ockrare. Båda vet de om varandra men att hälsa eller tala är tabu. Det råkar sig så att Dreverhaven är Jacobs far, men det är det bara fyra personer som vet om och Jacob bär denna tärande hemlighet tätt intill hjärtat. Han bestämmer sej för att klara av sina skulder till varje pris och han vill studera till sakförare. Hans målmedvetenhet är furiös och tar nästan knäcken honom men Jacob är av segt virke. Den osynliga tvekampen mellan den kallhamrade Dreverhaven och den unge Jacob varar till sista sidan.

Jacob Katadreuffe gör också en inre resa. Han vill lära sig allt precis allt för att nå uppåt. Drivkraften är hatet till mannen som utnyttjat honom och hans mor. I den förnedrande, självpåtagna situationen tar han stöd av en inre stolthet.

Vilka porträtt! Tecknade med ett knivskarpt intresse för människan. Det finns nästan inget slut på vad som registreras och bedöms och det görs utan omsvep med en viss kyla. Över huvud taget verkar tiden då Karaktären skrevs inte vara en tid där psykologin blivit a la mode. Man eller kvinna är si eller så, de föds till ett visst sätt, de är färdigformade. Miljöns påverkan är försumbar.

Karaktären är även en levande skildring av hamnstaden Rotterdam och män­niskans villkor i en hänsynslös tid fylld av mellankrigstidens idéströmningar och framtidsvisioner.

Karaktären filmatiserades 1997, i regi av Mike van Diem, och vann året efter en Oscar för bästa utländska film.

En bildningsroman med drag av Dickens både vad gäller miljöer och personage. Bordewijk har en osviklig förmåga att skapa intresse för vad som sker mellan de människor han lyfter fram. Inkännande och skärskådande. Den gammaldags tonen till trots tror jag att Karaktären kan funka som bokcirkelbok. Det är många frågor som dyker upp. En är om det är skam eller ärelystnad som driver Jacob och vem är det som givit upphov till titeln, vem är egentligen Karaktären? I alla fall är det här en mycket läsvärd bok. Jag förstår att det är en klassiker i Nederländerna, jag ger den en fyra.  Fenomenal översättning av Urban Lindström. 

Fredrik Bordewijk (1884-1965) var jurist och författare. Han är en av den moderna nederländska litteraturens främsta namn. 

ISBN: 9789185301379

Sorgenfri - en dokumentärroman

Av Mary Andersson
Fattigkvarter i Malmö 1935, det är snart nittio år och fyra generationer sedan. Långt bort kanske många tänker men fundera ett tag över när din farmor eller mormor var född och hur hennes mor i sin tur hade det. Det gör jag under läsningen av Mary Anderssons Sorgenfri och ord som faller sig alldeles självklara är högaktning och respekt.

På trettiotalet kantades Malmö av nödbostäder som var grannar med åkermark och bönder och bönderna behövde billig arbetskraft. En del arbetare kom från Sorgenfri. I en tid med stor arbetslöshet nafsade nöden i hälarna på familjerna som ibland inte hade någon mat hemma. Barnbegränsning fanns inte och vem hjälpte den kvinna som inte mäktade föda en unge till. Det var upp mamman att vara uppfinningsrik och råd fanns bland grannkvinnorna, ibland livsfarliga; åka motorcykel över syllarna på järnvägen eller i värsta fall använda en vass ståltråd.

Det är i första hand en kvinnornas bok. Vi får följa dem från de torftiga köken där hyllorna gapar tomma till pigjobb, halvt tiggeri på Stadsmissionen till när de samlas för att bli spådda av den romska kvinnan som kan lägga en stjärna. Effekten av att vara fattig berör själva kärnan i att vara människa - att försöka behålla sin värdighet trots att man berövats nästan allt. Men stoltheten finns i Sorgenfri och med den både värme och en gnutta humor. Här väver Mary Andersson in en dos skimrande nostalgi och en skvätt romantik.

Politiskt är det nära bristningsgräsen i Sverige, fackföreningarna är stridbara, en röd arbetare står snart utan arbete och hemma går fem hungriga ungar. Här märks författarens rättspatos. Då är det rakt på och ingen gestaltning till exempel kan beskrivningen av en hårdför bonde kan låta så här:

”Det snaggade håret står rakt upp som på en igelkott och i händerna håller han diverse papper och dokument. Där kommer han landets mest avskydde arbetsgivare, den oresonligaste, den så kallade arbetsköparväldets argaste fackföreningsfiende nummer ett. Han, som för en lönepolitik som kallas för samhällsskadlig, han som lärt sina söner boxas i Amerika för att inte råka illa ut för hämndlystna arbetare som vill göra upp med knytnävarna”

Idag finns en riktigt fin lekplats på tomterna där de skrangliga husen stod, den heter Mary Anderssons lekplats och hon fick vara med om planeringen men hann tyvärr aldrig uppleva invigningen 2020. Mary Andersson dog 90 år gammal bara några månader innan.

Malmö minns sin bakgrund och en som kunde skildra dess historia. Mary Andersons lekplats är till stor glädje för de uppväxande, vilken fin gest av kommunen.

Utan våra förmödrar hade vi inte funnits eller fått uppleva den standard vi har idag. Jag minns min farmor som ryggade tillbaka när jag hade köpt ett avlutat slagbord till min första lägenhet. För henne påminde bordet om trångboddhet, vägglöss, kyla och tider hon inte ville minnas. Min farmor, som jag  minns så väl. Det här hade hon att kämpa med som ung kvinna. För att Mary Andersson lyckas förflytta mej  och för välbehövliga hågkomster får Sorgenfri en trea. Det som drar ner betyget en aning är allt som skall med; agitatorerna, en aning långdragna förlopp när vi ändå har förstått. Tänk då på undertiteln - en dokumentärroman.

Mary Andersson 1919-1920 började skriva när hon blev arbetslös i fyrtioårsåldern. Hon växte upp i ett barnrikehus vid Nobelvägen i Malmö alldeles i närheten av Hollywood som husen i Sorgenfri kallades. På affischen - ritad av Malin Granroth - högst upp här på sidan kan man ana hur husen såg ut i det område Mary Andersson skildrar. Affischen av Bild i Malmö hänger på Parkgatan på staketet till Folkets Park. Där inne på Far i Hatten, som fortfarande finns kvar, samlades gärna männen från Sorgenfri över en öl när de hade en slant över. 

En osynlig

Av Pontus Ljunghill
En något annorlunda kriminalroman som borrar djupt och länge och är därmed en tjock en,

nästan 400 sidor. Styrkan är miljöerna och karaktärsbeskrivningen framför allt av kommissarie Stierna. Vi befinner oss i tjugotalets Stockholm en stad i förvandling, det rivs och byggs oupphörligt.

Stierna är ett befälsämne, det märks när han har sina läsningar, det vill säga samlat alla kriminalpoliser och redogör för läget i landet och i Stockholm. Hans chef litar benhårt på Stierna som också har en naturlig auktoritet och därmed lätt att få manskapet med sig. Han är relativt nygift och bor ute på stan. En del poliser bor i själva polishuset på Kungsholmen med sina familjer men det är något Stierna aktar sig för. 

Så dyker det ohyggliga mordet på en åttaårig flicka upp och Stierna blir ansvarig för utredningen. Ingrid Olsson hittas i ett nerlagt varv på Djurgården en sensommarnatt. En man i kostym och hatt har setts i omgivningarna men det är oerhört svårt att komma vidare. Fler poliser sätts in letandet och man förstår att Ingrid har förts bort från Vasaparken en sen kväll. Stierna lovar den ensamstående mamman att han kommer att hitta förövaren. Så växlar handlingen till 1953 och Stierna är inte längre kommissarie vid våldsroteln. De senare åren har han förestått Polismuseet. När han lämnar den posten är det bara någon vecka till innan fallet Ingrid Bengtsson blir preskriberat. Han tar båten till Visby där alla akterna väntar, skickade innan, på hotellet. I Visby promenerar Stierna, äter en stilla middag och lägger sig och funderar medan domkyrkan slår sina dova slag. Tiden håller därmed helt påtagligt på att rinna ut för fallet som tagit all hans kraft, hans äktenskap och till och med hans karriär.

En journalist har spårat upp Stierna och vill göra ett porträtt av den kände polisen. Motvilligt går Stierna honom till mötes och det blir några kvällar med öl och samtal. 

I återblickarna förstår vi vilken otrolig möda man gjort sig i spaningarna efter mannen i kostymen och hans stulna Chevrolet. Vasastadens alla ölhak och fik finkammas, alla som kommit i kontakt med flickan och hennes familj intervjuas flera gånger. Den tekniska avdelningen gör allt för att söka finger- och däcksavtryck. Till slut går man ut i pressen med en halvdan teckning. Men inget resultat, mannen är som uppslukad av jorden, tills…

Det finns ett tillfälle när polisen är hack i häl på den misstänkte och nu när det gått 30 år är Stierna beredd att berätta en del av den historien. 

För stockholmsälskaren är boken ett måste. En osynlig är lika mycket en stadsskildring med instuckna historiska skeenden som påverkar invånarna mer eller mindre, kafferansoneringen till exempel. 

Krimhistorier skall aldrig avslöjas och här skulle jag vilja säga att i fallet Den osynlige skulle det vara en ren dödssynd. Så du som tycker att det är segt emellanåt - håll ut och kika inte i slutet!

Detta är den första boken i serien Historiska Stockholmsmord 

4,0

Läst januari 2018

Överkonstapel Studer

Av Friedrich Glauser

Bland Schweiz slingrande vägar, byar och berg hittas en man skjuten. Överkonstapel Studer skall reda ut om det är självmord eller inte. Det här är åren efter Krugerkraschen och folk i den lilla byn Gerzenstein har drabbats. Lite intressant med denna för-globala krasch. 

Jag skall inte ägna mig mer åt handlingen däremot ge några exempel på Friedrich Glausers stil som är egen och stämningsframkallande. 

Det osynliga som ändå känns:

Stillheten som ett tag svävat över rummet gick i bitar, sorlet av röster tog vid...

De satt runt det lilla bordet och fick inte riktigt plats. Bredvid dem stod ett fönster öppet, det var tryckande, en het vind strök förbi utanför och himlen var nedsmetad med en giftig grå salva.

Här beskrivs en karaktär:

De svarta strumporna som tittade fram under de alltför korta byxbenen var av svart siden…

Om folket:

På landet, i en by, där sitter människorna ihop som kardborrar, alla har något att dölja…. Du får inte veta någonting, absolut ingenting.

Ju längre Studer stannar i byn ju tystare blir människorna och då förstärks hans sinnesförnimmelser:

Husen såg övergivna ut, men de var inte tysta, inte ens idag. Ett tjutande här, ett surrande där, ibland fragment av en melodi…

Gerzensteins högtalare lekte med de atmosfäriska störningarna, ingen höll dem under uppsikt. De drev ett gäckande spel för sig själva, för att krydda den ensamma eftermiddagens långa timmar. i veckorna hade de så mycket att göra. De sjöng, de spelade, de talade…

..orden trängde in i öronen på Gezensteins nivånare, mjukade upp huvudena.

Läste lite om Friedrich Glauser på förlaget Ersatz sida. Han var svårt beroende av morfin. Kan inte låta bli att se ovanstående citat som prov på någon som utvidgat sina förnimmelser och att det blivit bestående minnen.

Om galenskap

Locard i Lyon, ni vet vem jag menar, herr rannsakningsdomare, skriver i en av sina böcker att det är ett misstag att tro att det finns normala människor. Alla människor är åtminstone halvgalna och detta faktum får man aldrig glömma bort när man arbetar med en utredning…

En fin bild från en begravning

På kyrkogården hann man knappt lyfta skon ur den dyiga lättjorden innan fotspåret fylldes med gult vatten. Wendelin Witschis grav omgavs av bara tio paraplyer, och dropparna som föll på de tio uppspända svarta tygstyckena slog en tyst, sorglig trumvirvel.

I Schweiz finns ett Friedrich-Glauser-Preis som delas ut för årets bästa tyskspråkiga kriminalroman. För personkännedom och för de stundtals glimrande beskrivningarna får boken 3,7

Läst november 2017

Hägring 38

Hägring 38 av Kjell Westö är en rik roman. Den kan läsas som idéroman med paralleller till vår tid. Historisk, här med kritiska glasögon avseende vad som fortfarande kan vara brännande ämnen som man inte vill dra upp i ljuset. Bland annat talas det om fångläger som skall ha funnits efter inbördeskriget omkring 1919. De röda förlorade och många sattes i läger med ett minimum av mat.

Klasstillhörigheterna är väldigt tydliga. Vi befinner oss i Helsingfors 1938 och konturerna mellan människor ritas med klassmarkörer. Tydliga arbetarstadsdelar, hur man talar, hälsar, klär sig. Vilka ställen vissa går på andra inte. Avståndet mellan kvinnor och män är strikt. Kvinnor gör si män kan göra så. Att Rolle är tydligt arrogant mot Fru Wiik, en underställd kan vara en sådan markör i boken. Hägring38 har också spänningsmoment. Vad tänker fru Wiik göra med kaptenen? En mörk och fasansfull erfarenhet när Matilda var 17 år och befann sig i läger flyter upp när hon tar emot herrarna, som skall bevista Onsdagsklubben på Thunes kontor. En av männen visar sig vara kaptenen, som Matilda Wiik kallar honom, men han känner inte igen henne. Detta gör att hon kan bida sin tid och till sin förvåning (här är jag osäker på om hon blir förvånad över sitt eget handlande) svarar hon på kaptenens inviter. Men det är tydligt att hon har en idé, men vad?

Thune och fru Wiik är de två huvudkaraktärerna. Från två skilda klasser, och därmed olika politisk bakgrund. Båda tampas med sina historier, Thune med sin skilsmässa - han är den förfördelade partnern dessutom är nesan dubbel då hans barndomsvän, tillika en av herrarna i onsdagsklubben är den som hans fru föredragit.

Spänningen i staden ökar också i takt med att Hitler gör sina framstötar. Nationalistiska rasidéer får ny luft och de som tycker annorlunda kan råka illa ut. Thune blir t ex nedslagen efter att ha skrivit en artikel om nationalism och europatanken.  Syftet med onsdagsklubben var att man där skulle ventilera aktuella frågor över en bit mat. Thune har varit en av initiativtagarna och männen är vänner sedan långt tillbaka. Släktband och yrkesroller spelar också stor roll i Helsingfors borgerlighet.

Jag är starkt imponerad av Westö och hur han håller språket. Inga anakronismer slinker emellan. tack vare att han är så konsekvent i språkdräkten blir en förflyttad in i en annan tid. Här finns också ett ordbruk som kan vara finlandssvenskt d v s ord som har sina alldeles egna innebörder, ord som inte ställer sig i vägen men som har en annan nyans, egna ord helt enkelt. Det finns också äldre uttryck och ett högtravande sätt att tala som kunde blivit smålöjligt men inte här. Thune uttrycker sig mycket sirligt och är alltid angelägen om att hålla respekt och avstånd intakt.

Det är ofrånkomligt att dra paralleller till vår såriga tid. Vi dansar på rykande benaska säger doktor L. Just nu ryker det i Gaza, Syrien, Irak och i Afrika. Högerkrafterna är starkare än någonsin och man vill slänga ut tiggare. Här hemma shoppar vi.
Läst sommaren 2014

Stoner

av John Williams.
Stoner skrevs 1965 men har först nu översatts till svenska. Den är är stillsamt vemodig till sitt väsen. Den handlar om ett liv och vad kan väl vara större, ändå är det nedtonat från första sidan.

Stoner föds i USA i mellanvästern. Ett hårt arbetande jordbrukarpar får en son som förväntas fortsätta med den kärvande torvan men en vändning sker. Stoner bör gå lantbruksuniversitet för att lära mer anser fadern. Det här är ett avsteg från traditionen och stort, en modernitet har smugit sig in, men jorden ska förvaltas och vad finns för alternativ? Beslutet är inget som diskuterats fram, hur skulle det ha gått till, det växlas inte många ord i familjen. 

I en utväxt och sliten kostym börjar Stoner sin vandring mot staden och läroanstalten. Han går i flera mil innan han får skjuts. Så börjar ett annat liv. Tanken var att efter inhämtad kunskap skulle färden gå hem igen men så sker inte. Stoner har fångats av ordet. En kurs i engelsk litteratur öppnar skikt i Stoner han inte hade en aning om att de ens existerade, han kan inte sätta ord på den starka upplevelsen han bara vet att han vill mer. Han blir kvar vid universitet, han börjar sin klassresa.

Människorna rår inte över sina liv det är helt klart. Varken Stoner, hans fru Edith eller senare hans dotter. Ändå uthärdar de. Under den osynliga press alla lever under försvinner en del drömmar, somt förhårdnar. Jag tänker att det kan vara en tanke till oss, vi väljer inte fastän vi gör val. Livet väljer åt oss och hur vi handskas med just det faktum visar vilka vi egentligen är, där innerst inne. 

Stoners liv präglas av hårt arbete och har inte många ljuspunkter men de finns, kraften i dem tar honom vidare. En av dem är kärleken till litteraturen. Ändå är det som om Stoner lever i en bubbla, han kämpar i sitt arbete men inte med livet utanför.

Boken Stoner har hyllats den här våren men jag ställer mig nog i utkanten av hyllningskören. Jag fattade stor sympati för det omsorgsfullt tecknade porträttet av personen Stoner men andra delar av boken undrar jag över, några av kvinnoporträtten tycker jag är delvis kantiga, kanske tidsandan? Ändå, jo Stoner är värd att läsa.

John Williams, 1922-1994 föddes i Texas. Han arbetade som universitetslärare och gav ut två diktsamlingar och fyra romaner.

Ensam i Berlin

Det här är den där typen av bok som skapar ett band till sin läsare. Ja så är det i alla fall med mej. Ni vet, boken man längtar till. Redan efter första kapitlet var jag fast. Kände att den här kan jag lita på, det här är en författare kan sin sak.

Vi befinner oss i Berlin 1940 och angiveriet, och därmed rädslan, börjar ta fart. Trots att faran lurar nästan överallt finns det ändå modiga människor och det är nu det börjar bli spännande. Jag vet att det kommer att bli tungt men fortsätter ändå.  Trots att jag vet att mörkret vilar runt nästan varje sida är Ensam i Berlin av Hans Fallada svår att släppa. Berättelsen har ett driv som för mig direkt in i miljöerna. Fallada får mig att se de slitna trappuppgångarna, de mörka köket med grytan på gasspisen. Hur människorna skyndar in i sina krypin och lägger på säkerhetskedjan. Ynkryggen som står och hänger i porten, på jakt efter upplysningar han kan föra vidare. Samtidigt börjar det sörjande paret Quangel driva alldeles egen motståndsrörelse.

Den lilla människan med sina skavanker skildras med ömhet. Å andra sidan den väloljade polisstatens organisation som vittjar upplysningar av vettskrämda angivare. Bättre rädda sitt eget skinn. Motsatsen till solidaritet och förståelse. Samtidigt som jag fördjupar mig i hur rädslan sprider sej som ett klibbigt nät över precis alla blir jag illa till mods. Tänker på mörka strömningar ute i Europa idag 75 år senare och inser att det är dags att lära känna igen de otäcka tendenserna innan det är för sent. Ofta tänker jag, den här borde läsas av många, många.

Bokens tillkomst är mycket speciell, den har autentisk bakgrund. Fallada fick tag i akterna som handlade om makarna Quangel efter kriget. De nästan 700 sidorna skrevs i en rasande fart 1947, tre veckor senare dör Hans Fallada. En kortare version kom ut men först nu i sin helhet. I slutet av boken finns detta utförligt berättat, även en text om författaren samt en ordlista.

Läst januari 2014

Vi kom över havet

På båtarna mellan Japan och USA hade de med sig brev och några få personliga saker. Breven berättade om välbärgade män vilka lovade fina hus och goda liv. När kvinnorna sedan stod vid relingen, när båten äntligen lagt till, insåg de att uppgifterna friserats friskt. Det handlar om japanska kvinnor som drömde om ett bättre liv, eller föräldrar som inte hade råd att ha sina flickor hemma. Alla åkte de samma båtar över Stilla havet, en del var vettskrämda, både för överfarten och framtiden, en del var förväntansfulla.

Tiden är innan andra världskriget och detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor. Julie Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som berättar. Mycket speciellt, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen.

Kvinnorna är händerna på de andra. Om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade. Så händer något, det börjar gå rykten, människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato. Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag läste Snö faller på cederträden för tio år sedan, nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten, vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan tillhörde axelmakterna i senare delen av andra världskriget gjorde dem till paria.

Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941. Issies - amerikansk slang för japanska invandrare
4,1
Läst september 2013

I tystnaden begravd

På 1930-talet rådde politisk osäkerhet i Tornedalen. Uppsägningar skapade fattigdom, en grogrund för de revolutionära rörelserna som fångade upp unga människors förtvivlan med löfte om rättvisa i det förlovade landet i öster. Det fanns till och med kommuner som bidrog med pengar till invånare som ville åka. Hela familjer gav sig av men framför allt unga män som skulle bygga en ny stat med plats för alla. För dem var Sovjet drömmen om ett bättre liv.

Det här får Katrine reda på av en händelse när hon tar sig an sin mammas pörte. En övergiven stuga som överraskande nog betingar ett högt pris på småhusmarknaden. Ska Katrine och hennes bror behålla huset, eller sälja? Hon bestämmer sig för att stanna och ta reda på lite mer om sin mammas släkt och varför hon har ett hus hon aldrig berättat om. Ett otäckt mord har ägt rum i byn strax innan och alla talar om det. Det är den tidigare skidlöparen Lapp-Erkki som rått och urskiljningslöst skjutis ner på sin gård. Brev som Katrine hittar i huset berättar om hemligheter bakåt i tiden som har förgreningar till Lapp-Erkki och om unga män som for till Sovjet och aldrig hördes av igen. Samtidigt är byn på helspänn sedan man förstått att en rysk bil synts till i närheten av mordplatsen. Katrine har hamnat i ett spänningsfält hon inte kan förstå men inte heller lämna.

Om hur förr och nu hör ihop och kommer ifatt och om glesbygdens olösliga dilemma; man vill stanna men hur göra när inga jobb finns? Ungdomar som flyr till storstaden, ekonomisk brottslighet och familjekärlek. Den historiska aspekten är snyggt hopfogad med nutiden. En av de bättre spänningsromanerna jag läst på länge. Författare Tove Alsterdal.

4,1
Läst juni 2013

Legenden Pendragon

Det här är bok för den som gillar mysko walesiska slott och märkliga herrsällskap från 1600-talet. 

Sällskapen möttes, förstås, i hemlighet under cermoniella former och idkade sedan forskning kring hur man skapar guld eller rent av människoliknande varelser. Inget var otänkbart i den nyväckta naturvetenskapliga eran.

Men innan vi blir innästlade i fuktiga slottsruiner i Wales med underjordiska gångar och dimhöljda sjöar presenteras vi för dem som skall leda oss in i äventyret. Första världskriget ligger i färskt minne över Europa, en förläst ungersk man János Bátky, filolog med oklar inriktning, träffar på en bjudning en lord från Wales. Kring lorden av Gwynedd står det en aura av mystik och det är mycket ovanligt att han visar sig ute över huvud taget. Men kan man tänka sig, János Bátky blir bjuden till lordens gods för att forska i hans omfattande bibliotek. Till sällskap har han en äventyrare med mytomani, Maloney samt en nobel ättling till lorden.

Ja och sedan bär det av, minst sagt. Spöklika saker sker på nätterna, lorden som har ett helt etage på slottet får inte störas i sin forskning, förebådelser om onda ting som komma skall kommer från prästgården och János, trots sin feghet, kan inte låta bli att dras in mysterierna.

Står du ut med en halvunken kvinnosyn, längtar du efter fem-på-äventyr för vuxna (fast man äter inte lika mycket här), obskyra sällskap i avlägsna walesiska bergstrakter med lite Jakten-på-den-försvunna-skatten-stuk ja då ska du läsa Legenden Pendragon av Atal Szerb.

Boken är ett barn av sin tid, den kom ut i Ungern 1934 så mycket är förlåtet av tidsskäl. Antal Szerbs öde är helt förfärligt. Trots att han kände till att judar deporterades och anklagades för ingenting i Ungern stannande han kvar men fördes 1944 till ett koncentrationsläger där han dödades bara några månader innan befrielsen. 

3,3

Läst april 2013