Tiden är innan andra världskriget och detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor. Julie Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som berättar. Mycket speciellt, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen.
Kvinnorna är händerna på de andra. Om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade. Så händer något, det börjar gå rykten, människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato. Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag läste Snö faller på cederträden för tio år sedan, nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten, vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan tillhörde axelmakterna i senare delen av andra världskriget gjorde dem till paria.
Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941. Issies - amerikansk slang för japanska invandrare
4,1
Läst september 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar