Paradisbaden

Av Akli Tadjer

Det börjar ganska bra. Adèle Reverdy är en något motvillig begravningsentreprenör. Hon har ärvt rörelsen och är nu chef över en samling mer eller mindre ovilliga medarbetare. En trettioårskris är också under uppsegling. Adele brottas med tanken på varför hon är ensam, det är för att jag är fet och ful tänker hon och trycker i sig  ännu en tub kondenserad mjölk.
Hennes syster peppar Adele att ha en sprakande trettioårsfest med nya och gamla vänner. Här träffar hon en synskadad man som tidigare var akrobat numera är han massör på etablissemanget Paradisbaden.

En bit in i den här mer eller mindre uppenbara historien funderar jag på att lägga den boken åt sidan. Men så fortsätter jag en sömnlös natt, har jag nu kommit halvvägs så…

Handlingen lämnar jag därhän.  Det som stör mig är något med läsarkontraktet. Jo jag förstår vart författaren vill föra mig och jag är helt med på att låta mig förföras in i en förtrollande berättelse om det så är spion- thriller- kärlek- fantasy eller what ever. Varför känns det då så motigt?

Jag tror det handlar om brist på elegans och att det blir för uppenbart det hele. Däremot blir det lättare att acceptera författare och handling om jag tar på mig Amelie från Montmartre-glasögon. Fäll ner lite orange och mjukt filter. Klipp så att dråpligheten får dig att fnittra. Framställ personerna som ömkansvärda men goda karaktärer, ja förutom de dumma. Kärlek med flera förhinder naturligtvis och vips, en mycket fransk romcom för den trötte en fredagskväll uppenbarar sig. 

Författaren har en bakgrund som manusförfattare på TV, vilket gör Paradisbaden något begripligare. Mottot verkar vara; Allt för nöjets skull

3,6

Läst av surkarten i januari 2018

Samtal med vänner

Av Sally Rooney

Francis är 21 år bor och studerar i Dublin. Hon har djupa och svindlande samtal med sin vän och flickvän Bobby. Eftersom det är Francis som är berättaren får vi själva försöka fylla i luckorna som dyker upp. Ju längre jag läser ju mer undrar jag hur hon uppfattar sina relationer och omvärld, det är fascinerande. Det är mycket dagsformen som gäller. Hennes vänner och älskare citeras, episoder berättas men inte allt. Lär vi då känna Francis? Ja jag tycker nog att en karaktär växer fram. Det är som nya människor vi träffar, jag ser vissa sidor du ser andra. Jag gillar det där glappet som man inte kan låta bli att fylla i. Vi vill verkligen försöka förstå och tycker inte om när bilden blir ofullständig.

Försöker Francis vara en annan, i a f något annorlunda? Hon verkar förneka delar av sin uppväxt, talar sällan om den. Pappan super och mamman har haft det tufft. De är skilda nu och Francis har ett rum kvar hos mamman. Kontakten med pappan är sårig och något Francis skjuter undan. 

Sedan blir det komplicerat när Nick, en gift man och god vän dyker upp. Flirt, mail och sedan sex. 

Större delen av boken handlar om detta omöjliga förhållande, som när de är inne i sin bubbla verkar möjligt i korta stunder. Vänskapen och det nära bandet till Bobbi tar stryk. Samtidigt pluggar Francis hårt och skriver, hon är en duktig poet.

Kan man vara säkrare och samtidigt osäkrare än när man är 21? Samtal med vänner spänner över ett  omtumlande år med tvära kast där inte bara vänskap prövas utan också självbilden. 

Jag beundrar Francis för att hon kan be om ursäkt och mena det, se konsekvenserna. Just dessa scener är djupt berörande. Dublin bildar en fuktig och suddig fond i denna ordrika, snåriga och tunnhudade roman.

4,0

Läst november 2017

Domaren

Fiona Maye är en högt aktad medlem av domarkåren i London, hennes revir inom rättsväsendet är
familjerätt. Med åren är det hos Fiona de svåra målen hamnar, de som rör skilsmässor och vårdnadstvister bland annat. Veckornas arbete kräver många timmars intensiv koncentration. Kanske lite väl många för vad Fiona inte visar utåt är att det pågår en djup schism mellan henne och maken Jack. En klyfta har uppenbarats och frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra igen?
Men det som tar mycket energi för Fiona, när vi kommer in i handlingen, är ett mål om den snart 18-årige Adam och hans familj. Adam är svårt cancersjuk och både han och hans föräldrar vägrar behandling med blodtransfusion. Ena parten, sjukhuset, vill pojkens tillfrisknande. Andra parten är en familj som följer Jehovas vittnes tro på att inget främmande får komma in kroppen. Fiona dömer efter mycken vånda till sjukvårdens fördel. Adam får transfusion och tillfrisknar. Den välskrivna domen bygger på genomtänkta avvägningar om människans väl och ve.

Under rannsakningen besökte Fiona Adam på sjukhuset och det blev en omvälvande vändpunkt, i alla fall för Adam. Fiona med sin bakgrund hanterar mötet som en del i arbetet medan det för Adams del blir livsavgörande ur flera aspekter.

Det här är kort om handlingen. Men en bok av Ian McEwan nöjer sig inte med det yttre hur spännande det än kan synas. Han vill mer, han vill få oss att fundera. Några av frågorna han vänder och och vrider på är: Kan man bara ta sin partner för given?
Var går gränsen för vårt ansvar för andra människor?
Kan en handling, en impuls i stunden, någonsin förlåtas av en annan människa?

Relationer och känslor som inte fångats i ord, känslor som missförstås, urstarka viljor som krockar. Den respektabla ytan och vad som döljer sig därunder. Konsekvenserna av att inte förstå varandra. Svåra grejer men allt är så snyggt, så elegant formulerat. Det är det jag tycker är Ian McEwans signum.

Tack vare Domaren är jag glad att få återknyta till en författare som givit mig andra stora läsupplevelser som Chesil Beach och Försoning
4,8