Paradisbaden

Av Akli Tadjer

Det börjar ganska bra. Adèle Reverdy är en något motvillig begravningsentreprenör. Hon har ärvt rörelsen och är nu chef över en samling mer eller mindre ovilliga medarbetare. En trettioårskris är också under uppsegling. Adele brottas med tanken på varför hon är ensam, det är för att jag är fet och ful tänker hon och trycker i sig  ännu en tub kondenserad mjölk.
Hennes syster peppar Adele att ha en sprakande trettioårsfest med nya och gamla vänner. Här träffar hon en synskadad man som tidigare var akrobat numera är han massör på etablissemanget Paradisbaden.

En bit in i den här mer eller mindre uppenbara historien funderar jag på att lägga den boken åt sidan. Men så fortsätter jag en sömnlös natt, har jag nu kommit halvvägs så…

Handlingen lämnar jag därhän.  Det som stör mig är något med läsarkontraktet. Jo jag förstår vart författaren vill föra mig och jag är helt med på att låta mig förföras in i en förtrollande berättelse om det så är spion- thriller- kärlek- fantasy eller what ever. Varför känns det då så motigt?

Jag tror det handlar om brist på elegans och att det blir för uppenbart det hele. Däremot blir det lättare att acceptera författare och handling om jag tar på mig Amelie från Montmartre-glasögon. Fäll ner lite orange och mjukt filter. Klipp så att dråpligheten får dig att fnittra. Framställ personerna som ömkansvärda men goda karaktärer, ja förutom de dumma. Kärlek med flera förhinder naturligtvis och vips, en mycket fransk romcom för den trötte en fredagskväll uppenbarar sig. 

Författaren har en bakgrund som manusförfattare på TV, vilket gör Paradisbaden något begripligare. Mottot verkar vara; Allt för nöjets skull

3,6

Läst av surkarten i januari 2018