Fars rygg

av Niels Fredrik Dahl

”Jag får inte fatt i denna saknad, den har varken huvud den har inte svans, knappt ett ben att stå på. Men den lämnar mig inte ifred.”

Sonen vill veta mer om sin far. Frågorna är många, inga släktingar finns längre sedan farmor Ellen stilla tynade bort. Han hittar brev, teckningar och några foton i en resväska. Sonen söker bland fragmenten och tänker på fars rygg. Den starka ryggen han minns som barn men också den bortvända pappan. Han som var oförmögen till riktig närhet, i och för sig inte märkligt med tanke på att far bodde hos främlingar och på internatskolor från tolv års ålder. Hela tiden saknar han sin mor och far, familjen där man inte längre kunde tala med varandra. 

Så otroligt ensam han var som ung pojke, hur klarar en människa att hantera denna ocean av osäkerhet och ensamhet? Närheten som föräldrarna en gång gav förtunnades trots fars förtvivlade försök till kontakt. Det är inte förrän mot slutet vi får veta vad far heter, John. Berättaren skriver far.

Författaren skärskådar tre generationers män; Domaren, fadern och han själv. Mest far. Domaren finns inte kvar men påverkar än i tredje led, en karlakarl, en stöttepelare i samhället med självklar dominans över sin omgivning särskilt då far och hustrun Ellen.

Mest fascinerande är hur den ensamme pojken ändå tar sig igenom ständiga uppbrott, nya främmande miljöerr och människor som knappt ser honom. Sällan ett uns värme eller intresse för honom, han måtte ha utstrålat osynlighet. Kvar stannar ändå ett varmt stråk, berättaren gör allt för att få kontur på och förståelse för hur det var och vem han var - hans egen far. Om domaren hade den bortvända blicken försöker barnbarnet nu verkligen se sin far.

Fantastiskt språk, inkännande och skört - en riktigt bra bok.

Niels Fredrik Dahl, 1957, är en norsk prisbelönt författare. Fars rygg har självbiografisk bakgrund. 

Malma station

Malma station av Alex Schulman
Ett tåg sätter av mot Malma station. Vid olika tidpunkter åker pappor och barn, ibland barnen ensamma. Scener från kupéer där det oftast råder tystnad och massor av oartikulerade förvirrade känslor. 

Familjer som bryter upp. Barnen får inte veta, mamman och pappan bestämmer enväldigt. Herregud så sårbara barnen är och ingen fattar riktigt. Sent om sidor försöker en pappa tala med sin dotter, då har hon hunnit bli skygg med självskadebeteende. Ett annat barn har blivit för tjock, och i vuxen ålder isolerad. Återkommande detta med föräldrarnas svek, är det den stora arvssynden? Att vi ärver föräldrarnas svek och därmed själva blir svekfulla? 

Trasiga är vi allihopa - det som tryckts undan kan spöka och skapa ytterligare svårbearbetade sår. Schulman krafsar och river för att komma förbi våra försvar; känner du igen, har du också hamnat utanför, har du också levt i en dysfunktionell miljö? Boken igenom känns det avigt och jobbigt mest hela tiden. Korta mikrostunder existerar harmoni, men man är aldrig säker för strax kommer ett utfall eller bisarr kommentar. Kanske kan boken funka i en bokcirkel som gillar att snacka relationer?

Schulman skriver bra. Han är vass på att lokalisera var det ömmar som mest. Men det svajar i upplägget, kunde gjorts stramare. Kvar blir mer olust än eftertanke. Efter den här läsningen känner jag för att ta tag i en rejäl klassiker där man kan vila tryggt hos en författare som inte märks.

Det blir en knapp trea för Marma station.

ISBN

9789100191436

De oroliga

av Linn Ullman
Motvilligt börjar jag läsa men ändå är jag kvar sida efter sida. De oroliga är nedslag i livet med de stundtals frånvarande föräldrarna; den skådespelande mamman och den så mycket äldre och berömde pappan. Båda var upptagna av annat och flickan är stundtals väldigt vilsen. I förhållandet till sin far finns ett sökande. Som tittande i en kikare från andra hållet, de är långt borta föräldrarna. 

Munchs målning Kvinna vid vattenbryn. Kvinnan bortvänd med långt hår, nästan övertydlig bild men viktig för flickan. När mamman åker bort går hon sönder. De skulle ju vara sammanväxta. Flickan lägger skulden på sig själv. Ätstörningar smyger sig på.

I drömmen försvinner mamman, upplöses och flickan letar sedan i varenda vrå till och med under sängen. Föräldrarna blir aldrig riktgt vuxna, de söker och vill bli firade och verkar inte kunna ta ansvar för någon annan.

Flickan ser det försåtliga i att vara vacker som sin mamma, hon blir inte tagen på allvar hon får spela roller även privat mycket för att hon vill behaga

”Man får det man önskar sig men inte på det sätt man tror”

Flickan är överkänslig, blir över sig given om mamman inte ringer som utlovat. Vid fjorton har hon tvångstankar ”jag behövde en kropp för livet och en kropp för tankarna ”

I sökandet efter en djupare kontakt med pappan startar de ett projekt tillsammans, eller; det är dottern som väldigt gärna vill, hon ska intervjua honom. Men det är på gränsen till vad han orkar med. Det blir några band, detta är innan mobiltelefonerna, som glöms bort. När hon sedan hittar dem igen är ljudet av mycket dålig kvalitet, precis det som hennes pappa var så noga med att poängtera; det skall vara bra teknik. Det misslyckade projektet blir på något sätt typiskt. Hon försöker så enträget att få riktig kontakt men ödet ler skälmskt i bakgrunden. Så enkelt är inte livet.

De rör sig i ett töcken, mamman och pappan, når inte riktigt fram till varandra eller till dottern. Precis så svävande och förföriskt skriver Linn Ullman om vilja och oförmåga sida vid sida. Det är skickligt och vemodigt vackert. Men skildringen griper inte riktigt tag. De oroliga får en trea.

ISBN: 9789174296181

Jag är olyckligt här

Av Johan Croneman

Du måste umgås med dej själv varje dag resten av ditt liv. Ohjälpligt kommer tankarna, tunga, ibland lätta, men kommer det gör de. 

Barndomen - särskilt fadern, missbruk, vänskap, krackelerande äktenskap - runt runt. Pricksäkra insikter och iakttagelser. Man känner igen stilen, kort och lite frän, uppkäftig, ofta citatvänlig. 

Mycket går inte att förklara. Och varför kräva att det ena leder till det andra, A följs nästan inte aldrig av B när det gäller det mellanmänskliga. Människan är en komplex varelse allt ligger inte i dagern inte ens för den som går och bär på sig själv. För att inte tala om hålet som som inte går att täppa till, det som bara kräver. 

Drickandet har haft greppet om honom och tanken infinner sig nästan omedelbart; hur, ja hur har han ändå kunnat prestera, skriva? Dessutom sett en flod av filmer, tv, sport och samtidigt hålla sej allmänt ajour. Hur minnas, hur undvika att tappa stinget?

Cronemans bok om bitar av hans liv är som hans krönikor. Separata teman ändå hänger de ihop. Nedslag i minnet och vissa punkter är mer ömma än andra och de kräver och förtjänar att återvända till. 

Han är ett barn av sin tid. Männen så starkt präglade av en tidigare slags maskulinitet, där ansvar för familj och barn utkrävde så pass att skygglappar eller okunskap kring relationerna till desamma kom till korta. Fadern går igen på mer än ett sätt, Croneman studsar till av rädsla för sin egen nutida spegelbild.

”Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade de honom så saknade jag honom..”

Det är flygande lätt att läsa Cronemans texter och det är många som läser och det är han medveten om. Ett lite solkigt exempel är när den erfarne parterapeuten, som borde ha distans men under en stormig sejour inte kan låta bli att undslippa sig att han själv skriver. Gissa vad Croneman har att säga om honom. 

En intresseväckande titel, minst sagt och visst spanar man efter vad som kan ha bidragit till det olyckliga varat. Var och en får väl komma fram till sin teori, kanske utifrån sina egna utgångslägen. Jag ger Jag är olyckligt här en trea för en modig introspektion. Cronemans allt annat är välkammade texter vill jag inte missa.

Johan Croneman (1955) är film- och nöjesjournalist.

ISBN: 9789189061743 

Inte av denna världen

 Av Yaa Gyasi

Som nya i landet är det självklart för den lilla familjen att ansluta sig till pingstkyrkan i Alabama. Mamman och de två barnen är de enda färgade i församlingen. Men hudfärgen borde väl inte spela någon roll för Gud är det ju gemensamma, eller tänker alla inte så?

I vuxen ålder och många sorger senare är detta bara en av många frågor Gifty ställer sig. Frågor som kanske aldrig får några svar men hon kan inte sluta tänka på dem. Giftys liv är stillsamt och kretsar för tillfället kring mammans väl och ve. Mamman har varit barnens centrum men Gifty har dubbla känslor för henne. Det kan inte ha varit lätt att försöka etablera sig som färgad ensamstående mamma i den amerikanska södern utan att behärska språket.

”När hon talade twi med mig var hon sitt mamma-jag sträng och skrämmande, varm. På engelska blev hon undergiven. Hon stakade sig, blev generad och tystnade…”

… jag tror att hon aldrig hade kommit underfund med hur hon skulle översätta den hon egentligen var till det nya språket”

I takt med att bakgrunden rullas upp funderar Gifty mycket på tro och vetande, på vilja och begär och hon nagelfar dessa svåra frågor utifrån hennes och familjens upplevelser i segregationens Alabama dit mamman tog sina två barn från Ghana. De båda barnen får sin beskärda del av utanförskapet. På sitt forskningslabb studerar hon om det går att dämpa njutningsimpulser i hjärnan. Bakgrunden till det yrkesvalet hänger gissningsvis ihop med broderns olyckliga liv. Rationella svar söks i en halvt kaotisk värld.

Yaa Gyasi lämnar ingen sten ovänd. Handlingen pendlar mellan nedslag i Giftys uppväxt och livsfilosofiska resonemang inte helt utan självdistans. Det är en hjärtskärande berättelse och de ständiga frågorna kring varför och hur ger på något sätt en lindring i läsandet. Jag vill också förstå.

Inte av denna värld får en fyra för hur Gyasi närmar sig bråddjup utan att det blir oläsligt. Denna helvetesvandring ger dimensioner och jag funderar boken igenom både hur vi är mot varandra likaväl som de strukturella samhällsproblem vi är intrasslade i. Inte av denna världen är mycket välskriven.

Yaa Gyasi,1989, är en ghanansk-amerikansk författare

ISBN: 9789113109237

En engelsk gentleman

Av Jane Gardam

En riktigt god historia som rymmer det mesta, väl berättad med underbara porträtt, knappa och med lätt höjda ögonbryn. En engelsk gentleman är småputtrigt charmig men rymmer också våld, ensamhet och förluster. Grundtonen är dock trösterik medmänsklighet. 

En engelsk gentleman är första delen av tre om de föräldralösa Imperiebarnen och handlar om Edward Feathers som föds i nuvarande Malaysia i början av 1900-talet. Den engelske fadern är oförmögen att ta hand om barnet efter att mamman dött under förlossningen, de första åren bor Edward med en malaysisk familj. Lång lång båtresa mot England som femåring tillsammans med två jämnåriga flickor. Ingen absolut ingen tar ansvar, de hamnar på billigaste förvaring, för ett hem är det inte.

Var finns mitt hem är den outtalade längtan som rider den unge mannen Edward Feathers, som ständigt är på väg. Till England som femåring när hans far inte kunde ta hand om honom, en slags flykt från det grymma fosterhemmet i Wales och vid det laget är hans grundtrygghet rejält tilltufsad vilket bland annat har resulterat i en svår stamning. Men Feathers är en överlevare och lyckas ta sig till Oxford blir advokat, senare domare.

Nu på sin ålders höst sitter Feathers, även kallad Filth* och slumrar och minns, eller drömmer han? Växelberättandet kräver att man har de tidigare scenerna i färskt minne.

Stilen är oslagbar, den torra engelska humorn gör att man står ut med vidrigheterna och ler i mjugg åt dråpligheter och karaktärer. Uttryckssättet är ofta tvetydigt och kan låta ursäktande eller hånfullt. Här kan jag inte låta bli att tänka på romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn.

Det fanns många föräldralösa imperiebarn från första halvan av 1900-talet. Tydligen fanns olika skäl, många svårförståeliga, krigen och kolonierna finns med i bilden. En av inspirationskällorna till den här boken är Rudyard Kipling som själv var ett imperiebarnen.

En engelsk gentleman får en klar fyra för en rakt igenom nöjsam läsning. Jane Gardam är  född 1928 debuterade när hon var 40 år, det var samma år som hennes tredje barn började skolan. Hon har vunnit flera priser och förutom romaner skrivit barnböcker och recensioner. 

FiLTH är en ironisk akronym från imperietiden; Failed i London Try Hongkong.

De två andra böckerna i serien är:

En trogen kvinna och De sista vännerna

ISBN

9789176811160

Mitt namn är Lucy Barton

Under sin sjukhusvistelse får Lucy oväntat besök av sin mamma. De har inte nånsin talats vid ordentligt, inte heller setts, sedan Lucy gav sig iväg som mamman uttrycker det. Mest sitter mamman tyst vid fotändan av sängen, stundvis slumrar hon men de har också korta samtal om ditt och datt. Ibland bränner det till då tittar de båda ut på Chryslertornet som står som en fyrbåk utanför sjukhuset. Tystnaden är aldrig besvärande trots allt outtalat.

Lucy är väldigt berörd av sin mammas besök, de har aldrig varit nära varandra ändå har mamman, som aldrig rest någonstans innan, tagit sig hela vägen till New York från mellanvästern. När Lucy vaknar på natten kan hon se sin mamma också vara vaken. Det otvungna och bekanta sätter igång minnen och Lucy ber sin mamma berätta om folk hemifrån, inte familjen det är som en osynlig överenskommelse. Men små bitar dyker ändå upp som att hennes bror, som fortfarande bor hemma, sover hos grannens grisar natten innan de skall till slakt och att han läser hennes Lilla huset på prärien. Den typen av inblickar ristar sig fast även andra iakttagelser som nyper till eller ger insyn i en enkel och mycket sträng uppväxt. Ändå finns banden, Lucy anade inte vad materiellt eller kulturellt kapital innebar innan hon gav sig av. Stillsamt faller bitar på plats under dagarna Lucy ligger i sin säng. Mammans besök betyder mer än vad de båda tillstår. 

Elisabeth Strout verkar vara en själsfrände till Alice Munro. De glider varsamt men skarpögt över oss små människor och får syn på skav och oegentligheter, de betraktar vår strävsamhet våra böjelser och oväntade reaktioner. Jag skriver oss för här finns livsvisdom för alla.

Mitt namn är Lucy Barton får en femma för de framslipade sanningarna och att det här är en bok att återvända till. En riktigt fin läsupplevelse.

Bokbloggar

Jag for ner till bror

Av Karin Smirnoff

Det har tyckts en hel del om Karin Smirnoffs sätt att skriva så jag stålsatte mig och tänkte tålamod tålamod. Vilket inte behövdes alls. I stället möttes jag av öppen dörr där jag motståndslöst drogs in i Janas återkomst till sin hembygd.

I en diskussionstråd om boken redde en svensklärare upp metoden författaren använt: Meningarna börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Det låter ju rimligt. Innebär alltså inga komma eller andra skiljetecken. Något jag inte alls tänkte på snarare att det var ett härligt flyt i läsningen. Inte heller några indrag eller pratminus för att indikera dialog. Bara befriande.

Och att texten går mellan berättande, dialog och det tänkta.

Namn skrivs ihop och bidrar till att det blir dialektalt och en aning humoristiskt. jameslast är en 70-talsskiva som spelas mot slutet i boken till exempel. 

Jana och Bror är tvillingar och har inte setts på länge. Sen sist har de blivit vuxna och hårt slitna av omständigheterna. Jana får hoppa in i hemtjänsten efter Maria som gick och dog. Många har åsikter om Maria och hennes död. Även Jana blir indragen i spekulationerna kring Maria och allt vad hon rev upp. Och Jana brottas med om hon verkligen kan förlåta. 

Det mellanmänskliga har satts på hårda prov, Jana och Brors uppväxt har varit minst sagt dysfunktionell. Anspelningar på det förflutna är som att gå på nattgammal is. Vissa grymheter går inte att glömma.

Kaffe dricks, det eldas i spisarna och bilarna slirar sig fram till behövande. Jana får ihop det med John men märker av hans mörker och drar sig undan. Hemligheter verkar det finnas lite här och var även Jana har sina. 

Jag tycker stilen stödjer berättelsen som är kärv och korthuggen. Det är schwung i skildringen av byn på fallrepet men än håller den samman tack vare hemtjänsten och jaktlagen. I båda grupperna byts skvaller och berättelser läggs till rätta och personer tilldelas sina roller.

Jag for ner till bror är en luggsliten hyllning till glesbygdens folk, de som stannat kvar, de som kämpar. Det är inte vem som helst som klarar av att leva där födkrokarna blir färre och färre. Baksidan är våldet som ligger på lur när kärleken är knapp men så är det väl generellt.

Jag for ner till bror får en fyra för en fascinerande berättelse nedtecknad med tryck och jävlar anamma.

Bokbloggar

I en skog av sumak

Av Klas Östergren

Berättarjaget Kennet är en filosoferande yngling som håller sig undan förtryckarna så gott det går  på skolgårdar och i korridorer. 

När Dan Schoulze introduceras (opåkommet och väldigt sent på året, klassen går sin sista termin på högstadiet) som ny elev rubbas den sociala strukturen i klassen för att senare bli helt förändrad. Dan har en tillbakalutad attityd och air av erfarenhet. Hans glatta vuxenskor och icke inställsamma sätt i kombination med att han blir bänkkamrat med Kennet blir startpunkten för en annorlunda sommar och a point of no return för dem båda.

Det är i mitten av 60-talet och i Stockholm märks tendenserna från USA och trenderna från flirtandet med asiatiska religioner tydligt. Unga människor flockas i centrum och lyssnar på en helt annan typ av musik än Beatles Yesterday (som spelar en viss roll i boken). Dessutom pågår Vietnamkriget fortfarande och protesterna mot det har ökat i styrka. Sverige är inte opåverkat, en hel del desertörer lär finnas i landet.

Kennet växer upp med en ensamstående mamma som försörjer dem som sömmerska. Många familjer samsas i det lyhörda huset. Speciellt förtrogna är de med grannarnas skrik och bråk och eftersom Kennet är klasskamrat med sonen Håkan plågas han av att se och höra detta förfall. 

I kontrast till trångboddheten i hyreshuset står villan som som Dan och hans syster Hellen bor i. Ett stort och välmöblerat hus samtidigt en aning ödsligt. I anslutning till trädgården finns en stor samling sumakträd. Här har syskonen byggt en hydda för meditation. Kennet blir inte klok på Dan som inte alls verkar jämnårig. Extra tydligt blir det när de badar, Dan har en vuxen mans kropp. Varför syskonen (som är svenskamerikaner) bor själva i huset är något otydligt. 

Naturligtvis är det inte sumakträden den paradisets lustgård det först verkar när de tillbakalutade röker jointar och lyssnar på passande oändliga musikslingor. Verkligheten gör sig påmind och här känner jag igen Östergrens minutiösa beskrivningar av tankar, karaktärer och situationer, nästan alltid med ett stråk av humor.

Dråpliga och dramatiska händelser sätts igång och det är vid den här tiden som Sverige ändrar sig. Vi går från det trygga men tråkiga Tage Erlanders välfärdsbygge (hans ickemedverkan i boken är klurigt finurlig) till en stat som inte kan vara sig själv nokk längre. Modernitetens framfart går inte att stoppa. Just de sista orden i boken tycker jag pekar mot detta. En modernisering som vi inte alltid kunde förutse än mindre helt ha kontroll över.

En godtrogen och lite naiv ung man som Kennet höll på att hamna i något större som kunde få oöverblickbara konsekvenser. Kanske var det hans trygga uppväxt med mamman som höll honom tillbaka? Så vill jag tro det.

Det sägs att svenskan är ett torftigt språk jämfört med engelskan, i alla fall vad gäller ordförrådet. Östergrens behandling av svenskan i En skog av sumak bevisar att så inte är fallet, det är flödande, infallsrikt och inspirerande. Klas Östergren kan verkligen sitt hantverk, här är vi i goda händer.

En bra bok och en bok att tala tillsammans om.

Läst 2018

Ett litet liv

Ett litet liv Hanya Yanagihara. 

Obs Denna text avslöjar viktiga delar av handlingen.

Vännerna Willem, J B, Malcolm och Jude träffas första gången på college och blir ett sammansvetsat gäng. Från att berättandet till en början har cirklat kring kamratkretsens bakgrunder, olika karaktäristik och händelser som mejslat fram drag hos var och en tippar handlingen så småningom över mot att fokusera på Jude St Francis.

Judes bakgrund och uppväxt skiljer sig totalt från de andras och här kommer en reservation (vilken sitter hårt inne eftersom jag beundrar stilen, flätverket och den gigantiska ambitionen hos Hanya Yanagihara). Med den fruktansvärt trasiga bakgrunden är det extraordinärt att Jude kan skapa varaktiga kontakter ö h t, att han trots allt djävulskap är förmögen att ge kärlek finner jag nästan osannolikt. Att få sin identitet krossad, sitt jag fullständigt utnyttjat, att inte få behålla några glädjeämnen i livet utan att någon är där och besudlar. Det är smärtsamt och väl beskrivet, så väl att min fråga är oundviklig. Hur är det möjligt att Jude kan vara en givande människa när själva livstråden naggats, nästan förintats, så svårt? Han borde ha blivit ett monster men han gör det som är vanligt bland flickor (kanske även vissa pojkar?) han skadar sig själv. Han vänder självhatet inåt, han lär sig att leva så, han lever ett dubbelliv.

Vännernas liv öppnas i luckor, några händelser zoomas in med framvällande detaljrikedom och hänvisningar till tidigare skeenden som gör att vi får påminnelser vilket inte alls stör eftersom minnet kan behöva en knuff, omfånget är av det mastiga slaget. Ett litet liv är på 732 sidor.

Det hoppfulla i Ett litet liv är värmen, kärleken och framför allt vänskapen. Det är vänskapens kärlek som håller, framför allt, Jude under armarna även om han på egen hand försöker skapa en plattform med början i sitt arbete som advokat. 

Att vara en människa är inget man klarar på egen hand, detta tror jag är bokens premiss. Alla sorters människor finns där ute i livet. Vi träffar de som ger kärlek och de som trasar sönder sitt eget och andras liv. Det svåra är att ge och ta emot kärlek. Att inse att det är en av de största gåvor man kan få i sitt liv, det att någon vill ge. 

Var går gränsen mellan kärlek och vänskap? Är det ö h t viktigt att dra en gräns? Kanske om kärleken innebär förbehåll som att man lovar i nöd och lust? Är vi förmögna att tänka oss vad svärta, djup sorg och ett otillräckligt jag kan forma en människa till för handlingar?  För vad vet vi vad för prövningar som ligger framför oss?

En bedrift är denna bok som när du öppnat den så väller och sväller berättelserna ut och in i ditt inre.

Miljön är USAs ostkust, främst är det scener från New York.

Här en intervju i The Guardian med Hanya Yanagihara i hennes lägenhet i New York med hennes 16.000 böcker, tavlor och foton. Det går inte att undvika att hitta miljöer och konstverk i boken som påminner mer eller mindre med den här interiören. 

4,2

Läst augusti 2017

Italienaren

Av Sven-Olov Karlsson

Glesbygd Sverige Bergslagen. Gård med uthus. Ung man i kläm mellan osynliga förväntningar och egna drömmar. Det är pappan som kallas Italienaren bara för att han är mörk, vallonblod. Kärv ton mellan far och son men det viktiga blir inte sagt. Mycket med bilarna. Att höra och identifiera vad för slags bil är ett adelsmärke här på bygden. Någon har haft drömmar. Överväxta rostiga bilar bak lagårn.

Fadern har arbetat med att serva traktens bussar. Nu är han sjuk efter att ha andats in asbesten från bromsbanden. I takt med att fadern blir sämre tycker han sig få kontakt med andra världar, ufon. Peter, något vek, försöker komma ifrån hemmet och bo i tätorten. Boken domineras av män men farmodern och mamman spelar en viktig roll. Det är kvinnorna som styr om hemmen, männen hålls ute eller i lagårn eller med bilarna. Att sköta gården har gått i arv. Kraven ökar på Peter. Synen på att göra något annat än vad tidigare generationer alltid har gjort, stanna och sköta gården, är knivskarp och hård. En klar gräns går mellan arbete och studier. Att läsa, det fnyser farmor åt. För blir man läst, då är banden brutna

En avfolkningsbygd, det finns många sådana runt om i Sverige. En tveeggad hyllning till bygden. Den kväver men drar samtidigt. Peter våndas.

Sven-Erik Karlssons debut. Uppföljare är Porslinsfasaderna och Amerikahuset

3,5
Läst 2014

Draken

Av Marten t´Hart

Maarten´t Hart är född 1944 är etolog och har arbetat vid universitet i Leiden. Han har också skrivit en mängd romaner. 

En kriminalroman Kronvittnet är filmatiserad med Gösta Ekman 1989 i en av huvudrollerna.

Draken utspelar sej i en kuststad i Nederländerna. Snabbt förstår vi att kyrkan eller rättare sagt kyrkorna har stor makt över invånarna. Religionen vidmakthålls av nitiska kyrkans män och det finns dessutom en spänning mellan protestanter och katoliker. Något väldigt främmande för oss i Sverige som ändå har många kulturella likheter med Nederländerna.

Jag berättar och jag är en gudfruktig son till en dödgrävare. Gudfruktig för att han, liksom sin far, kan sin bibel och så går han ofta i kyrkan. Pappan är en stor berättare, varje dag när han kommer hem väntar pojken på att han skall sjunka ner i sin fåtölj och berätta om sin arbetsdag. Alltid är det något som skett på kyrkogården som är pappans domän. Ordet dödgrävare vill pappan inte höra talas om - han är en gravmakare. Det verkar som att han även har en del i själva bårhussysslan för det har legat lik i hans arbetsbod på kyrkogården. 

På kyrkogården finns två udda existenser, förutom pappan, som i sig är ett original, en häger och en dövstum man som försedd med ett notblock konverserar med de han stöter på. Hägern stolpar omkring bland gravarna och kan ibland hittas stirrande som om den var djupt försjunken i någon stor fråga. 

Pappan och pojken bygger en försommar en drake av ved som blivit över efter en gravleverans. De beger sej ner till stranden och får till slut upp draken, mycket tack vare att de gör rätt längd på svansen. I närheten av stranden ligger den katolska kyrkogården vilket kittlar pappans nyfikenhet. Han smyger in och går omkring och inspekterar. Det ryktas att marken är dyrbar och staden vill komma åt området för bostadsbyggande. Det knepiga är var de skall göra av gravarna. Pappan orerar om katolikerna, dom har bränt oliktänkande på bål och gjort andra hemskheter mot mänskligheten. 

Pojken förlorar en dag draken och det är väligt nesligt. Han vill inte gå hem utan drake utan letar upp den. Det tar lång tid men den har tagits tillvara av en man som blir mäkta imponerad av att pojken studerar. 

Är lite osäker på när i tid allt sker men husen har tv-antenner och man bygger hus med loftgångar - 60-tal? Det verkar också självupplevt så det kan stämma med tidigt 60-tal. Machteld heter flickan i huset och är makalöst vacker. Pojken faller handlöst men Machteld tittar inte åt honom. Detta blir en plåga. Huset har också en hund och pojken tänker att vägen till Machteld kanske kan gå genom hunden. Han spisar ut hunden med ben men flickan är oberörd. Gilkinus heter pappan som råkar i konflikt med sin kyrka, beroende på att Ginus tolkar bibeltexten på ett sätt och kyrkan ett annat. Eftersom kyrkan har sådant inflytande i samhället får familjen dåligt rykte. Mitt i boken dyker det upp en scen som är som en minifilm. Hunden smiter ombord på en färja ut till öarna. Det är trångt och varmt på färjan och man retar sej på hunden. Pojken försöker fördröja och hjälpa men hunden slängs överbord. Med lite tur och envishet lyckas pojken rädda hunden. Det är en stark historia - en egen berättelse.

Allt eskalerar: Ginus får utstå ett mycket hårt tryck från kyrkan och samhället. Hans fru får inte handla i vissa affärer. Machteld är oförsiktig och blir med barn. I bakgrunden finns också diskussionen om att flytta gravarna.

Inte förrän i slutet flyger pojken och pappan med draken igen och då ser de en grävskopa inne på den katolska kyrkogården. 

Allt är en tillbakablick för på slutet berättar den vuxne mannen hur han av en tillfällighet träffar Machtrecht som han först inte känner igen. 

Ibland blir det lite omständligt och långdraget speciellt hela kyrkoaffären. Visst är det remarkabelt att kyrkan når så långt men där blir det segt. Annars en charmig historia med atmosfär. Smågatorna, kylan på vintern med vinden, havet och färgerna, respekten för kyrkan, traditionella kvinnoroller. Det känns länge sedan. Historien är skriven med kärlek speciellt till pappan.

4,0

Läst 2014

De osynliga

Av Roy Jacobsen

Vi befinner oss i nordnorge 1913 - 1928, men årtalen förstår vi snarare än påvisas. Det talas bland annat om att det är oro i världen (första världskriget) vilket till och med anas ute på Barröy, en sista utpost innan Atlanten.

Det börjar en av de sällsynta lugna dagarna och det förstår vi av att röken går rakt upp. Prästen kommer till ön och det kan han bara göra när det är stiltje för det är en dryg resa, flera timmars rodd. 

Det är filmiskt, Roy Jacobsen, zoomar ut och zoomar in. Redan efter tio sidor har vi fått kännedom om både Barröy och samhället, som prästen kommer ifrån och som de inte kan vara utan för där finns handelsboden, kyrkan och tyvärr skolan.

Hans Barröy, alltså ägare av ön, är stark som en häst. Hans långa hustru Maria kan allt som behövs och så även Hans syster Barbro även om hon är sär. Hon har sina egna idéer och när hon skall prova att tjäna piga blir det inte ens ett prov. Efter nedsättande kommentarer från herrskapsfrun tar Hans sin syster i handen och vänder åter mot ön. Hans pappa Martin är änkling och sliter också hårt, men han har egentligen gjort sitt när han om vintrarna i öppen båt varit med vid Lofoten. Det arbetet har övergått till Hans som är borta från januari till mars/april varje år. Här har familjen en säker inkomstkälla annars lever de av sin jordskorpa och vad havet ger.

Maria och Hans dotter Ingrid är tre år vid bokens början. Mer och mer följer vi henne och mot slutet är det är hon som tagit över styret över ön. Inte helt friktionsfritt och kanske var det inte vad hon en gång drömde om, om hon nu hunnit, kunnat drömma.

Det blir en hyllning till strävsamheten i en utsatt miljö men även av en tid då fanns ett samband mellan natur och människa. Stundtals mellan liv och död. Länken till de andra öarna och fastlandet blir mer viktig med åren men samtidigt undras det. Osten och smöret som kommer tillbaka, visst kunde de göra dem lika bra? 

Ingrid måste börja skolan, det går inte att komma ifrån och då är det två veckor i taget. Det är smärtsamt för en liten flicka att tvingas in i ett hårt system utan värme och kärlek. Med tiden blir det bättre mycket tack vare vänner. 

Med denna bok har Roy Jacobsen seglat upp som en favoritförfattare. Även i denna visar han en stor värme till sina medmänniskor och en särskild stor insikt i hur barnen upplever sin omvärld, ofta med kärlek och humor. Jag har tidigare läst Underbarn som är en höjdare. 

September 2016

Montedidio

Av Erri de Luca.  
En jagberättelse. I de trånga backiga gränderna vid berget Montedidio i Neapel växer bokens huvudperson upp. En pojke som stöttar sin hårt arbetande pappa nu när mamman är på sjukhus. Det är efterkrigstid och sakta börjar moderniteten smyga sig på men mycket är sig likt i de fattiga kvarteren. De som har skor har slitit dem så hårt att de bara är i delar. Tur då att Rafaniello, den blide men hemlighetsfulle skomakaren gör underverk med deras skor så de slipper gå barfota. Skomakaren har fått ett krypin hos snickaren mast´Errico där han hålls med sina pliggar. Pojken som berättar har fått en rulle papper av den slemme boktryckaren i kvarteret. Varje kväll skriver han korta notiser om sina upplevelser.

Den unge pojken håller på att komma i målbrottet och förstår inte riktigt vad som händer med honom. Yttervärlden tränger sig på och han bearbetar detta nya och inser sakta att barndomen är förbi. Det verkar inte gå att komma undan det allvarliga. Hans universum är hemmet och ansvaret i snickeriet, mötet med skomakaren och Maria vidgar hans synfält. Han tar sin tillflykt till taket där tvätten hänger och tränar med sin bumerang. Men han vågar inte kasta iväg den, då kanske han förlorar den. Men träningen gör honom starkare.

4.4
Läst juni 2017

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med en rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för att undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han helst kunde slippa.

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik... Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konvertar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

 När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är nog ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått.
Denna andra hälft av boken berättas på ett annat vis. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Vad är det här för en bok? Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en aning om flykt och hunger som söker exotism och utmaningar? Fullt med kontraster, en: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det är ingen torr bok, det glimtar till av både självironi och humor. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och perspektiv. Väldigt sällan fin fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012.

4,0
Läst mars 2013

Stjärnlösa nätter

Något av det bästa Amár vet är att få ligga på rygg i den kurdiska natten och titta upp mot stjärnorna och helt förlora sig i rymden. Det är en hisnande upplevelse. Därute i evigheten är allt vackert och bekymmerslöst. Det kan man annars lugnt påstå att det inte är i Amàrs liv.

Amàr har lurats in i en fälla som han uppfattar det. Uppvuxen i Sverige nu 20 år gammal vill hela hans släkt att han skall resa ner till släktingarna i norra Irak och gifta sig med sin kusin. Amàr som känner sig helsvensk och är fylld av framtidsdrömmar blir helt ställd. Hur ska han göra? Fly och bli totalt utfrusen eller ge efter för tvånget?Ja jag anar nog hur det kommer att sluta, men just nu hopas problemen för Amàr i boken.

Ämnet hederskultur har debatterats länge i Sverige och vi minns väl alla Fadime som mördades för drygt tio år sedan. Att de unga männen också står under ett starkt tryck på olika sätt behöver också ventileras. Boken är lättläst och en riktig bladvändare. Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, som bygger på självupplevda händelser, har undertiteln: En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv.

3,5
Läst februari 2013

Konsten att vara kvinna

Ett gott råd innan du börjar läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna är att spänna fast säkerhetsbältet och hålla i hatten för det går med en ruskig fart och du blir samtidigt översköljd med frenetiska ordkaskader, fniss och faktiskt korn av visdom.

Att ta sig an uppgiften att betrakta kvinnoblivandet kräver klarsyn, kunskap och mod. Det tycker Caitlin att hon har nu vid 35 års ålder. Mycket är tokigt och för att ringa in tossigheterna får vi följa Caitlins uppväxt i en trångbodd arbetarfamilj. Caitlin är äldst av sju syskon. Från det att hormonerna börjar ställa allt på ända börjar livet att bli komplicerat. Det är mycket som man skall förhålla sej till som ingen riktigt vågat tala om för den nya hormonella Caitlin. Varför växer det plötsligt hår på kroppen, varför beter sig killar annorlunda när man fått bröst? TV-programmen är Caitlins skola in i vuxenvärlden och de referenserna gör det stundtals än mer förvirrande.

Idag jobbar Caitlin som musikkrönikör i London. Hon har en uppriktighet som jag tror vissa finner stötande andra jätterolig. Det är ordfloder, det är drastiskt och oblygt öppet. Tabun vädras och kanske kan Caitlin stötta osäkra unga kvinnor med sin kompisjargong. Det är mycket referenser till musik, film och TV. En del känner jag igen annat inte. Här menar jag att rolighetsgraden kanske hade ökat om jag varit uppvuxen på de brittiska öarna.

Caitlins feministiska grundsyn visar hur mycket man kan ställa sig frågande till i den den värld unga tjejer möter. För att ta några exempel; bikinivaxning, tio centimeters stilettklackar, en påtvingad osynlig underdånighet, ett mode som får kvinnor att tvivla på att de duger som de är. Eller för att sammanfattningsvis citera (så att ni får en aning om tonen) Skulle vi bry oss ett skit om omkretsen på våra lår om det var vi och inte männen som ägde majoriteten av jordens tillgångar?

4,0

Läst januari 2013

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.
Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
4,0
Läst augusti 2015