Av Marten t´Hart

En kriminalroman Kronvittnet är filmatiserad med Gösta Ekman 1989 i en av huvudrollerna.
Draken utspelar sej i en kuststad i Nederländerna. Snabbt förstår vi att kyrkan eller rättare sagt kyrkorna har stor makt över invånarna. Religionen vidmakthålls av nitiska kyrkans män och det finns dessutom en spänning mellan protestanter och katoliker. Något väldigt främmande för oss i Sverige som ändå har många kulturella likheter med Nederländerna.
Jag berättar och jag är en gudfruktig son till en dödgrävare. Gudfruktig för att han, liksom sin far, kan sin bibel och så går han ofta i kyrkan. Pappan är en stor berättare, varje dag när han kommer hem väntar pojken på att han skall sjunka ner i sin fåtölj och berätta om sin arbetsdag. Alltid är det något som skett på kyrkogården som är pappans domän. Ordet dödgrävare vill pappan inte höra talas om - han är en gravmakare. Det verkar som att han även har en del i själva bårhussysslan för det har legat lik i hans arbetsbod på kyrkogården.
På kyrkogården finns två udda existenser, förutom pappan, som i sig är ett original, en häger och en dövstum man som försedd med ett notblock konverserar med de han stöter på. Hägern stolpar omkring bland gravarna och kan ibland hittas stirrande som om den var djupt försjunken i någon stor fråga.
Pappan och pojken bygger en försommar en drake av ved som blivit över efter en gravleverans. De beger sej ner till stranden och får till slut upp draken, mycket tack vare att de gör rätt längd på svansen. I närheten av stranden ligger den katolska kyrkogården vilket kittlar pappans nyfikenhet. Han smyger in och går omkring och inspekterar. Det ryktas att marken är dyrbar och staden vill komma åt området för bostadsbyggande. Det knepiga är var de skall göra av gravarna. Pappan orerar om katolikerna, dom har bränt oliktänkande på bål och gjort andra hemskheter mot mänskligheten.
Pojken förlorar en dag draken och det är väligt nesligt. Han vill inte gå hem utan drake utan letar upp den. Det tar lång tid men den har tagits tillvara av en man som blir mäkta imponerad av att pojken studerar.
Är lite osäker på när i tid allt sker men husen har tv-antenner och man bygger hus med loftgångar - 60-tal? Det verkar också självupplevt så det kan stämma med tidigt 60-tal. Machteld heter flickan i huset och är makalöst vacker. Pojken faller handlöst men Machteld tittar inte åt honom. Detta blir en plåga. Huset har också en hund och pojken tänker att vägen till Machteld kanske kan gå genom hunden. Han spisar ut hunden med ben men flickan är oberörd. Gilkinus heter pappan som råkar i konflikt med sin kyrka, beroende på att Ginus tolkar bibeltexten på ett sätt och kyrkan ett annat. Eftersom kyrkan har sådant inflytande i samhället får familjen dåligt rykte. Mitt i boken dyker det upp en scen som är som en minifilm. Hunden smiter ombord på en färja ut till öarna. Det är trångt och varmt på färjan och man retar sej på hunden. Pojken försöker fördröja och hjälpa men hunden slängs överbord. Med lite tur och envishet lyckas pojken rädda hunden. Det är en stark historia - en egen berättelse.
Allt eskalerar: Ginus får utstå ett mycket hårt tryck från kyrkan och samhället. Hans fru får inte handla i vissa affärer. Machteld är oförsiktig och blir med barn. I bakgrunden finns också diskussionen om att flytta gravarna.
Inte förrän i slutet flyger pojken och pappan med draken igen och då ser de en grävskopa inne på den katolska kyrkogården.
Allt är en tillbakablick för på slutet berättar den vuxne mannen hur han av en tillfällighet träffar Machtrecht som han först inte känner igen.
Ibland blir det lite omständligt och långdraget speciellt hela kyrkoaffären. Visst är det remarkabelt att kyrkan når så långt men där blir det segt. Annars en charmig historia med atmosfär. Smågatorna, kylan på vintern med vinden, havet och färgerna, respekten för kyrkan, traditionella kvinnoroller. Det känns länge sedan. Historien är skriven med kärlek speciellt till pappan.
4,0
Läst 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar