Paradais

av Fernanda Melchor
Fonten på bokomslaget är rak något komprimerad och uppåtsträvande. Titeln är avstavad Para - dais, är bindestrecket en avbruten pil? Bokstäverna är en aning genombrutna och svävar ovanpå en luddig bild möjligen av körsbärsblom mot en blågrå botten, från höger ett bländande ljus. Det finns ett veck i bilden och kanterna är trasiga, kanske har någon rivit ut och sparat. Omslag är sällan oväsentliga. Grafiska formgivare är som musiker, de sätter stämningen - tonen. 

Nu skall jag inte tolka in för mycket men eftersom jag är ställd av innehållet i Paradais sneglar jag på omslaget som om jag bad om hjälp att förstå, jag är i behov av stöd och letar tecken. 

Bokens början: Tropisk hetta, flod, samhällen med extrem rikedom och dito fattigdom. De rika är omslutna av murar och innanför arbetar de som bor utanför. Ojämlikhet, orättvisor. Polo är ångestriden och berättar ryckvis.

Två nästan jämgamla killar super till vid flodkanten, de har inte mycket gemensamt. Polo måste arbeta som parkskötare. Franco några år yngre bor (hos sina farföräldrar som straff för att han misskött sig) innanför, bortskämd, porrmissbrukare och kan inte sluta tänka på vad han vill göra med den sexiga grannfrun.

Språket flödar av äckel, svordomar, rädsla och våld. Polos tankar strömmar och jag får inte en lugn stund eftersom intrycken rinner längs sidorna, det är sällan punkt vilket gör att det nästan inte går att sluta läsa. Här finns ett märkligt magiskt sug.

Så här kan det låta när Polo nyligen har har träffat den bortskämde Franco;

”.. Inte i dina blötaste jävla drömmar! tänkte Polo, och satte röken i halsen medan han försökte dölja ett leende och den fete framhärdade i sin tankeonani, varpå Polo återgick till att ägna sig åt nöjet att supa sig full, för ju mer skit det svinet snackade desto mer målmedvetet kunde Polo ge sig i kast med drickat och så hade det varit ända sedan början, från och med den första fyllan tog sig ihop,” 

Det skiktade samhället är dominerat av en gängstruktur som går långt ner i åldrarna. I Paradais omnämns de som ett reellt hot. Polo och Franco är inte vänner de har bara råkat hamna på samma plats och bär på stark frustration fast av olika anledningar. De tvingas till olika saker och har inget eget handlingsutrymme. Tvång och ofrihet plus svallande hormoner - en dödlig cocktail. Jag försöker ta ett steg tillbaka. Varför fortsätter jag att läsa och vad är författarens intention?

Läser en intervju med Fernanda Melchor i The New York Times där hon menar att konst skall göra ont, ge sår. Att det inte är hennes uppgift att beskriva sitt land, hon är mer intresserad av vad våldet gör. Kan det handla om att väcka de klassiska frågorna om ansvar och moral? Är du någon gång befriad från ansvar?

Nu efteråt - jag avslöjar inte allt som händer - är jag på helspänn. Jag försöker bortse från den kvardröjande olusten och jag undrar återigen hur man pallar som författare att gå in i pojkarnas förvridna tankar. Mexiko har enorma klassklyftor och man har inte fått bukt med kriminaliteten. Fernanda Melchor har sagt att det råder ett lågintensivt krig i Mexiko. Är Paradais en undersökning i det lilla och som sådan en spegling av tillståndet i landet?

Min enkla tanke - ju större klyftor, ju större ojämlikhet på alla plan, ju mer våld blir det. Om den strukturen biter sig fast, Gud hjälpe oss. I den tanken vill jag inte fastna, vi måste kunna ge unga människor hopp och utan kärlek och kunskap kan det gå illa, och det måste finnas en bastrygghet i landet du bor. Fernanda Melchor är skoningslös och skicklig det råder det ingen tvekan om det och för det får Paradais en välförtjänt fyra. Jag måste skilja på vad jag känner och vad jag kan konstatera, med sinnena på helspänn och omskakad lägger jag ifrån mig Paradais. 

Fernanda Melchor är journalist och hyllad författare, född 1982 i Veracruz, Mexiko. I skrivande stund, 2022, bor hon i Berlin.

Hanna Nordenhök har gjort en hyllad översättning av Paradais och @Liljemärker står för den lyhörda formgivningen 

ISBN: 9789189175761

En bön för de stulna

Av Jennifer Clement

På en bergsluttning strax ovanför en motorväg bor ett antal kvinnor, de som är kvar efter att männen antingen tagit sig till USA eller dött. Motorvägen har underlättat avfärden mot landet i norr men även kartellernas stora svarta suvar använder leden för att transportera knark och vapen. Och emellanåt ta sig en tur upp i djungeln för att förse sig med en flicka. Alla bär på rädslan för kartellerna och för planen som flyger lågt och besprutar vallmofälten på sluttningarna. Ladydi Garcia Martínez börjar närma sig den kritiska åldern och hinner undan till sin jordgrop i sista stund. Skräckslagen ligger hon där i fyra dygn och vet att även om hon klarar sig denna gång kommer hon aldrig att vara säker. Ladydi, som fått sitt namn efter prinsessan Diana, tar sig från byn till Acapulco för att arbeta som tjänsteflicka. Här ser hon vad knarkvinsterna kan gå till. Palatsliknande villor i marmor vid havet. 

När jag förstod att den här boken handlade om bortrövade flickor slog jag i tanken bort boktipset, trots lovord. Till dig som tänker likadant vill jag säga, ge En bön för de stulna en chans. Det finns en obönhörlig livsgnista hos berättaren Ladydi, som är en av dessa flickor som kan bli bortrövade, eller plockade som en mogen frukt som hon säger. Eftersom flickor är en dyrgrip gör mammorna flickorna så fula de kan genom att sota tänderna och snagga deras hår.

Berättelsen är oupphörligt fascinerande, Jennifer Clement är en berättare av rang. Sentenserna sitter som ristade och inslagen av magisk realism är fint infogade.

Författaren är från USA men har levt länge i Mexiko. Hon sätter sin lupp på en prick i kartboken och vi får se ett land som skenat, en konsekvens av den gränslösa girigheten i den koloniala historieboken. I efterordet skriver Jennifer Clement att i de fattigaste delarna av Mexiko gräver mödrarna gropar där flickorna kan gömma sig om de får oväntat besök.

En bön för de stulna är inte bara kritisk den är ett statement. Såhär går det när korruptionen och knarket härjar i ett land. Stat, kyrka, polis, militär alla verkar vara intrasslade i detta intrikata klibbiga spindelnät. I ett laglöst land finns ingen att lita på. Kvinnorna på berget håller sina mobiler mot himlen för att hitta täckning, och anropar sina nära (märk väl inte Gud). Kärleken till nästan är inte kväst.

Prayers for the Stolen kom ut i USA 2014, den får en femma av mig.

Omslaget av Edel Rodriguez är kongenialt