I Wienerwald står träden kvar

av Elisabeth Åsbrink

Två unga män träffas i Sverige 1944 den ene  är Otto Ullman, född i Wien 1925. Tretton år gammal sätts han på ett tåg mot Sverige och han har inte en aning om vad som väntar. Den andre är Ingvar Kamprad, jämnårig med Otto och sedermera känd som grundaren till IKEA. Akronymen står för Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, hans barndomsbygd dit Otto skall hamna om några år.

Otto har levt ett skyddat liv i ett judiskt intellektuellt hem i Wien. Ingvars farmor och farfar kom från Böhmen och bosatte sig i Småland av ekonomiska skäl, Ingvar var väldigt fäst vid sin tyska farmor. I det hemmet lästes nazistiska tidningar och i bygden bubblande det av antisemitiska stämningar som inte blev mindre av Hitlers framgångar på 1930-talet.

Det är hjärtskärande att följa Ottos första tid i Sverige. Han har hamnat med grupp yngre barn på ett religiöst barnhem i Tollarp. Han kan inte ett ord svenska och längtan hem är outsäglig. Just de här passagerna blir väldigt suggestiva eftersom Ottos brev inte finns inte kvar däremot föräldrarnas. Författaren stöder berättelsen på brevväxlingar och intervjuer. Det blir en märkligt levande skildring när man bitvis får fylla i själv, det påverkar mej på djupet när föräldrarna försöker hålla en hoppfull ton gentemot sin son men de inser när månaderna går att de är märkta. När tågen sedan går för dem är det enkel biljett.

Läser boken våren 2024 när seriösa politiska samtal är hårt ansatta, snudd på obefintliga. De första stegen för att nedmontera en demokrati är att ifrågasätta densamma. Tonen mot medier och journalister är spefull och hård från vissa håll. Jag skall inte dra fler paralleller men när jag läser ”I Wienerwald…” går det inte att undvika att se likheterna i dåvarande Tyskland och jag ryser inombords.

Texten växlar mellan vad som händer Otto i Skåne och Småland och föräldrarna, först i Wien sedan korta rader från lägren, mot slutet blir det knappa rader.

Med tiden blir Otto en duktig lantarbetare och får som artonåring plats hos familjen Kamprad. Ganska sent träffas Ingvar och Otto men då blir de goda vänner. Det här sker samtidigt som kontakten med föräldrarna upphör, frågan är hur mycket Otto anande eller förstod. 

Otaliga är skildringarna, ändå obegripligt att förstå den extrema likgiltigheten, ja ondskan. 

Boken påminner mej om det outsägliga och att vi aldrig får glömma. En solig majdag går vi in en barack i Sztutowo i norra Polen. Där ligger Stutthof, ett av de första koncentrationslägren som byggdes. På väggen stora foton, porträtt. Ett har särskilt fastnat. En man tittar rakryggad in i kameran med både rädsla och trots. Han är mycket välklädd och proper som om han lyfts direkt dit från sin vardag. Det verkar som om kontrasten och vetskapen om var han befinner sig har börjat infinna sej. Den blicken glömmer jag aldrig. Att läsa texter av överlevare är ett annat sätt att inte glömma. Hur vanliga människor skiljs ut. Bara tänk! De betraktas inte längre som människor som du och jag utan som råttor.

Stilen är saklig ja en aning sval. Med tanke på innehållet blir det isande kusligt.
En mycket bra bok ur alla aspekter, den får en stark fyra.

I Wienerwald står träden kvar vann Augustpriset i fackboksklassen 2012, det dansk-svenska kulturpriset 2013 samt det polska Kapuscinski priset 2013.

Wienerwald är ett naturområde i Österrike som sträcker sig från Wien och Niederösterreichs slättland i nordöst till Alperna åt sydväst.

Elisabeth Åsbrink, 1965, är journalist och en framstående och prisad fackboksförfattare. 

ISBN: 9789127133365

Älven

av Rosa Liksom

För snart åttio år sedan pågick Lapplandskriget i norra Finland. En evakuering startade i september 1944. Vägarna och stigarna fylldes av kvinnor, barn, åldringar och inte minst djur. För den fjortonåriga Flickan går omsorgen om djuren i första hand. Kossorna, som alla har kära namn är  familjemedlemmar och deras behov är en del av hennes, de har bara henne nu under den långa flykten.

Färden går mot Torne älv, det är höst och ibland värmer solen, ibland faller iskallt regn. 

De går bredvid sina djur med det lilla de äger; en insydd slant i linningen, en jacka över klänningen. Har de tur får de tak över huvudet på natten men magen knorrar dagarna igenom. Allvaret och sorgsenheten gör sällskap med de medfarna och ledsna. 

Vi följer flickans intryck. Hasandet i lervällingen med skor som knappt håller ihop. Ständigt ha koll på de sina. Det är första gången hon är så här långt ifrån det nu övergivna hemmet. Tyskarna är på reträtt och kör den brända jordens taktik. Det lilla sällskapet kommer med viss möda över Älven. 

Omgivningarna på andra sidan är som hemma men ändå inte. Kännedom om bär och svamp och vad djuren kan äta är en överlevnadsfråga. Då och då dyker det upp tält med beväringar och lottor. Då blir det en stunds vila och hungern dämpas med välling eller smörgås. 

Rosa Liksom skriver sakligt och kärvt, flickan iakttar och vi befinner oss i ett myller av detaljer, här finns inte plats för ömkan eller sentimentalitet. Visst finns saknad och längtan men nu handlar det om att ta en dag i taget. Det är inte utan att tankarna går till alla världens flyktingar just nu, de är många.

Stilen är realistisk nästan rå. Det är rakt och naket. När det är svårt söker sej Flickan till djuren.Tankarna på naturen och stjärnorna lyfter henne en smula över det hopplösa, tröstlösa livet i flyktinglägret. Allt filtreras genom flickans världsuppfattning, den är inte så omfattande däremot upplevelserna. Vi får aldrig veta hennes namn. Hon däremot namnger alla djur hon lär känna. 

Kvinnoliv. Ofta skyddslösa och beroende av att folk uppför sig anständigt. Flickan omges av djur och unga kvinnor. De som visar omsorg, plåstrar om och räddar flickan är kvinnor. Trots umbäranden finns ingen uppgivenhet, livskraften ger inte vika.

Flickan letar efter sin mor och hamnar i läger. Sjukdomar och elände och inget vettigt arbete. Mycket tid att tänka. Så till våren hemfärd. Men vad väntar där nu, betydelsen av vad hem är har successivt förändrats. Färden fram och tillbaka tar nästan ett helt år och Flickan är en annan när hon kliver av färjan igen på vårkanten. 

En remarkabel författargärning och en riktigt bra bok. Älven får en klar fyra. Den är skriven på tornedalsfinska, lyhört översatt av Janina Orliv - något av en bedrift. Vissa uttryck är helt nya för mej, men stör inte för jag förstår intuitivt, det blir kärvare vilket förhöjer läsningen ett snäpp. Kika gärna på omslaget en extra gång, det är en målning av Eero Järnefelt av kor, precis sådana som Flickan tar hand om. I återhållna beige och bruna toner förmedlas lugnet på en plats där tiden står still.

Rosa Liksom, född 1958, pseudonym för Anni Ylävaara, är en finländsk författare och konstnär. Hon skriver på meänkieli och finska. 

ISBN: 9789146239642

En kort berättelse om traktorer på ukrainska

av Marina Lewycka

Vad har traktorer från Ukraina med såriga familjerelationer att göra? Ja på något märkligt och underfundigt sätt hänger det ihop i Marina Lewyckas bok. Kanske för att hon själv har rötterna i Ukraina vågar hon ta ut svängarna på ett sätt som en västeuropé förmodligen skulle få på pälsen för.

Historien har minst tre skikt: familjen och pappa Koljas text om hur traktorn uppfanns är två. Ukrainas historia från sekelskiftet fram till resan till England 1946 är det tredje lagret, men det märker man först efter ett tag eftersom de trådarna varvas med en annan känsloladdad och fartfylld berättelse. 

Nadjas och Veras pappa, en änkeman på åttiofyra år, har blivit handlöst förälskad i den storbystade fyrtio år yngre Valentina med anspråk på att få in sin tonårige son Stanislav på ett engelskt elituniversitet. Pappan vet inte till sig av lycka och vips är de gifta. Systrarna allierar sig och försöker rädda det som räddas kan när de ser hur deras pappa Koljas utrymme krymper på alla håll, en effekt av Valentinas framfart. Egentligen är systrarna, Vera och Nadja som hund och katt men nu sluter de tillfällig fred. 

Boken är skriven för sexton år sedan alltså innan Brexit och invasionen av Ukraina, ungefär när oligarkerna tog livtag på östeuropa där många längtade till västvärldens lyx och frihet. Familjen, som själva är flyktingar, kom till England, efter andra världskrigets slut har levt ett snudd på osynligt liv eftersom de ville smälta in. Ju mer jag läser ju mer ser jag parallellerna i historien; systrarnas föräldrar ville såklart också sina barns bästa. 

Men vad i all världen har traktorer i den här historien att göra? Jo Kolja är en hängiven ingenjör och när det blir för kaotiskt i hemmet smyger han undan och plitar på en bok om traktorers historia. 

Stilen är känslodriven och man pendlar i sympatierna men landar aldrig i oresonlighet och hat, en varm ton råder boken igenom. Scener från familjetrassel korsklipps med fakta om behovet och framställningen av traktorer i moderna länder. Vi pendlar mellan människors svagheter och styrkor, uppgörelser varvat med omsorg, en tornado av av känslor som slutar som en tilltufsad feel-goodroman med rosa dun och utsmetat läppstift i en avdankad Rolls Royce. En både rörande och sorglustig historia där kärleken till barnen övervinner det mesta. Rappt o fartfyllt språk, stilen på gränsen till det burleska. Beroende på glasögon kan texten uppfattas som fördomsfull eller småputtrig. För en god berättelse med värme ger jag En kort berättelse om traktorer på ukrainska en fyra.

Det finns likheter i boken med Marina Lewyckas egen historia. Hon föddes 1946 i ett flyktingläger utanför Kiel och växte upp England. Hon har sagt att en inspirationskälla till boken är hennes mors uthållighet som krigsfånge och flykting. I skrivande stund är verkar Marina Lewycka ha drabbats av sjukdom men den här artikeln är från mars 2022, fem veckor efter Rysslands angrepp på Ukraina i 24 februari 2022.

Marina Lewycka on the ambiguities of being ukrainian

Läs gärna mer om Marinas uppväxt i England, här hittar man fler likheter med Nadja i boken

Sammanfattning: familjerelationer, avund, girighet, att slåss för sin ”överlevnad”, teknisk begåvning, distanslöshet från alla parter, förälskelse, hemlängtan, patriotism, skrupellöshet, barns väl. 

ISBN

9789113127637

Det blå mellan himmel och hav

Av Susan Abulhawa
Nur avgudar sin morfar, tillsammans gör de glädjefyllda utflykter och ritar i Nurs skrivhäfte. Men säg den lycka som varar för evigt. Med avstamp i det trygga får vi sedan följa Nurs kretsvandring i olika helveten av negligering, utnyttjande och ovisshet. Först i vuxen ålder lättar det och Nur söker sig till Gaza där hon har delar av sina rötter. Hon är utbildad psykolog och ska arbeta med barn i flyktinglägren. 

I Gaza har handelsvägarna mötts, i hundratals år har karavaner passerat mellan Asien och Afrika. Här bland de böljande gröna kullarna har människor byggt byar, odlat sin lott och skördat sina oliver. Nu sedan snart hundra år är Palestina förött, inhägnat och bevakat. Här i trängseln bland enkla hushåll hamnar Nur för att hjälpa en svårt traumatiserad pojke, Khaled. Ryktet säger att han ser och anar saker i det förflutna precis som Miriam, en tidigare släkting, som hade kontakt med djinnen Sulayman. En som minns detta släktdrag är Khaleds mormor Nazmiyeh. 

Nur kommer väldigt nära Khaleds familj och får lära sig vad som reglerar livet i flyktinglägret. Skvaller och vidskepelse blandas med djup tro och stark hederskultur. När det visar sig att Nur har ett grönt och ett brunt öga (bakom de färgade linserna) blir släktbandet uppenbart. Och här tar berättelsen en annan vändning och boken blir en bladvändare.

Det här kan låta som en bättre såpa men innehåller mer än så. Susan Abulhawa balanserar klokt mellan starka känslor och vardagens realiteter, det tippar inte över. Det blå mellan himmel och hav får ett trea för sitt rättspatos och för makalösa porträtt av matriarker och andra kvinnor som beskyddar de sina och lyckas med att ingjuta ett uns av hopp i en emellanåt hopplös grå vardag. 

Susan Abulhawa är starkt kritiskt till Israels behandling av palestinierna och för det har hon fått många frågor och mycket kritik särskilt i USA där hon lever. Läs mer i den här artikeln: Det finns en lösning... från SvD 151031

Boken gavs ut 2015

ISBN

9789113073408

Läs mer om Susan Abulhawa och Gaza

Husdjuret

Av Camilla Grebe

Jake bär på en hemlighet. Om någon får veta att han är naturvidrig finns det ingen plats för honom i Orminge där han bor. Jake samlar på svåra ord och nu har han förstått att naturvidrig är det sista man kan vara i det lilla samhället. Vad värre är att någon sett honom i en glittrig klänning, visserligen bara en kort stund i en bilstrålkastare men ändå. Här känner alla alla.

Malin har lämnat Orminge för Katrineholm för att snart som möjligt flytta till den riktiga storstaden Stockholm. Malins arbete som polis och pojkvännen Max hoppas hon kommer att bidra till att hon för alltid kan lämna den avsomnade orten Orminge.

Men så slumpar det sig att Malins kunskaper om Orminge behövs i ett gammalt kriminalfall. Liket av ett barn som hittats i ett röse blev aldrig utrett. Fortfarande vet ingen vem mördaren är men det skall det bli ändring på nu. En grupp har satts samman och man sitter i en gammal nerlagd affär mitt i byn. Det är för övrigt inte något kvar som är öppet längre, det mesta är deppigt eftersom alla jobb har försvunnit från den gamla bruksorten. 

I Husdjuret skär författaren ut en bit av Sverige idag 2018. Ett land uppdelat mellan land och stad, mellan de som har och inte har, mellan flyktingar som får uppmärksamhet och bidrag och de som ser traktens möjligheter tyna bort. Givetvis blir det spänningar och toleransen mot allt som är avvikande är låg för att inte säga obefintlig. Detta vet Malin och hon vet också att man skyddar varandra i Orminge. 

Mordutredningen får ett annat fokus när två av medarbetarna i krisgruppen plötsligt försvinner. Hanna dyker oförklarligt upp från skogen med sår och söndriga kläder men kan inte redogöra för var hon varit eller vart hennes partner Peter tagit vägen. Frågorna hopar sig och misstankarna far kors och tvärs. När dessutom flyktingförläggningen blir utsatt får poliserna jobba för högtryck. 

Husdjuret berättas ganska listigt från två håll. Den fjortonårige Jake har hittat Hannas försvunna dagbok där hon skriver ner allt om utredningen och om att hon försöker dölja att hon håller på att förlora minnet. Om Jake skulle berätta om dagboken måste han också avslöja varför han hade paljettklänning på sig. Malin är den andra rösten. Hennes våndor om att återkomma till det inskränkta Orminge, om den snåriga utredningen och om den odräglige Andreas som hon tvingas arbeta med.

Porträttet av Jake är inte heller så illa fångat. Hur han med begränsade kunskaper och perspektiv sakta försöker förstå fastän han är ansatt av mobbare.

Det här är en bladvändare, det är helt omöjligt att sluta läsa. Husdjuret får en 4 för att jag går i fällan och misstänker fel. Också för försöket att förstå varför förtvivlan på landsbygden kan ta sig så destruktiva uttryck. Om inte de fundamentala behoven som trygghet och arbete finns då kan det spåra ur rejält. Övergivenhetens pris.

9789146233602

Flykten

Av Jesús Carrasco

Berättandet sker från ett utifrånperspektiv, någon ser och registrerar men inte bara händelserna utan även känslor.
En pojke, gissningsvis runt tio år, är ute och irrar i ödemarken. Efter att ha legat hopkrupen i en grop smyger han mot en eld. En herde ligger och sover tillsammans med getter en åsna och en hund. Sakta knyts de närmre varandra mycket på grund av att mannen är svag och pojken i stort behov av beskydd och mat.

I Flykten skildras nästan inga samtal, mer hur kroppen registrerar och reagerar. Kraftfulla beskrivningar av dofter, av rädsla och av aningar. Trots ordkargheten överför herden sin starka känsla för rätt och fel, för värdighet, vilket är ett viktigt tema i boken.

Naturen är inte bara en bakgrund, den är en scen där allt sker konkret och påtagligt. Och så hettan och torkan. Hettan dominerar och påverkar de små människorna och djuren på den ödsliga plätten i södra Spanien (vilket jag gissar att det är eftersom det är grymt varmt och torrt). Solen och torkan har fått människor på flykt till städer där de kan livnära sig. Byar står tomma när vattnet har sinat.

Bit för bit förstår vi att något oerhört plågsamt hänt i byn som pojken lämnat. Inte bara en gång utan ständigt. Till sist rann bägaren över och han rymde. 

Dramatiken är ständigt närvarande. Överlevnad och flykt gör att pojken och herden inte kan strosa omkring i den frihet det annars borde innebära att valla getter. Borta vid horisonten virvlar olycksbådande dammet av ett fordon, kanske av en motorcykel? Ett ljud som får pojkens nackhår att resa sig och bit för bit förstår vi vad han blivit utsatt för.

Inga namn utan: pojken, herden, uppsyningsmannen, den lame etc. Som aktörer i en pjäs. Och kanske är det så att detta drama pågår. Pojkar misshandlas, missbrukas just nu i denna stund och förövaren vill inte ställas till svars. En urhistoria.

Sista meningen summerar denna nådlösa berättelse. Om att när regnet till slut kom. då släppte Gud på tortyrskruven en smula

En debut. Mäktig och oupphörligt fängslande. En blivande klassiker?

Läst 2017

Little Bee

Vi lever i en folkvandringstid. Det är inte svårt att förstå om man följer internationella nyheter. Folk vandrar ju inte direkt till fots idag men de försöker på olika sätt ta sig från olidliga förhållanden. Vi kan ju bara dra oss till minnes båtflyktingarna i Medelhavet och alla de pågående konflikterna österut. Men sällan får vi ett direkt möte med dem som flyr. Det sker mellan londonkvinnan Sarah O´Rourke och Little Bee som är flykting från Nigeria.

Vissa författare fångar upp och drar konsekvenser av det vi andra inte alltid ser så klart. Chris Cleaves verkar vara en sådan författare. (Nu ska det sägas att boken Little Bee skrevs 2008, men är fortfarande skrämmande aktuell). I botten finns en stark humanism men också kritik mot det fördumningssamhälle han verkar tycka att vi lever i. Han riktar också kritik mot hur aningslöst vi lever medan andra är märkta inpå bara skinnet av till exempel råvaruutvinningens effekter. Det här kan låta avskräckande men Cleaves har både värme och humor. En del menar Cleaves tar i för mycket och att vi hellre bör läsa författare med inifrånkunskap av, i detta fallet, Nigeria men också av kontinenten Afrika. Men vem har mest rätt till en åsikt? 

Cleeves Little Bee gör att vi ser klarare i luddet och vill man läsa inifrånskildringar så finns många författare till exempel: Ben Okri, Helon Habila, Helen Oyeyemi, Biyi Bandele och Chimamanda Ngozi Adichie

Perspektiv ger det i alla fall. Perspektiv som skärper sinnena och medkänslan.

3,8

Läst sommaren 2014

Tvillingsystrarna

Lotti hamnar hos en varm men lite lätt excentrisk familj. Mannen är en charmör utåt, älskar svartsjukt sin fru och tillåter inte att något inkräktar på hans rätt till henne. Pappan är också besatt av musik och jagar det rätta ljudet. Han experimenterar med ljudåtergivning, har ett eget rum och lever ett eget liv mitt i huset. I familjen finns flera flickor och Lotti smälter in och glömmer det tyska språket. Huset ligger ute på landet. Man cyklar och det är skogsdungar. Man har också ett uthus med en altan som var tänkt för konvalescenter.

Pusselbitarna från förr rullas upp medan systrarna äter, går på konditori eller tar promenader. Allt är inte helt friktionsfritt eftersom Lotti när ett starkt hat till ockupationsmakten. Hon förlorade också en käresta till ett koncentrationsläger. Anna å sin sida har upplevt Hitlers uppgång o fall inifrån med allt vad det innebar av svält och umbäranden mot slutet. Hon träffar en soldat som är en alldeles vanlig hygglig man men som dras in i krigsmaskineriet. Anna hävdar att det var lätt att dupera ett okunnigt och fattigt folk.

Kvinnorna har mycket olika personligheter man kan inte tro att de är tvillingar. Lotti mörk smärt och lugnare, hon har haft en vacker röst en gång i tiden. Anna frodig utåtriktad oförvägen och tar för sej, är rapp i svaret. Mötet mellan dem är långt ifrån friktionsfritt. Mycket starka minnen och därmed känslor väcks och därmed ilska, hat och frustration. Men ändå fortsätter de att träffas och lägga bit till bit. Anna fick aldrig några barn, kanske som resultat av att hon blev gruvligt misshandlad i en svinstall av sin fosterfar en gång i tiden. Detta är en av hennes livs stora sorger. Hon gifte sej med sin soldat och hon vet hur han dödades i en bil i Eifelpasset strax innan krigsslutet. Några av hans soldater ville plocka lite äpplen längs vägen och övertalade honom att stanna deras lastbil. Där är bilen ett lätt byte för de allierades flygplan. Anna besöker graven varje år, hon är inte omgift.

Från två håll får vi uppspelat hur det var att leva inuti ett land som var ockuperat och retoriken från krigsmaskinen Tyskland. Hos Lotti börjar man gömma folk, judar. Dessa gömlingar har man i flera år och mot slutet dras skruvarna åt - angivare finns överallt och det är fruktansvärt ont om mat. 

Europas mörka historia skildrat från två motsatt håll. I film o litteratur har man manglat ondska och oförätter i flera generationer. Man förstår att mötet mellan Anna och Lotti aldrig hade kunnat ske med locket på.

Anna hamnar längs snirkliga vägar från svinstall till ett gods där hon är husfru. Hon har fått gå i skola och delvis är hon självlärd. Hon har stor intellektuell kapacitet - bl a oerhört lätt att lära sej saker. 

Flera gånger är Lotti på bristningsgränsen - hon far ut mot sin syster och är ursinnig på mycket bakåt i tiden. Helt försonas de inte, Anna är den som tar nästa steg när det haltar för mycket. 

Mot slutet dör Anna en natt på hotellet. Innan dess har de fyllt luckorna i sin historia på ont och gott.

Efter en tveksam start griper boken tag. Mycket detaljer från kriget talar för att författaren har grävt rejält mycket känns inpå skinnet. Intressant är att det i första hand är kvinnoperspektiv, t ex hur får man tag i mat, hur överlever man, tar hand om varandra, barnen och kärleken.

3,6

Tessa de Loo Utgiven omkring 2007

Boken är filmad - holländsk film 

Läst mars 2011