I Wienerwald står träden kvar

av Elisabeth Åsbrink

Två unga män träffas i Sverige 1944 den ene  är Otto Ullman, född i Wien 1925. Tretton år gammal sätts han på ett tåg mot Sverige och han har inte en aning om vad som väntar. Den andre är Ingvar Kamprad, jämnårig med Otto och sedermera känd som grundaren till IKEA. Akronymen står för Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, hans barndomsbygd dit Otto skall hamna om några år.

Otto har levt ett skyddat liv i ett judiskt intellektuellt hem i Wien. Ingvars farmor och farfar kom från Böhmen och bosatte sig i Småland av ekonomiska skäl, Ingvar var väldigt fäst vid sin tyska farmor. I det hemmet lästes nazistiska tidningar och i bygden bubblande det av antisemitiska stämningar som inte blev mindre av Hitlers framgångar på 1930-talet.

Det är hjärtskärande att följa Ottos första tid i Sverige. Han har hamnat med grupp yngre barn på ett religiöst barnhem i Tollarp. Han kan inte ett ord svenska och längtan hem är outsäglig. Just de här passagerna blir väldigt suggestiva eftersom Ottos brev inte finns inte kvar däremot föräldrarnas. Författaren stöder berättelsen på brevväxlingar och intervjuer. Det blir en märkligt levande skildring när man bitvis får fylla i själv, det påverkar mej på djupet när föräldrarna försöker hålla en hoppfull ton gentemot sin son men de inser när månaderna går att de är märkta. När tågen sedan går för dem är det enkel biljett.

Läser boken våren 2024 när seriösa politiska samtal är hårt ansatta, snudd på obefintliga. De första stegen för att nedmontera en demokrati är att ifrågasätta densamma. Tonen mot medier och journalister är spefull och hård från vissa håll. Jag skall inte dra fler paralleller men när jag läser ”I Wienerwald…” går det inte att undvika att se likheterna i dåvarande Tyskland och jag ryser inombords.

Texten växlar mellan vad som händer Otto i Skåne och Småland och föräldrarna, först i Wien sedan korta rader från lägren, mot slutet blir det knappa rader.

Med tiden blir Otto en duktig lantarbetare och får som artonåring plats hos familjen Kamprad. Ganska sent träffas Ingvar och Otto men då blir de goda vänner. Det här sker samtidigt som kontakten med föräldrarna upphör, frågan är hur mycket Otto anande eller förstod. 

Otaliga är skildringarna, ändå obegripligt att förstå den extrema likgiltigheten, ja ondskan. 

Boken påminner mej om det outsägliga och att vi aldrig får glömma. En solig majdag går vi in en barack i Sztutowo i norra Polen. Där ligger Stutthof, ett av de första koncentrationslägren som byggdes. På väggen stora foton, porträtt. Ett har särskilt fastnat. En man tittar rakryggad in i kameran med både rädsla och trots. Han är mycket välklädd och proper som om han lyfts direkt dit från sin vardag. Det verkar som om kontrasten och vetskapen om var han befinner sig har börjat infinna sej. Den blicken glömmer jag aldrig. Att läsa texter av överlevare är ett annat sätt att inte glömma. Hur vanliga människor skiljs ut. Bara tänk! De betraktas inte längre som människor som du och jag utan som råttor.

Stilen är saklig ja en aning sval. Med tanke på innehållet blir det isande kusligt.
En mycket bra bok ur alla aspekter, den får en stark fyra.

I Wienerwald står träden kvar vann Augustpriset i fackboksklassen 2012, det dansk-svenska kulturpriset 2013 samt det polska Kapuscinski priset 2013.

Wienerwald är ett naturområde i Österrike som sträcker sig från Wien och Niederösterreichs slättland i nordöst till Alperna åt sydväst.

Elisabeth Åsbrink, 1965, är journalist och en framstående och prisad fackboksförfattare. 

ISBN: 9789127133365