Stacken

av Annika Norlin

En grupp vilse män och kvinnor har mer eller mindre råkat hamna på samma plats. De lär känna varandra och efter ett tag kallar de sej för Stacken. Utanför Stacken är livet för mycket med obegriplig hets, nonchalans och våld, där är det svårt att bli accepterad för den man är.

I Stacken har de likt myrorna funnit sina roller och är tillfreds med dem, eller? De har ju allt; hem och gemenskap. Allt rullar på år efter år, det är bara några saker som är tabu och skall undvikas, de hänger ihop med hur samhället där utanför fungerar. Så de stannar kvar och bygger ett hus till, gräver ännu ett trädgårdsland. Tills utbrända Emelie får syn på dem från sitt tält i skogen. Trots att hon inte klarar av några intryck över huvud taget blir hon sakta nyfiken. Dansar de nere vid vattnet och vad gör de under den stora granen? Och vilka är de? 

Stacken väcker frågor om våra grundläggande behov av hur vi som gruppvarelser lever våra liv, vår längtan efter bekräftelse och närhet, att ledas eller att dra sej undan när det gör ont. Och när vi fascineras av någon eller några, vad gör vi då med vår inre röst? Det gäller både jaget och i samhället. Här dyker teorier upp av ekosofen Arne Næss även den mer militante djupekologen Pentti Linkola.

Stackens idé är inte så tokig, ja till och med lätt oroande, delvis småputtrig. Civilisationskritik och frågor om hur mycket frihet vi mäktar ständigt beroende av andra som vi är. Stacken prövar en idé i berättelseform. Det går sådär. Emelie berättar utifrån sina anteckningar, annars är det en allvetande berättare  Här finns en del intressanta iakttagelser ibland småler jag men idén häftar inte kvar. Så det blir bara en trea för Stacken.

Annika Norlin, född 1977 i Östersund är låtskrivare, journalist, psykolog, musiker och författare. Stacken är hennes debutroman. Mycket känns igen ifrån den tidigare novellsamlingen Jag ser allt du gör 

ISBN: 9789127184121

Studie i mänskligt beteende

av Lena Andersson

Vi verkar göra det onödigt svårt för oss i relationen med våra medmänniskor. Det mesta sker under ytan, utåt verkar allt ok men i vårt inre pulserar det av obeslutsamhet.

I olika noveller studeras ett grupp kvinnor eller rättare sagt; hur de agerar och reagerar med sin omgivning. Efter att ha läst sju av moraliteterna kommer jag att tänka på laboratorium och skalpeller, för mycket avslöjas. Vi får reda på hur kvinnorna tänker och parerar för att inte skapa missnöje. Mycket tid går åt till att hålla masken. Det tar enormt mycket energi dessutom kan kvinnorna aldrig vara säkra på om deras strategier funkar.

Författaren är saklig och påvisar dilemman och bekymmer och ställer sina filosofiska frågor. Det verkar som att Lena Andersson tycker det är illa bevänt med den intellektuella förmågan hos svenskarna. Vi verkar var urdåliga att tänka längre än näsan räcker, förblindade och uppfyllda av fina ord som andra formulerat. Det är också dåligt med civilkuraget.

I början trivs jag med Lena Anderssons sarkasmer, men mot slutet av boken får jag nog av förnumstighet och kliniskt iakttagande. Studier av mänskligt beteende sjunker i takt med att känslokylan tar över. Om Studier i mänskligt beteende vill uppmuntra till att tänka ett varv till hade det varit välkommet med en varmare ton, men då kanske det inte skall vara Lena Andersson som skriver. Det blir en knapp trea.

Förordet säger mycket om varför boken kommit till, men vad menas med att vi är kroppar i vår själ, citat av Willy Kyrklund för övrigt. Har vi svårt att skydda och ta hand om oss själva?

Lena Andersson är en samhällskritisk skribent och författare född 1970.

Omslaget är en bild av Edward Hopper kreerad av Miroslav Sokcic. Titeln på konstverket är. Compartment C Car 293

ISBN: 9789177959540

Snöblind

av Ragnar Jónasson

Jónasson skapar dramatik där snön spelar stor roll. På avstånd ser Siglufjördur ut som en mysig stad vid fjorden med sina fjäll i fonden. Men här finns både gamla och nya oförätter under ytan. Snödrivorna som växer sig höga ger den nybakade polisen Ari, som flyttat hit från storstaden till världens ände, tid att tänka och se saker ur nya synvinklar.

Kynnet hos människorna är avmätt. Försiktigt tilltal, aldrig ta i, helst förlita sig på det som varit, det trygga. Tomas som är Aris chef är den som står för lugnet, inte förhasta sig, han skruvar på sej när Arii kommer med egna idéer. Kärv konservatism verkar vara stadens credo.

Ragnar Jónasson skriver så visuellt. Det är lätt att se fjorden, de igensnöade gatorna hur det bultar av nyfikenhet bakom rutorna. Men man har också vänt bort blicken, kanske till och med blivit snöblind. Ska Ari få invånarna att äntligen se klart?

Det blir övervägande positivt för Snöblind. Stilen är snyggt kortfattad och bildrik, inskjutna överraskningar gör att spänningen stegras i takt med att snön faller, sidorna vänder sej själva, det blir en fyra.

Ragnar Jonason, född 1976 har jobbat som reporter på TV, i investeringsbank och undervisat i upphovsrätt på Reykjaviks universitet. Hans krimromaner är översatta till trettiofem olika språk. Snöblind är den första delen i serien; Det mörka Island, den följs av Aska.

ISBN: 9789178938162

Mer! En mer avslöjande text, för den som vill. Ingen spoiler.

Staden Siglufjördur ligger högst upp i norra Island. Dit flyttar den nybakade polisen  Ari en vinter. Egentligen undrar han varför han lämnat Reykjavik och flickvännen för Siglufjördur en liten stad längst upp i norr. Kanske var det för att han blev handplockad av den trygge polisen Tomas, kanske behövde han något nytt i sitt liv. 

Snöblind passar bra att läsa denna vita vinter. Fast där uppe nära polcirkeln är det värre. En smal tunnel längs fjället leder till den lilla staden som upplevde sin storhetstid när sillen gick till. Nu är det många yngre som flyttar till större städer. Men det finns ii alla fall ett sjukhus, polisstation och en teater kvar.

Men Ari hinner knappt börja tjänsten förrän en kvinna hittas på en bakgård, blodet har bildat stora vingar i snön hon är knappt vid liv. Ari får assistera, än är han inte torr bakom öronen. Det svider men tålamod är en dygd i den lilla staden. När dessutom stadens celebritet omkommer strax därefter börjar kommissarie Tomas dra öronen åt sig, det gäller att inte skapa oro och rädsla. Alla känner alla och skvallret flyger blixtsnabbt mellan gränderna. 

Samtidigt som snöovädret tilltar råkar Ari ut för inbrott och när tunneln till staden stängs ökar hans klaustrofobi. Men Ari visar sig ha en stark instinkt och ser sprickor i Tomas resonemang. Han följer andra spår som visar att det finns mörka hemligheter som inte tål dagens ljus. 

I takt med att instängdheten ökar blir Snöblind blir ganska spännande. Hemligheter och smussel, misstänksamhet och gamla oförätter sätter känslorna i svall och ingen kan fly, alla är instängda och misstankarna tar fart.

Det är inte förrän den dödströtte Ari tappar tålamodet och gör något dumt som det spricker upp likt isflak som stångas. Upplösningen blir både oväntad och klargörande, dessutom ändras Aris liv radikalt. 

Vinternoveller

av Ingvild H. Rishöj

Vi föds skydds- och aningslösa, totalt beroende av andra. Vi växer upp och det verkar som om vi är vuxna på utsidan men där inne kan vilsenheten fortfarande vara stor. Vi kan ha så stor press på oss att vi glömmer att vi fortfarande behöver att någon ser oss. De tre novellerna ger en god känsla trots att det knyter sig. Det lite av Karl-Bertil Jonsson, vänligt, värdigt men absolut inte uddlöst.

Vi kan inte hjälpa alla

Mamman fick barn tidigt. Nu plågas hon av att pengarna inte räcker till och att ansvaret för sin femåriga lilla känsliga flicka ibland känns övermäktigt. Men en utsträckt hand gör att hon kommer över tröskeln och orkar se igen. Hon ser sin lilla flicka med virvel i nacken, små naglar och full av allt möjligt. 

Den här novellen; ”Vi kan ikke hjelpe alle” är obligatorisk läsning för en stor del av norska gymnasieelever. Heja Norge!

Rätt Thomas 

Thomas får inte ihop det. Han är halvt vuxen när det gäller relationer och hur man får livet att funka. De flesta runt om honom vet hur man lever vuxenlivet men inte han. De gånger Thomas bestämmer sig för att få det att fungera blir det bakvänt eller så händer inget alls. Lätt då att falla för flaskan som utlovar glömska trots att hans son Leon skall komma till hans lägenhet om tjugo minuter. 

Syskon

Rebecka vill ju bara ta om hand om sina syskon nu när hon vet att hon måste åka bort. Men planen sträcker sig inte längre än till just; att ta hand om. Det är hjärtskärande för Rebecka kan i vissa lägen inte ta hand om sig själv men när hon känner sig trygg och älskad är hon en supertjej; smart, omtänksam och får alla runt om henne att må bra. Så hur kunde det bli så här?

Det är tungt att läsa novellen Syskon. Förmodligen för att den träffar mitt i solarplexus, jag viker mig av smärta. Det gör Rebecka också i mörkret och kylan, hon hade ju räknat ut allt så bra. Men som i de andra novellerna anas ändå en ljusglimt, en räddning, vilket innebär
en annan människa. En riktig människa som ser att något är på tok och som sträcker ut en hand. Inte vänder blicken och tänker att det är någon annans ansvar. Just det synsättet genomsyrar Vinternoveller. Vi är inga öar, vi kan alla hamna i situationer där vi är totalt vilsna. När mattan rycks undan går det inte att säga ”Skärp dig”. Det är inte vad en olycklig människa behöver eller klarar av att höra just då. För i den stunden behövs inte så mycket, men en blick, någon som tar dig på allvar, som lyssnar, det kan räcka långt. 

Ingvild H. Rishöj river av all polityr, falsk yta och visar hur det kan se ut när hudlösheten är det enda som existerar. 

Hon saktar ner tempot och får oss att plocka fram det varsamma i oss. Får oss att se bortom förutfattade föreställningar och alltför snabba slutsatser. För vad vet vi om den andre, egentligen? Ingvild H Rishöi inte bara får oss att se, det stannar kvar något efter läsningen. Och jag tänker; ta det varligt, vi vet inte allt, vi kan aldrig vara säkra på att vi förstår.

Med ett vänligt allvar formulerar Ingvild H. Rishöi något av det viktigaste vi kan ta till oss idag: Vi klarar oss inte utan varandra. Rishöi manar fram vår empati, för det och för snyggt komponerade noveller plus en stark läsupplevelse kan det inte blir annat än en femma. 

Ingvild Hedemann Rishöi, född 1978 i Oslo, norsk författare känd för sina novellsamlingar.

ISBN: 9789198395211

Detaljerna

av Ia Genberg

Det poängteras att Genvägar är en roman annars känns upplägget som noveller eftersom de fyra texterna har olika namn; Johanna, Niki, Alejandro och Brigitte men allt hänger löst samman det vill säga att jaget blir äldre för varje namn. Det är personer som satt avtryck i berättaren. Så här står det till exempel i Niki-delen:

…vänskap i den åldern (jag var 23) var något annat än nu. De kunde vara eviga i två månader, i två år eller i två timmar det spelade ingen roll eftersom det inte var tiden som räknades utan magnituden, eller farten eller den sammanpressade massan av mening.

Människor gör avtryck och de påverkar på olika vis därav förändras vi ständigt samtidigt som delar av tidigare spår flyter med, är med och formar. Det är den här strida strömmen som virvlar runt oss och i oss som Ia Genberg utforskar. Oavsett vad för liv vi levt har vi säkert alla fastnat starkt vid någon vid något tillfälle och därmed upplevt vissa såriga uppbrott.

Människan är människans glädje skulle jag vilja sammanfatta innehållet. I Genvägar är de som luften de finns hela tiden och böckerna som bara finns där som en del av någons personlighet. Återkommande är Dykungens dotter av Birgitta Trotzig och En vinternatt en resande av Calvino.

Ia Genberg skapar ett rum som jag känner mej välkommen till, jag flyter in i texten och får omedelbart kontakt. En något överraskande känsla, som vänskap när det klickar. Genvägar får en fyra för ett sofistikerat flyt som skall läsas långsamt för ja, det är mycket detaljer.

Ia Genberg, 1967, är en svensk journalist och romanförfattare. Ia Genberg har också arbetat som lektör och undervisat på skrivarkurser. Hon debuterade som författare 2012 med romanen Söta fredag.

ISBN: 9789127175549

Przewalskis häst

Av Maja Lunde
Att rädda hästrasen Przewalskis häst, den småväxta uthålliga hästen från Mongoliets stäpper, det har de tre huvudpersonerna gemensamt fast de kommer aldrig att veta om varandra för de lever i olika tidsåldrar. 

Zoologen Michail lever i 1880-talets St Petersburg, en stad som vill vara en glänsande juvel i utkanten av Europa. Till befolkningens förströelser finns en djurpark där exotiska djur uppvisas. Men en urhäst saknas och en expedition mot Asiens inre planeras.

1990-tal och veterinären Karin i Berlin ser som sitt kall att få Przewalskis häst att överleva som ras. Hon föder upp hästarna och målet är att få dem att acklimatisera sig i sin ursprungsmiljö i Mongoloiet. Med på resan följer hennes vuxne son Mathias, nu ren från sitt narkotikamissbruk.

En tredje del utspelar sig 2064 och har dystopiska drag. Eva bor med sin dotter Isa en bit in från norska kusten i det som en gång var en djurpark där två av Przewalskis hästar finns inhägnade. Vädret är ombytligt och oförutsägbart, insekterna har försvunnit och det är matbrist, elbrist och mycket otryggt. Oron växer när Eva kämpar för sig och sitt barns överlevnad.

Trots en mörk ton lämnar Maja Lunde oss ändå inte i hopplöshet, kärleken till nästan eller kanske ska jag skriva avkomman, är manande stark. Maja Lunde påminner oss om att vi till syvende och sist är ett djur vars främsta drift är att fortplanta sig och skydda sina ungar. För människan innebär det en lång process.

Przewalskis häst är en mycket välkomponerad idéroman om människan, hennes drömmar och behov och om den egensinniga hästen. Lunde är kunnig, varsam och förbannad samtidigt, det blir en fyra för den mollstämda boken, del tre i en planerad romankvartett som resonerar kring vår natur och klimatförändringarna. Tidigare delar är: Binas historia och Blå. 

Maja Lunde är en norsk författare, född 1975. Hon har förutom romaner skrivit barn- och ungdomsböcker och för film. Några av hennes böcker är översatta till 40 språk.

Maja Lunde säger i den här videon att man skall skriva om det som bränner och därför skriver hon om människans påverkan på naturen. Från 2021, ca 8 min

På Nordens Arks ängar i Bohuslän går Przewalskis häst och betar. Man kan se den från bilfönstret, en ljus kompakt liten häst med upprättstående man.

ISBN: 9789127170339

Jag ser allt du gör

 Av Annika Norlin
Noveller. Miljöerna mest småstäder eller landsbygd i norra Sverige. Om det som gömmer sig bakom en till synes alldaglig fasad och människorna som media inte bryr sig om. Det som kan synas solkigt kan gömma glimmande skikt. 

Stimulansen som man missar för att, som det sägs, den bara finns i storstäderna. Allt som händer händer där men inte här. Vad gör man på vischan för att få utlopp för sin kreativitet om man ens vet att man har någon. Synas görs också vår oförmåga och vår skörhet. Människorna runt om oss som både vill och inte vill, här tittade på med en kärleksfull blick.

Våra omedvetna förväntningar och önskningar krånglar till det. Ja hur talar vi med varandra - om vi nu talar. Tankar och känslor som pressar på inifrån som inte har fått ord, vad händer med dem? I bästa fall kan det bli knapphändiga kärva kommentarer som hänger kvar. 

Orden och gruppen. Båda livsviktiga. Lägg så till en samtid där vissa kan jonglera med båda, andra sämre. Allt detta ser Annika Norlin och nyper till men humorn är aldrig långt borta.

Avsluten i den klassiska novellen bör ha någon form av knorr eller antiklimax. Några av Norlins noveller har det och det piggar upp, liksom de korthuggna underskruvarna.

För ett träffsäkert språk, ömheten och oförutsägbarheten får Jag ser allt du gör en fyra. 

Är det dumt att läsa mer än en novell i taget? Beror kanske på dej som läser om texten behöver landa men att ta med sig en i taget och fundera på på promenaden är ett tips.

Som bonus lär jag mej ett nytt ord, tomvända. Plockar du med dej saker på vägen, en tidning eller en slängd tröja, då blir det ingen tomvända.

Annika Norlin har tidigare givit ut sina låttexter i bokform; Texter, 2014

ISBN: 9789127167353

Göteborgs schamaner

Jag har lyssnat på Göteborgs schamaner av Johan Nilsson. Aldrig hört namnet tidigare men det var en titel som väckte min nyfikenhet. En insides eller hinsides blick på min hemstad? 

Felix beger sig från vischan, gissningsvis i slutet av 80-talet, till Göteborg. Han har fått låna ett studentrum, känner knappt någon men är öppen för möjligheterna som han anar finns runt hörnan. 

Strosande på en av Långgatorna hamnar han i en affär där en intensiv man omgiven av rökelse talar med Felix om att inget händer av en slump. Bak i butiken syns en kvinna halvligga som innesluten i en egen värld. Den synen lämnar honom inte.

Flickvännen hemifrån skall plugga i Göteborg och har fått del i ett kollektiv. Det är en brokig skara människor och vem dyker upp om inte mannen från butiken - Egil rökelsemannen, en slump?

I kollektivet på Engelbrektsgatan får Johan sin mest omtumlande sommar någonsin. Under några dagar råder en febril verksamhet kring en man som är illa däran. Egil trummar upp en suggestiv stämning när den svårt sjuke skall botas, det onda skall motas ut. Det trummas i dagar men slutar i katastrof. Mannen dör efter någon dag.

Nu tjugo år senare och nyskild ser Felix ingen större vits med att se framåt och hamnar i att älta minnen. Han vill ha reda på vad det var som egentligen hände den där natten och vem Egil var, och var han verkligen en schaman? 

En egensinnig historia, en vardaglig skröna utan flum. Felix letar trådar samtidigt som han filosoferar om högt och lågt. Lägg där till en hel del märkliga sammanträffanden och en viss förtjusning i franska översättningar.

Göteborgs schamaner från en trea för ett spänstigt språk och för att den lyckas behålla mitt intresse och då inte bara för att den utspelar sig i Göteborg. Ett ungefärligt citat jag minns: Vad du kan önska ditt barn, få tillgång till sina känslor och förmåga att kunna sätta ord på dem. Fint!

Ljudboken är en författaruppläsning därmed sitter pauser och tryck som de var tänkta.

Vardagar 2

En relation är slut, och hur hantera detta vakuum? Tankarna kommer och går kring det och en kommande turné. Mot slutet av boken skriver Lundell att året höll på att knäcka honom. Då ser jag med andra ögon på raderna om vädret, krämporna och världsläget.

Dagboken går från senvår till nyåret 2018. Först ta sig igenom en extremt torr och varm sommar. Ju längre in i höstmörkret ju fler barndomsminnen. Stämningarna, pojkgängen, sjöarna, föräldrarna. Egnahemshuset strax utanför Stockholm med närhet till skog och djur. Här grundläggs natur- och fågelintresset. 

Han åker motvilligt från huset om det inte handlar om korta inköpsresor till stan, kanske Simrishamn eftersom där finns en bokhandel, eller för att inhandla hinkvis med talgbollar utan plast. Återstoden av dagen går åt till varierat läsande, målande, skrivande, rejäla promenader, funderande och väderspejande ut över havet. Fåglarna får särskild uppmärksamhet, trädgården är deras.

Ulf Lundell har funnits jämsides med två generationer svenskar och därmed betytt mycket men samtidigt olika. Mitt första möte var Jack som inte gick att undvika, på den tiden var det självklart att läsa killarnas böcker utan att ens fundera på identifikation. Låtarna, en del av de romantiska skvalpar kvar någonstans, Snön faller och vi med den… Har sett minst två konserter men vid sista blev jag moloken. Såg halvledsna män flockas med höjda armar och skrålande och kände utanförskap och ingen som helst kick. Det jag minns mest, där jag satt vid sidan, var de muskulösa och viga tjejer som äntrande riggarna. Läste många av hans böcker i slutet av 70-talet. Minns efter en intensivläsning att jag smittades av kraften och flödet i texten så att mina tankar blev som fjärrstyrda av blicken på omvärlden. Det drabbar mej inte så ofta, är mycket sällsynt idag, men jag kommer ihåg tillfället, nästan som en drog. Sedan dess, ett annat sätt att läsa och se på omvärlden, Lundell föll åt sidan. Och nu via titthålet mycket som samstämmer. Krämporna som smyger sig på, otrevliga minnen som väller fram och möjligtvis kan bromsas upp via distraktioner och promenader. Föräldrarna och hur de kan ha tänkt och deras bakgrund. Behovet av att gräva bakåt för att förstå. Frustration över läget i världen och som motvikt - naturen. 

Likgiltig är han, trots hjärtesorger och krämpor, inte. Återkommer till Sverige och den ständiga välfärdserosionen. 50-60-talen var guldåren då fick arbetarklassen chans att bygga eget och barnen en rejäl skolgång. Sedan 80-talet har söndervittringen pågått. 

Naket ibland om relationer, tillkortakommanden. Värjer mig här men kan förstå att det inte blir någon märg om man bara skriver om vädret och pilfinkarna. 

Fast såhär i slutet av boken och året 2018 kan jag inte låta bli att undra. Den benfasta ensamheten, nästan isoleringen visst påverkar den en människa mer än man vill tillstå och kanske förstå? Och kan man märka det själv?

Det kan se ut som skrivklotter först men skenet bedrar. Det är en flödande väl skriven text. Verkligen inte alla som kan få till det.

Vardagar 2 får en 4a för iakttagelser som har skärpa och lyster. Medger att jag inte kan bedöma helt klart eftersom jag känner mig hemmastadd i bakgrund och referenser. 

Blodsbunden

Av Augustin Erba

Blått blod flyter i ådrorna på äldste sonen Amadeus. Helt blått är det dock inte, uppblandat som det är med egyptiskt och kanske är det bättre för kommande släkter för den Habsburgska ådran är anfäktad av sjukdomar och egenheter. Men trots att Amadeus är formad till hur man skall föra sig som ättling till ungersk adel är det annat som måste hanteras i Fisksätra där familjen hamnat.

Pappan som är fysiker undervisar på Stockholms universitet och försörjer fru och tre barn. Han har dessutom press på sig att prestera eftersom Egyptiska staten snart vill se hans avhandling. Pappan mår inte bra.

Hemma har mamman ständigt migrän, yngste sonen är oftast i spjälsängen, lillasyster Elisabeth hukar för humörsvängningarna i hemmet och gömmer sig inlindad i långa halsdukar. 

I skolan får Amadeus stryk från dag ett i Franska skolan. Han skiljer sig från mängden och blir slagpåse i många år. Även han känner stor press på att han skall prestera och ta ansvar i vad som mer och mer blir en dysfunktionell familj. När mamman och sonen blir hotade på väg hem från affären bestämmer pappan att de måste få skydd av något slag. På så sätt kommer schäfern Felix till familjen, en bjässe till hund. 

Parallellt med uppväxthistorien får vi följa den vuxne Amadeus. Han går i terapi i åratal och tror att han gjort sig fri från katolicismen som legat som ett stort mörkt sjok över honom och producerat ständig skuld och skam för allt mellan himmel och jord. Det borde vara ok att bilda familj nu, utan att arvssynden skall fortplantas eller sätta käppar i hjulet, när han är kär i Petra. Redan samma dag som han förstår att han mött kvinnan i sitt liv blir han bekant med en australisk tjej. De kommer att bli goda vänner, till och med såpass att när hon frågar om han kan tänka sig donera spermier, vilket är knepigt värre i Australien så svarar Amadeus ja. När Blodsbunden börjar har några år gått Amadeus och Petra har nu två barn. Men hans beslut att åka till Australien för att hjälpa, som han uttrycker det, skapar en stor spricka mellan honom och Petra och hennes släkt. Har det kanske något att göra med en plikt och en del i att vara blodsbunden?

Ja det här är upptakten och ungefär halva boken. Och för att inte förstöra nöjet berättar jag inte mer men jag har en undran kring valet av biografiska inslag. Varför väljer en författare att balansera mellan roman och biografi? Tänker att det blir ett onödigt läckage kring vad som är sant och inte.
Märkligt nog kommenterar Augustin Erba delvis mina funderingar i DN*. Citerar: .".alla känslor i mina romaner är sanna. Informationen som ger upphov till känslorna, däremot, behöver inte vara det..." .. det betyder inte att det är sant. Dels är det mitt perspektiv på händelsen. Dels har jag skrivit, hittat på, fabulerat." Men varför så nära? tycker ändå inte att jag förstår trots att Erba talar om att binda en förbannelse, att det är ett måste att skriva.

Det jag kommer att minnas är de smärtsamma upplevelser som Amadeus går igenom och att få en liten liten inblick i hur det är att vara adligt uppfostrad i en malplacerad miljö. Och självklart dyker frågan upp; går det att göra sig fri, går det att blir en bra partner och pappa efter att aldrig ha blivit sedd med kärleksfulla ögon, aldrig fått en kram eller en varm bekräftelse?

Erba betyder grön eller gräs på latin. Augustin Erba valde sin mammas andra namn eftersom det var lättare än det långa adliga.

Blodsbunden är lätt att läsa trots det ibland plågsamma innehållet. Flyhänt och fascinerande, det blir en 4

* DN 25 maj 2019

ISBN:  9789174295337

Den som går på tigerstigar

Krimförfattaren Anders Rosling menar att en spänningsroman skall bestå av lika delar underhållning och verklighet. Spänningen gör att vi fortsätter läsa och får i oss en dos realism samtidigt. I intrigen bör finnas ett Varför och ett Hur.

Jag tänker på dessa parametrar när jag ser tillbaka på läsningen av Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn. Här finns motsatsförhållanden på olika plan, alla triggar. Allt snyggt sammanvävt i korta stycken, när det blir småjobbigt fasas vi in i nästa drama.

Det är först mot senare delen av boken som det stora Varför börjar skönjas och där blir Den som går på tigerstigar en bladvändare. Det är skickligt gjort. I efterordet berättar författaren att  det här var en jobbig bok att skriva och det förstår jag. Det är mycket som skall omfattas och riggas. 

För den politisk intresserade finns rejäla sjok om internationella organisationer och förhållanden till främmande makt. Vidare om; Svensk neutralitetspolitik, FNs rekrytering av soldater, hur flaggskeppet Mänskliga Rättigheter kan nyttjas och utnyttjas, hur funkar CIA idag och hur står det till med biståndsfrågorna egentligen? Dessa delar ångar av engagemang och verkar initierade, inte alls torra redogörelser även här lyckas spänningen krypa in. 

Kvinnors roll står i fokus och vi får även lära oss om Hirjorna, den transsexuella grupp med en egen kultur som finns på den subindiska kontinenten.

Tigerstigarna då? Tigern är ett heligt djur som man vördar och har stor respekt för. Den som beger sig ut i träskmarkerna bör sätta på sig en mask på bakhuvudet, när tigern ser masken skyggar den. Men det finns andra rovdjur i den här historien, smarta och manipulerande, även de gömmer sig när det hettar till och undgår upptäckt.

Detta är andra boken som handlar om Sofia Paulin och hennes familj. Den går utmärkt att läsa utan att känna till händelserna i När floden tar oss. Vi blir introducerade längs med läsningen.

Helena Thorfinn har arbetat för Sida, Rädda Barnen och FN och jobbat bland annat i Bangladesh där boken utspelar sig

För en engagerande och mellan varven en riktigt spännande berättelse får Den som går på tigerstigar en fyra.

ISBN:  9789113075167

Den svavelgula himlen

Kjell Westö återkommer gärna till Helsingfors i sina böcker själv har jag bara läst Hägring 38 tidigare och det gav verkligen mersmak, en mästerlig roman. Han sa i Babel, när Hägring 38 kom ut, att krig sätter spår i minst fem generationer framåt. Finland varit inblandat fem krig i under 1900-talet.

Är detta något jag läser in i Den svavelgula himlen, det om ärren efter krigen alltså? Ja det finns där i utkanten hela tiden tiden fast gör sig bara påmint i små skärvor. Nu till handlingen.

Det börjar en aning thrillerartat i nutid med att författaren ser någon gömma sig i buskaget nedanför hans lägenhet en kulen höstdag. En skugga ses springa iväg och berättaren antyder att det kan ha kopplingar till en familj som står författaren nära. Men mer spänning blir det inte däremot backar berättelsen till 1960-talet som präglas starkt av uppväxten och vänskapen med Alex Rebell. Under de goda åren fanns möjlighet för ståndscirkulation (ett gammalt mossigt begrepp men inte utan betydelse i backspegeln) och det är vad som sker. Tjänstemannasonen börjar umgås med övre medelklassens barn och gör det så gärna att han mer eller mindre bor hos familjen Rebell. Han har ingen självklar plats vid bordet men tack vare syskonen Alex och Stella är han med vid både vardag och fest i staden och på godset ute vid havet.

Vad detta betyder för hans själv- och familjekänsla hinner inte upp honom för än senare i livet men helt klart är han präglad av ett annat sätt att förhålla sig till människor även aspekter av makt blir något han tvingas bearbeta. 

Minutiöst får vi följa den unge mannen genom skolgång, vidare studier och senare ambitionerna att bli författare. Nu när jag tänker efter så tror jag inte att hans namn dyker upp, varken för eller efternamn och det är inte oviktigt eftersom släkten Rabell nämns på var och var annan sida. 

Hur vet vi vilka vi är innerst inne? Hur präglas vi av våra föräldrars skavsår och arv? Det antyds att den högre borgligheten i Finland har lagt stor vikt vid hierarkier och vördnad vid släktband och ett gammaldags sätt att föra sig. Under åren som Den svavelgula himlen (det är den som han ser från familjen Rabells hus och alltid kommer att minnas) utspelar sig kliver moderniteten in på många plan men familjens heder och namn skall ändå värnas - och då är det inte pojkens familj det handlar om. En händelse som ställer detta i blixtbelysning är när Alex ljuger om sin far. Han fabulerar stort om honom som barn och senare förnekelse. Men vad gör det med honom som människa, detta avståndstagande? Alex syster Stella och vår huvudperson möts tonåren och har till och från förhållande i olika omgångar. Berättaren vaknar till något när föräldrarna blir äldre och svaga och han börjar ge mer av sin tid och funderar över sin släkt.

Men det här är ingen relationsroman i första hand. Mer om etiska spörsmål som om självbedrägeri, maktmissbruk men även det djupt orättfärdiga som sker när Europa stänger sina gränser och i princip dricker champagne och blickar ut över samma hav som barn drunknar i bara några kilometer bort.

Detta föder hat, ett hat som vissa länder och städer råkat ut för, och nu blir den första scenen i boken bultande aktuell. Det är faktiskt någon som vill illa, som har bestämt sig för att sikta på mannen utan namn. Nästa gång är det kanske du eller jag. 

Ibland låter det en aning finlandssvenskt, ordet redan i slutet av meningar till exempel. Det stör mig inte ett uns, jag hade gärna sett fler inskjutna uttryck så att det hade klingat mer i mitt inre öra. Finlandssvenska är så klart och vackert.

Den svavelgula himlen får 4,7 för sitt fängslande språk, för tankar som väcks om hur vi lever våra liv och för Westös undersökande kloka blick. Lyssna gärna på Kjell Westös sommarprat från 2014 där han bland annat talar om sitt stora musikintresse.

Lördag

Av Ian McEwan

För femton år sedan gick diskussionerna höga om Irak och om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller ej. Detta var i svallvågorna av 9/11 och USA hade med sina allierade stora planer på en invasion av Irak. England var ett av dessa allierade länder. Massdemonstrationer planerades en lördag i Londons centrum.

Mycket tidigt denna morgon vaknar Henry Perowne i sitt hus i centrala London. Något har stört hans sömn och han gläntar på gardinen. Han är van att höra och se plan som skall landa på Heathrow men planet har ser nu beter sig annorlunda. Han fryser till när han ser en ljuskaskad. Han blir kall och villrådig. Väntar sig att se och höra en eldstorm men det är tyst. Västvärlden är klart påverkad av 9/ll.

I köket får han någon timma senare reda på att ett utrikes plan misslyckats med sin landning, fler detaljer avslöjas inte. Rädslan vill inte försvinna men han lugnar sig. Perowne har fullt program denna lördag, familjen skall återförenas och han skall laga en fiskgryta. Dessförinnan skall han spela squash och hälsa på sin mamma. 

Ute på gatorna samlas tusentals demonstranter vilket påverkar Henrys bilfärd till fiskaffären. I röran kommer han åt en annan bil. Tre stöddiga killar omringar honom. Ledaren Baxter är på väg att ge Henry en rejäl omgång när Henry börjar tala med Baxter som om han var en av hans patienter på sjukhuset. Perowne har sett symtom som kan vara Huntingtons sjukdom, förr sa man danssjukan, en neurologisk sjukdom som leder till för tidig död. Slagsmålet avstannar, Henrys ord fångar Baxter men hans kumpaner drar iväg. Hör av dig jag kanske kan tipsa om en läkare säger Henry och går. Senare är det bara blåmärket som påminner honom om händelsen. Men det kommer att visa sig att Baxter inte tar lika lätt på sammandrabbningen.

McEwan älskar att borra sig ner i olika fackområden, denna gång är det neurologi. Henry är en av de skickligare neurologerna i London, vi får till och med vara med om en operation och titta in inuti ett huvud. Den bilden är lika övertydlig (för handlingen) som smärtsamt kuslig, vilken total överlägsenhet Henry Perowne har i den stunden. Makt är ett tema i boken, upprättelse ett annat. Det kommande kriget innehåller dessa element. Jag dras med, blir engagerad och njuter av de välformulerade resonemangen och av dramatiken som uppstår senare på kvällen. Vill inte avslöja för mycket här.

Som alltid skriver McEwan strålande. Här blandas politik, medicinskt kunnande med etik och föräldrakärlek. Han gör det med bravur. Men denna gång är det något som gnager efteråt. Perowne tillhör de priviligierade och visst förtjänar en människa som räddar liv ett gott dito. Men det är något med synen på den andre, en knivsudds överlägsenhet som stör mig.

Lördag får ändå 4,6. Väl godkänt alltså som alltid med McEwan