Vinternoveller

av Ingvild H. Rishöj

Vi föds skydds- och aningslösa, totalt beroende av andra. Vi växer upp och det verkar som om vi är vuxna på utsidan men där inne kan vilsenheten fortfarande vara stor. Vi kan ha så stor press på oss att vi glömmer att vi fortfarande behöver att någon ser oss. De tre novellerna ger en god känsla trots att det knyter sig. Det lite av Karl-Bertil Jonsson, vänligt, värdigt men absolut inte uddlöst.

Vi kan inte hjälpa alla

Mamman fick barn tidigt. Nu plågas hon av att pengarna inte räcker till och att ansvaret för sin femåriga lilla känsliga flicka ibland känns övermäktigt. Men en utsträckt hand gör att hon kommer över tröskeln och orkar se igen. Hon ser sin lilla flicka med virvel i nacken, små naglar och full av allt möjligt. 

Den här novellen; ”Vi kan ikke hjelpe alle” är obligatorisk läsning för en stor del av norska gymnasieelever. Heja Norge!

Rätt Thomas 

Thomas får inte ihop det. Han är halvt vuxen när det gäller relationer och hur man får livet att funka. De flesta runt om honom vet hur man lever vuxenlivet men inte han. De gånger Thomas bestämmer sig för att få det att fungera blir det bakvänt eller så händer inget alls. Lätt då att falla för flaskan som utlovar glömska trots att hans son Leon skall komma till hans lägenhet om tjugo minuter. 

Syskon

Rebecka vill ju bara ta om hand om sina syskon nu när hon vet att hon måste åka bort. Men planen sträcker sig inte längre än till just; att ta hand om. Det är hjärtskärande för Rebecka kan i vissa lägen inte ta hand om sig själv men när hon känner sig trygg och älskad är hon en supertjej; smart, omtänksam och får alla runt om henne att må bra. Så hur kunde det bli så här?

Det är tungt att läsa novellen Syskon. Förmodligen för att den träffar mitt i solarplexus, jag viker mig av smärta. Det gör Rebecka också i mörkret och kylan, hon hade ju räknat ut allt så bra. Men som i de andra novellerna anas ändå en ljusglimt, en räddning, vilket innebär
en annan människa. En riktig människa som ser att något är på tok och som sträcker ut en hand. Inte vänder blicken och tänker att det är någon annans ansvar. Just det synsättet genomsyrar Vinternoveller. Vi är inga öar, vi kan alla hamna i situationer där vi är totalt vilsna. När mattan rycks undan går det inte att säga ”Skärp dig”. Det är inte vad en olycklig människa behöver eller klarar av att höra just då. För i den stunden behövs inte så mycket, men en blick, någon som tar dig på allvar, som lyssnar, det kan räcka långt. 

Ingvild H. Rishöj river av all polityr, falsk yta och visar hur det kan se ut när hudlösheten är det enda som existerar. 

Hon saktar ner tempot och får oss att plocka fram det varsamma i oss. Får oss att se bortom förutfattade föreställningar och alltför snabba slutsatser. För vad vet vi om den andre, egentligen? Ingvild H Rishöi inte bara får oss att se, det stannar kvar något efter läsningen. Och jag tänker; ta det varligt, vi vet inte allt, vi kan aldrig vara säkra på att vi förstår.

Med ett vänligt allvar formulerar Ingvild H. Rishöi något av det viktigaste vi kan ta till oss idag: Vi klarar oss inte utan varandra. Rishöi manar fram vår empati, för det och för snyggt komponerade noveller plus en stark läsupplevelse kan det inte blir annat än en femma. 

Ingvild Hedemann Rishöi, född 1978 i Oslo, norsk författare känd för sina novellsamlingar.

ISBN: 9789198395211