Stacken

av Annika Norlin

En grupp vilse män och kvinnor har mer eller mindre råkat hamna på samma plats. De lär känna varandra och efter ett tag kallar de sej för Stacken. Utanför Stacken är livet för mycket med obegriplig hets, nonchalans och våld, där är det svårt att bli accepterad för den man är.

I Stacken har de likt myrorna funnit sina roller och är tillfreds med dem, eller? De har ju allt; hem och gemenskap. Allt rullar på år efter år, det är bara några saker som är tabu och skall undvikas, de hänger ihop med hur samhället där utanför fungerar. Så de stannar kvar och bygger ett hus till, gräver ännu ett trädgårdsland. Tills utbrända Emelie får syn på dem från sitt tält i skogen. Trots att hon inte klarar av några intryck över huvud taget blir hon sakta nyfiken. Dansar de nere vid vattnet och vad gör de under den stora granen? Och vilka är de? 

Stacken väcker frågor om våra grundläggande behov av hur vi som gruppvarelser lever våra liv, vår längtan efter bekräftelse och närhet, att ledas eller att dra sej undan när det gör ont. Och när vi fascineras av någon eller några, vad gör vi då med vår inre röst? Det gäller både jaget och i samhället. Här dyker teorier upp av ekosofen Arne Næss även den mer militante djupekologen Pentti Linkola.

Stackens idé är inte så tokig, ja till och med lätt oroande, delvis småputtrig. Civilisationskritik och frågor om hur mycket frihet vi mäktar ständigt beroende av andra som vi är. Stacken prövar en idé i berättelseform. Det går sådär. Emelie berättar utifrån sina anteckningar, annars är det en allvetande berättare  Här finns en del intressanta iakttagelser ibland småler jag men idén häftar inte kvar. Så det blir bara en trea för Stacken.

Annika Norlin, född 1977 i Östersund är låtskrivare, journalist, psykolog, musiker och författare. Stacken är hennes debutroman. Mycket känns igen ifrån den tidigare novellsamlingen Jag ser allt du gör 

ISBN: 9789127184121

Studie i mänskligt beteende

av Lena Andersson

Vi verkar göra det onödigt svårt för oss i relationen med våra medmänniskor. Det mesta sker under ytan, utåt verkar allt ok men i vårt inre pulserar det av obeslutsamhet.

I olika noveller studeras ett grupp kvinnor eller rättare sagt; hur de agerar och reagerar med sin omgivning. Efter att ha läst sju av moraliteterna kommer jag att tänka på laboratorium och skalpeller, för mycket avslöjas. Vi får reda på hur kvinnorna tänker och parerar för att inte skapa missnöje. Mycket tid går åt till att hålla masken. Det tar enormt mycket energi dessutom kan kvinnorna aldrig vara säkra på om deras strategier funkar.

Författaren är saklig och påvisar dilemman och bekymmer och ställer sina filosofiska frågor. Det verkar som att Lena Andersson tycker det är illa bevänt med den intellektuella förmågan hos svenskarna. Vi verkar var urdåliga att tänka längre än näsan räcker, förblindade och uppfyllda av fina ord som andra formulerat. Det är också dåligt med civilkuraget.

I början trivs jag med Lena Anderssons sarkasmer, men mot slutet av boken får jag nog av förnumstighet och kliniskt iakttagande. Studier av mänskligt beteende sjunker i takt med att känslokylan tar över. Om Studier i mänskligt beteende vill uppmuntra till att tänka ett varv till hade det varit välkommet med en varmare ton, men då kanske det inte skall vara Lena Andersson som skriver. Det blir en knapp trea.

Förordet säger mycket om varför boken kommit till, men vad menas med att vi är kroppar i vår själ, citat av Willy Kyrklund för övrigt. Har vi svårt att skydda och ta hand om oss själva?

Lena Andersson är en samhällskritisk skribent och författare född 1970.

Omslaget är en bild av Edward Hopper kreerad av Miroslav Sokcic. Titeln på konstverket är. Compartment C Car 293

ISBN: 9789177959540

Egendom

av Hernan Diaz

Ett råd till läsaren; ge inte upp. Läs i alla fall dryga hälften och du kommer att få en aha-upplevelse. Boken består av fyra delar men det lönar sig inte alls att tjuvkika för då missar man den finurliga tvisten efter två olika ganska tunga memoarer. Låter det krångligt? Nja, Egendomar är lite av en Pandoras ask med trögt lock. Ekonomin förändras när spekulationsekonomin tar fart runt Wall Street i tjugotalets USA. Den stora börskraschen 1929 står i centrum. Hänsynslösheten gömmer sig i gigantiska byggnader där ny teknologi; telegrafi och telefoni påskyndar händelseförloppen. Särskilt i skyskrapan där Andrew Bevel och hans hustru Mildred bor och arbetar. 

Men Egendom hade väl inte vunnit Pulitzerpriset om den inte haft fler lager. New York är en enorm smältdegel, invandrargrupper har med sig sin kultur även konflikter, allt löper inte friktionsfritt. Rasism och våld finns på gatorna. I en helt annan del av staden rör sig de nyrika som vill knyta affärsförbindelser och förtvivlat gärna vill tillhöra rätt skikt i denna dynamiska tid. En som har insyn i båda världarna är spökskrivaren Ida Partenza och hon förstår att allt inte är vad det synes vara. Hon blir bärare av hemligheter utan att vilja det. Kvinnornas roll i Egendom skall inte underskattas.

Så vad är pengar egentligen*? Civilisationskritik anas när skamlösa finansmän skriver böcker om sig själva, vad annat kan de bli än självförhärligande. Effekterna av deras spekulationer blir omedelbart påtagliga; enorm fattigdom, nationens väl och ve står på spel. Roten till kaoset står att finna på Wall Street och mycket pekar på att Bevel fintat och gjorts sig en enorm förmögenhet. Hernan Diaz granskar makten och dess olika ansikten på ett förbryllande men finurligt vis. Allt är inte vad det synes vara.

Bara idén till den här boken ger guldkant åt innehållet. Genomförandet, perspektiven och språket är briljant. Även om jag inte går i taket så är Egendom en bok med långsam sprängverkan och får en absolut fyra. Utmärkt översättning av Fredrika Spindler. 

Hernan Diaz, 1973, är litteraturvetare och prisbelönt författare född i Argentina. Han bodde som barn i Sverige men familjen flyttade tillbaka när Argentina åter blev demokratiskt. Sedan många år bor och arbetar Diaz i USA.

Originalets titel är Trust vilket kan betyda två saker; tillit, förtroende och i USA en juridisk term 

”En trust (från det engelska ordet trust, förtroende) är ett juridiskt begrepp inom bland annat skatterätten och är en företeelse inom anglosfären, som därför saknar direkt motsvarighet i svensk rätt. Närmaste juridiska figur som kan sägas likna trusten är stiftelsen och då i synnerhet familjestiftelsen. Den främsta skillnaden är där att trusten till skillnad från stiftelsen inte är en juridisk person men även andra rättigheter som genom etablerad rätt tillerkänts i den anglosaxiska rätten har därmed ingen direkt motsvarighet i svensk rätt.

Företeelsen vilar på en brittisk rättstradition som har sina rötter från korsfarartiden, då egendom behövde tryggas under ägarens bortovaro. Genom praxis har konceptet utvecklats i länder som tillämpar common law och finns bl.a. i USA, Canada, Australien och Nya Zeeland.^[1] Källa: Wikipedia

* Sommar i P1 med Andres Cervenka juni 2023 är ett bra komplement för den som vill fundera över vad pengar är och deras värde. 

https://sverigesradio.se/avsnitt/andreas-cervenka-sommarpratare-2023

ISBN: 9789178092857

Bormann i Bromma

av Hans Gunnarsson

Han är lite av en retsticka Hans Gunnarsson. Med sina småskruvade noveller ger han den sönderfallande välfärden ett och annat tjuvnyp. Enighet kring framtida mål är fullständigt passé. Nu är läget mer splittrat och Svensson tittar inåt. I novellerna i Bormann i Bromma är det företrädesvis män som berättar om ett händelseförlopp alltid med utgångsläget Vi. Vi som; tänkte, undrade, uppfattade. Ofta är tonen raljant och defensiv.

Man iakttar, man hakar upp sig på det som sticker ut. Här hittar man samtalsämnet för veckan och man frågar, kanske rentav bestämmer de sig för vad det är som står på och vad som måste göras. 

Rösten som berättar är bakåtlutat indignerad och känslan som kryper på är inte helt angenäm fastän jag ler i mjugg. Men det blir till slut en aning tjatigt med gnället från den sunkiga gråzonshorisonten.

I den avslutande novellen Epilog till en eruption (svar på tal till en livsberättargrupp) blir jag nästan full av skratt eftersom det känns som att författaren har läst mej. Han har gissat hur mina tankar förlöpt där jag börjat tröttna på de tidigare novellernas försåtliga innehåll. 

Jag som har funderat över om detta är en förment sociologisk studie i lös kostym eller mörktonad samhällskritik får nu allt i ansiktet. Gunnarsson excellerar i hur dessa fega sagesmän slipar på sin självrättfärdighet, krypande typer som gömmer sig i flocken, moraliska syltryggar som gärna skränar men inte tänker längre än näsan räcker. Oj nu börjar jag nästan låta som som en Gunnarssonsk vi-text, ännu en poäng till författaren.

Tack vare den sista novellen, den vändningen glömmer jag inte i första taget, hoppar mitt omdöme upp ett snäpp och det blir totalt en god trea. Atmosfären i fotografierna av Martin Wickström fångar den ödsliga stämningen i novellerna på pricken.

Författaren Hans Gunnarsson är född i 1966 i Finspång. 

ISBN

9789100183905

Hur mår fröken Furukura?

Av Sayaka Murata
Keiko har hittat rätt i livet. I närbutiken där hon arbetat i många år funkar allt och hon känner sig delaktig som aldrig tidigare i sitt trettiosexåriga liv. Keiko vet att hon är annorlunda (det är hon själv som berättar) men i butiken känns det inte så. Att vara en kugge i maskineriet passar henne perfekt. Arbetsmoralen är hög, man lovar varje dag att göra sitt bästa för att klara de utsatta målen vilket bara stimulerar Keiko. Men sakta börjar det gå upp för henne att omgivningen ser annorlunda på saken, hur länge är det egentligen lämpligt att vara timanställd i en närbutik? Andras åsikter biter och rubbar så småningom hennes cirklar men när hon försöker ändra sin roll, för det är så hon uppfattar omvärldens krav på att bilda familj, då går luften ur henne.

En lätt skruvad historia om våra normer och vad anpassning kan leda till. En annan aspekt är kring AI och robotar. Keiko Furukura har inga egna åsikter kring sitt arbete, hon bara lyder och jobbar hellre extra än drar benen efter sej. 

Att denna milda satir utspelas i Japan, som verkar ha stora krav på sina medarbetare och medborgare, skruvar till Hur mår fröken Furukura? ett snäpp. Steget är kanske inte så långt mellan att passa in i mallen och att vara en väl fungerande robot?

Hur mår fröken Furukura? påminner i tonen om Jonas Karlssons berättelser, fast utan underskruv. Jag kan mycket väl tänka mej boken överförd till scen. 

Underhållande för stunden, ett plus är det välfunna nudelomslaget. Fröken Furukura får en knapp trea. 

Sayaka Murata är en japansk författare född 1979

Boken har översatts till nästan trettio språk

Här en intervju om boken från 2018 som bland annat tar upp att Sayaka Murata själv arbetat i en närbutik. De verkar vara oerhört viktiga i det urbana Japan.

ISBN: 9789178616343

Kvinna utan minne

Av Petter Lidbeck

Att vakna upp som vuxen och finna sig omgiven av människor som inte väcker minsta genklang, det känns motbjudande och Mia tar till flykten varpå alla får fnatt och Mia hamnar på sjukhus.

Det visar sig att hon levt ett mycket ordnat liv med man o barn, arbete, bra boende och många hundra vänner på Facebook. Men hon känner inget för dem och framför allt så minns hon inget av sitt tidigare liv. Men språket har hon och det är bitskt. Med syrlig ironi iakttar hon psykolog, tidigare vänner och till och med sin man och sina barn. Alla hoppas att minnesbortfallet skall gå att förklara utifrån en tydlig medicinsk diagnos, men icke.

Att vända på perspektivet för att tydliggöra hur absurt vi människor agerar och lever är inget nytt men det var länge sidan jag läste något i genren. Kommer att tänka på att den typen av böcker var populära när jag gick i gymnasiet för evigheter sedan. När unga är på randen till att bli vuxna och finner föräldragenerationen smålöjliga med alla sina måsten och manér. Den danske Skit i traditionerna och varför inte Barnens ö av Jersild. Friska unga sinnen som reagerar med uppriktig förvåning och ibland äckel över vad vuxna tar sig till. Mia har ett sådant oförstört sätt att betrakta omvärlden.

Men det måste vara något mer Petter Lidbeck vill än att bara förfasa sig, här över den puttinuttiga medelklassen i en medelstor stad där högsta nöjet är parmiddagar och kick-off-dagar med mediokra föreläsare. Blir bara inte klok på vad?

Stundtals är det dräpande roliga iakttagelser och elaka men eftersom jag finner syftet en aning tunt, eller så når inte Lidbecks satir mej, blir det inte så högt betyg Kvinna utan minne får 3.0

Läst mars 2018

När börjar det riktiga livet

Noveller där de flesta handlar om mycket välmående medelålders storstadsbor som har fullt av allt men ändå verkar sakna något . Frågan är bara - vad?

Varje novell ägnas företeelse, säg välutrustat kök, säljande av en superstajlad villa, förhållandet till barnen och sätter den under lupp och skruvar på skärpan. Det är vasst iakttaget, småroligt och ibland elakt. För Fredrik Lindström inte bara ironiserar och och driver med, han tillför också ett svart stråk till det som annars kunde vara en halvtrivsam kolumn i ett livsstilsmagasin. Och det är den här dova tonen jag blir mest intresserad av. 

Människorna han beskriver har allt. Bra jobb och boenden, fungerande förhållanden och därmed en god status i sina vänners ögon. Men när man tittar lite närmare på dem; mannen som till slut kan somna men bara han får ha dammsugaren på, mamman som medvetet gör sitt barn förtvivlat (även om det bara är en stund), paret med välutrustade köket som får ångest för att de bara äter hämtmat, så är det alltid något som skaver. Varför kan de inte bara njuta av sina liv? Vara nöjda?

Nu när allt är så himla bra, varför kommer inte lyckan samtidigt? Människorna i Fredrik Lindströms skyddade dockskåpsvärld reagerar irrationellt och beter sig stundtals märkligt, ofta bär de på en oro som de inte har satt ord på. Är det de existenstiella frågorna som knackar på? 

3,6

Läst januari 2014

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med en rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för att undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han helst kunde slippa.

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik... Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konvertar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

 När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är nog ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått.
Denna andra hälft av boken berättas på ett annat vis. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Vad är det här för en bok? Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en aning om flykt och hunger som söker exotism och utmaningar? Fullt med kontraster, en: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det är ingen torr bok, det glimtar till av både självironi och humor. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och perspektiv. Väldigt sällan fin fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012.

4,0
Läst mars 2013

Den tomma stolen

Jag misstänker att många som gillat Harry Potter-böckerna kommer att kasta lystna blickar på J K Rowlings nya roman; Den tomma stolen. Gör gärna det men var beredd på mer svärta och stundtals skoninglösa skildringar av huvudkaraktärerna i boken. 

Om jag minns rätt så fanns det både humor och värme insmuget i trollkarlsskolan. I den tomma stolen får du leta efter och längta efter magi och respit i misantropin.

I den lilla mysiga staden Pagford skall man besluta i ett viktigt ärende som delat invånarna i två läger. Allt spetsas till när en av huvudaktörerna plötsligt dör. Vi får intima insidesskildringar av fem familjer. Den puttriga fasaden är mycket tunn visar det sig. Det är få, mycket få, som inte utnyttjar någon annan eller är superegoister. 

Värst har barnen det. Det är de struliga tonåringarna som kommer i kläm när de vuxna inte visar sig vara vuxna. Och här känner jag igen (utan att ha läst mer än första delen av Harry Potter) Rowlings sympatier för de unga. De vuxna har redskapen och medlen för att förändra sina liv men sitter fast i avundsjuka, egoism och trångsynthet.  De unga försöker förstå livet runt omkring dem men det är svårt eftersom förebilderna inför kommande vuxenliv beter sig som stora barn. 

Den familj som har det allra värst bor i den beryktade stadsdelen Fields. Här är det ingen måtta på allt elände som den sextonåriga Krystal råkar ut för. Rowling drar sin lans för de svaga och häcklar med förakt den hycklande medelklassen. Dialogerna är sylvassa och välavvägda, skildringarna av tonåringarna grymt bra. En något för tjock bok men i kombination med en kopp starkt te går det att svälja denna beska brygd. 

3,8

Läst februari 2013

Borta bra

Jag berättar. Hon bor i en bil utanför ett IKEA-varuhus. Där finns möjlighet att gå på toa och få i sej gratiskaffe på morgonen. Då är det dessutom städat och fint på den stora toaletten. Ibland blir jaget trött och går då och lägger sig på sängavdelningen. Med maten är det si och så. Det är jobbigt för ryggen och kroppen att sova i en kall bil men bilen är det bästa som hon har och det är hemmet. Så börjar boken och vi förstår sakta att det är inte vilken uteliggare som helst.

Det här är en kvinna som har pretentioner på sin omgivning. Viktigt är hur man är klädd och talar till folk. Det är klart att vi som läsare nu är både förbryllade och nyfikna. Samtidigt som Sylvia (efter ett tag får vi reda på hennes namn men boken ändrar inte berättarperspektiv) försöker att ta en dag i taget, får vi små pusselbitar om vad som hänt. Men det går långsamt. Hon befinner sej i utkanten av samhället men det verkar som att hon inte bryr sej. Det som händer registreras neutralt. En välklädd kvinna som hamnat i en återvändsgränd - i detta fallet på en parkeringsplats. Visst undrar man varför hon vill vara där för hon verkar inte längt efter något annat.

Hon besöker biblioteket på förortstorget och bläddrar i glassiga tidskrifter och tycker bibliotekarien är jobbig eftersom (Astrid heter hon) vill få Sylvia att läsa böcker. Sylvia hänger på bibblan utan nån större entusiasm, där är varmt och skönt.

En dag plockar Sylvia upp en liftare Lisbeth och får som tack för hjälpen prova Lisbets ryggbänk. Sylvia dyker upp hos Lisbeth lite senare igen när hon inte kan bo i bilen längre. Lite senare försvinner hennes älskade bil. Motvilligt får Sylva bo hos Lisbeth och mycket snart inser hon att Lisbeth dealar. Folk ringer på och försvinner in i Ls sovrum. Efter många om om men så talar de ut. Några nära vänner är de inte, men hjälper varandra. Det dyker upp olika män - en av dem är Reza. Sylvia är hemlighetsfull med sitt förflutna men ovanligt fördomsfri och smått nyfiken på allt som kommer i hennes väg, men hon är på glid, hon snattar i mat- och kosmetikaaffärer. Bubblan med knarkförsäljningen brister och både Lisbeth och Sylvia hamnar i häktet. Här beter sej Sylvia som om hon bodde på hotell. Frågar om salvor men får fnysningar till svar. Inte heller nu ger hon uttryck för att det är skamligt att hamna i häktet utan det är sånt som händer när man bor hos såna som Lisbeth. Några som skäms är däremot Sylvias man och dotter. Dom kommer på besök men Sylvia vågar/vill inte träffa dem.

Här sker en vändpunkt och vi får reda på lite mer om varför det blivit som det blivit.

Sylvia har förköpt sej i sitt förra liv. Lyxbil och lyxresor, möbler mm. Hon har tagit av sin dotters undanlagda ärvda pengar och det var inte lite, över 500 tusen.Dottern Jonna är mer än arg och det är nog tack vare tankarna på dottern som Sylvia börjar en sakta väg tillbaka. Väl ute ur häktet får hon bo i sitt gamla hem. Hennes f d man har träffat en ny Eva och konstigt nog (inte för Eva men för oss) så får hon bo i gästrummet. Det här gör Sylvia för att betala tillbaka och förhoppningsvis vinna tillbaka sin dotter. Hon anstränger sej och lyckas få tillbaka sitt gamla jobb men nu ser hon på omgivningen med avslöjande ögon. Hon ser intrigerandet och positioneringarna runt omkring sej. 

Slutscenen är en grillfest som Sylvia har bjudit alla från förr och nu. Det blir en märklig blandning av gäster och det är dem vi träffat boken igenom. Var samlas gäster från samhällets botten tillsammans med trendmänniskor från innestan?

Jo hos en kvinna som givit upp statusjakten (men det sägs aldrig rent ut) en som vill sluta ljuga och som genomskådat utan att vara fördömande. 

I sista scenen säljer Sylvia sin fina fina bil får 120 tusen för den och åker till sin dotter som denna gång inte gömmer sej bakom gardinen. 

Varför har Sara Kadefors skrivit som hon gör? Samhällskritik ja men mer om människorna som slukas upp av det materiella så att man glömmer sina medmänniskor. Prylarna är viktigare än något annat och då blir vi rädda och slutar att vara förstående. Radhusmänniskan som vaktar och blir vaksam verkar vara en männskotyp som Kadefors inte är imponerad av. 

Smått skruvat, det var det också i den förra när kvinnan som var läkare och ville gott blev avslöjad som den bigotta varelse hon var. Människan behöver stanna upp och fundera över vad som är viktigt. Kan det vara det Sara Kadefors vill säga?
3,3
Läst 2011

Den vita tigern

Balram Halwai lever med sin stora familj nära Ganges i Mörkret. Familjen styr det mesta av vad man kan göra. Skolan är ett skämt. En trött och halvdrogad lärare är bara närvarande fysiskt, ibland spottar han rött. Det är paan, något som alla fattiga män verkar tugga och spotta. När Balram senare kommer upp sej så förstår han att det är ett märke på att man är fattig, att tugga paan. 

Det är mycket snusk och olika slags kroppsvätskor längs med berättelsen. Allt börjar med att en släkting ska brännas vid flodens strand. Sörjan i vattnet och vad alla djur och människor gör i det samma, sedan fortsätter snusket på kafeet som Balram senare arbetar på. De som passar upp har lägst status på kafeet och dem kallar Balram för de mänskliga spindlarna. De krälar omkring. Här lär han sej viktiga saker, han låtsas sopa och snappar upp livsviktiga detaljer. Han förstår att ska han komma från byn och släktens klor så måste han lära sej hur man klättrar. Farmodern har en enorm makt, pappan som är rikshadragare, ett mänskligt djur, dör i tbc. Hur det är på sjukhusen och varför det inte finns läkare är lika torrt och sakligt beskrivet som varför läraren sitter och sover eller slår barnen. Allt är genomkorrumperat och följer en strikt hierarki. Jordägarens makt är större än farmors och så småningom får Balram ett chaufförsjobb som tar honom vidare uppåt uppåt. Men det går snett uppåt och svek och tramp på andra är de livsbetingelser som gäller. Till exempel så finns det två chaufförer hos mr Ashok, en ansvarar för den fina bilen med lädersäten den andra får Balram köra. Men Balram kommer på att den andre chauffören är muslim och avslöjar detta och vips så blir tjänsten hans. 

Som chaufför kommer han tillsammans med paret Ashok till Dehli och lär sej återigen via den hårda vägen hur han skall överleva. För det är en djungelns lag i alla skikt. Även mr Ashok som ändå försöker vara en hygglig chef, sitter i klorna på någon annan och ger pengar till politiker för att kunna ha kvar sin kolgruva. Mutpengarna blir fler och allt blir allvarligare. En dag dyker en pojke från byn upp och Balram påminns om att han svikit. Han har inte skickat hem pengar till farmor o släkten. Bara det gör att han vill bort och iväg. 

Aravind Adiga är ekonomijournalist och förklarar hur både samhället och ekonomin är fast i ohjälpliga mönster. Korruptionen finns på alla nivåer och på den vägen bibehålls hierarkierna i samhället. Kastsystemet, nationalekonomin, det tekniska undret och familjens grepp förklaras på ett drastiskt men rimligt sätt. Man tror på lägesbeskrivningen. Adiga använder starka bilder för att befästa. En hönsbur med tätt packade livrädda djur beskriver varför indierna inte gör uppror. Man vill inte skada sin släkt och därför känns det som att befinna sej i en trång bur. En oxe drar en vagn med flådda och nyslaktade oxhuvuden. Det finns fler starka bilder...

Under sju dagar berättar Balram om sitt liv och det i brev till den kinesiske ministern som skall besöka Indien. Balram berättar att han blivit entreprenör och om sitt liv och om sitt brott. Kina har ju också en växande ekonomi och här är en som vet hur det går till att bli en driftig entreprenör.

Boken går snabbt att läsa, det är schwung och det är läbbigt och osminkat. Detta är långt från Bollywoodfilmerna (men man förstår varför folk längtar sej bort till den typen av filmer) eller softade bilder från vackra stränder längs Ganges. Nu vet man hur det stinker och vad som kan döljas under ytan. Floden flyter från mörkret till ljuset och det är där Balram till slut befinner sej, Det var dit han ville. Han har trots allt tagit sej ur buren men på bekostnad av att hans släkt förmodligen är straffad eller dödad. För att komma loss har han brutit alla tabun.
4,1

Av Aravind Adiga   

Läst 22 febr 2011

Medicinen

2 0 1 1
Johanna är nyskild, nu ensamstående mamma med två barn. Arbetsplatsen, en resetidskrift är tuff med en stark hierarki. Johanna är längst ned i näringskedjan. Hon får inte vara med när de stora besluten fattas. 

Hemma sitter hon gärna i soffan och tittar på dokumentärfilmen med dottern. Hon är en riktig soffpotatis och känner sej misslyckad varje gång hon tittar sej i spegeln. Så blir hon snuvad på vad som kunde ha blivit en ljuspunkt, en resa. Läget är alltså moll.

Så anmäler hon sej som testperson för ett läkemedel för munsår. Hon får reda på att läkemedlet kommer att blockera vissa stressymtom. Anledningen att hon anmäler sej är att man får en premie för besväret. 

En månad skall medicinen tas. Hon får reda på att det finns en kontrollgrupp men inte vilken hon tillhör.

 Ja sedan börjar Johanna förändras, hon säger ifrån på jobbet, går på krogen och blir uppraggad av en kvinna. Hon börjar helt enkelt likna en man. Hon vågar också lämna förslag på jobb på tidningen vilket chefen för en gång skull bejakar. Plötsligt börjar livet förändra sej helt och hållet på alla plan

Mot slutet får vi veta att det var sockerpiller. men såpass mycket har Johanna varit med om nu så att gå tillbaka till det gamla livet är snudd på omöjligt

Lätt absurd. Högt tempo lättläst. Medicinen har filmats av Colin Nutley 2015

3,0

Läst sept 2011

PS Något helt annat. 

Jag slutade arbeta som bibliotekarie i april 2016. Då hade jag arbetat i: Kävlinge, Malmö Stadsbibliotek, Ronneby och som folkhögskolebibliotekare i Bräkne-Hoby (f ö den fjärde äldsta FHS i Sverige)

I Ronneby skrev vi boknotiser i en blogg, här är mina:

http://kvarteretangeln.blogspot.com/search/label/Annikas%20inl%C3%A4gg

Folkhögskolebibliotekarier fanns det från Kiruna Malmfälten till Östra Grevie i söder. Vi bildade en förening BIFF, den höll vi liv i i elva år. Minnesvärda är våra årsmöten i Kungälv på Nordiska fhsk med fina författarkvällar innan vi drog till Bokmässan i Göteborg. Vi kommunicerade via folkbildningsnätet i FirstClass. Det finns några bibliotek kvar men vet inte hur många eller om de är bemannade - annars är det inte ngt bibliotek. Synen på bibliotek är annorlunda nu. Hoppas att läsglädjen överlever 

DS

220425