Den vita tigern

Balram Halwai lever med sin stora familj nära Ganges i Mörkret. Familjen styr det mesta av vad man kan göra. Skolan är ett skämt. En trött och halvdrogad lärare är bara närvarande fysiskt, ibland spottar han rött. Det är paan, något som alla fattiga män verkar tugga och spotta. När Balram senare kommer upp sej så förstår han att det är ett märke på att man är fattig, att tugga paan. 

Det är mycket snusk och olika slags kroppsvätskor längs med berättelsen. Allt börjar med att en släkting ska brännas vid flodens strand. Sörjan i vattnet och vad alla djur och människor gör i det samma, sedan fortsätter snusket på kafeet som Balram senare arbetar på. De som passar upp har lägst status på kafeet och dem kallar Balram för de mänskliga spindlarna. De krälar omkring. Här lär han sej viktiga saker, han låtsas sopa och snappar upp livsviktiga detaljer. Han förstår att ska han komma från byn och släktens klor så måste han lära sej hur man klättrar. Farmodern har en enorm makt, pappan som är rikshadragare, ett mänskligt djur, dör i tbc. Hur det är på sjukhusen och varför det inte finns läkare är lika torrt och sakligt beskrivet som varför läraren sitter och sover eller slår barnen. Allt är genomkorrumperat och följer en strikt hierarki. Jordägarens makt är större än farmors och så småningom får Balram ett chaufförsjobb som tar honom vidare uppåt uppåt. Men det går snett uppåt och svek och tramp på andra är de livsbetingelser som gäller. Till exempel så finns det två chaufförer hos mr Ashok, en ansvarar för den fina bilen med lädersäten den andra får Balram köra. Men Balram kommer på att den andre chauffören är muslim och avslöjar detta och vips så blir tjänsten hans. 

Som chaufför kommer han tillsammans med paret Ashok till Dehli och lär sej återigen via den hårda vägen hur han skall överleva. För det är en djungelns lag i alla skikt. Även mr Ashok som ändå försöker vara en hygglig chef, sitter i klorna på någon annan och ger pengar till politiker för att kunna ha kvar sin kolgruva. Mutpengarna blir fler och allt blir allvarligare. En dag dyker en pojke från byn upp och Balram påminns om att han svikit. Han har inte skickat hem pengar till farmor o släkten. Bara det gör att han vill bort och iväg. 

Aravind Adiga är ekonomijournalist och förklarar hur både samhället och ekonomin är fast i ohjälpliga mönster. Korruptionen finns på alla nivåer och på den vägen bibehålls hierarkierna i samhället. Kastsystemet, nationalekonomin, det tekniska undret och familjens grepp förklaras på ett drastiskt men rimligt sätt. Man tror på lägesbeskrivningen. Adiga använder starka bilder för att befästa. En hönsbur med tätt packade livrädda djur beskriver varför indierna inte gör uppror. Man vill inte skada sin släkt och därför känns det som att befinna sej i en trång bur. En oxe drar en vagn med flådda och nyslaktade oxhuvuden. Det finns fler starka bilder...

Under sju dagar berättar Balram om sitt liv och det i brev till den kinesiske ministern som skall besöka Indien. Balram berättar att han blivit entreprenör och om sitt liv och om sitt brott. Kina har ju också en växande ekonomi och här är en som vet hur det går till att bli en driftig entreprenör.

Boken går snabbt att läsa, det är schwung och det är läbbigt och osminkat. Detta är långt från Bollywoodfilmerna (men man förstår varför folk längtar sej bort till den typen av filmer) eller softade bilder från vackra stränder längs Ganges. Nu vet man hur det stinker och vad som kan döljas under ytan. Floden flyter från mörkret till ljuset och det är där Balram till slut befinner sej, Det var dit han ville. Han har trots allt tagit sej ur buren men på bekostnad av att hans släkt förmodligen är straffad eller dödad. För att komma loss har han brutit alla tabun.
4,1

Av Aravind Adiga   

Läst 22 febr 2011