Pizzeria Roma

av Elin Persson

”Han kör längs den smala landsvägen. Kan vägen så bra att han hade kunnat blunda. Det är verkligen så, att det skulle gå att blunda utan att köra i diket, men han ska inte prova. Det vore idiotiskt, och en idiot är han inte”

Magnus är på väg till vårdcentralen, något han väntat med länge, allt för länge. Arbetet vid svetsen har tagit ut sin rätt och ibland gör det grönjävligt ont. Allt är ovant när han kommer fram; betalningen, väntrummet, frågorna men doktorn är bra.

Det är väl bara att vänta ut tänker Magnus, är väl snart tillbaka till jobbet.

Såhär det låter boken igenom, Magnus tankar som kommer och går. Han som går upp fem varje morgon, svetsar och tar sen Volvon hem. Hemmet ja, nu när han har vant sej att bo själv, finns inget som slår det. Ängarna, bruset från dammarna och årets skiftningar. Ibland tar han en tur ner till Roma och beställer något av det bästa som finns, pizza och en Trocadero. Kan hända att någon av grabbarna, det vill säga männen som blivit kvar, dyker upp.

Tonen i boken blir något jag stortrivs med och man kan tro att det är enahanda där i byn där det mesta har lagts ned, ja förutom Roma då, men mitt intresse är väckt för Elin Persson är en naturbegåvning när det gäller dialog och detaljer. Vardagen är inte håglöshet med bortglömd städning och smågnäll. Magnus är en man som gillar vardagen, han längtar inte bort i alla fall inte nu längre. Han njuter av tystnaden i storskogen vid en tjärn och tänker mycket på sina vänner och sin utflyttade dotter Ronja.

Manlig vänskap finns där trots egen- och svagheter. Kollen på varandra, som först tas som bufflighet men är maskerad omtanke. Stilen hade kunnat tippa över men här finns gehör och absolut inga sentimentala vibbar.

Efter några intensiva läsdagar märker jag att börja tänka som Magnus, vad som behöver fixas och vem skulle bli glad om det fanns sockerkaka i frysen. Jag trivs gott i sällskap med de här gråvargarna som kämpar var och en med sitt och så förstås Rashid som rattar pizzerian. Det var länge sedan jag läste något så värmande och kanske rentav genuint.

Elin Persson, född 1992, är en svensk socialantropolog och författare. Hon är huvudredaktör på Norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins.

ISBN: 9789146242796

Tranorna flyger söderut

av Lisa Ridzén

Bo tänker, han sitter i sitt hus och funderar på livet nu och då. Bredvid sig har han sin älskade lapphund Sixten. Promenaderna med hunden blir inte så långa nu när han har svårt att gå, inte bra men så länge Sixten finns vid hans sida och hemtjänsten kommer så får det väl gå. Hustrun Fredrika sitter på hem eftersom hon blivit annorlunda och inte känner igen vare sej Bo eller sonen Hans.

Mest får vi följa Bos minnen och tankar, som stundtals riktar sej till frun. Hemtjänsten skriver anteckningar efter sina besök som vi också får ta del av. De talar om vad som faktiskt händer, och den dimensionen behövs för Bo missar ibland vad som sker runt omkring honom, han är under stundom ganska ointresserad faktiskt. Bra tänkt där att komplettera det inre med det som behövs för att hålla Bo vid liv.

Den här boken lyssnar jag till, mycket eftersom det är Lennart Jähkel som läser vilket han gör med bravur. Dialekten och en lite baktung läsning som ger något extra för vemodet i Bos värld. Eftertänksamheten som minnena för med sej, inte alla klarar att ladda orden men Jähkel kan.

Det är en stor uppgift att försöka teckna en person, människan är ju en komplex varelse. Men Lisa Ridzén lyckas fånga Bos tankar, det är rakt och samtidigt inkännande om hur det känns nu när allt avtar men där minnena ändå är förvånansvärt starka, det är fint beskrivet. Vad är ett jag? Människan med sina unika livstrådar, att detta skall upphöra, helt ofattbart.

Personalens empati och förståelse för vad som sker med Bo och hur de hjälper till på slutet tecknas ömsint. Alla samlas och Sixten får ligga tätt intill som han alltid har gjort.

Mansrollen är ett tema, hur destruktiv den kunde vara i det gamla samhället. Den har format mången man, så förfärligt sorgligt att de inte tilläts vara sitt hela jag.

Lisa Ridzén, 1988, bor i ett litet samhälle utanför Östersund. Hon är doktorand i sociologi där hon bland annat undersöker manlighet i glesbygd. Tranorna flyger söderut är mycket omtalad och prisad bok, dessutom översatt till ett fyrtiotal språk.

ISBN: 9789137161228

Ådalenserien

av Tove Alsterdal
Rotvälta, Slukhål och Djuphamn - tre kriminalromaner som sitter som en smäck.

Skotten i Ådalen och Höga kusten är kända begrepp och kanske känner vi till att det rör sig om Ångermanland. För polisassistent Eira Sjödin betyder landskapet mycket mer än så. Hon är en hemvändare, en som ber lite om ursäkt för bortavaron men nu behövs hon, mamman är dement och glider mer och mer in i dimman.

Eira är stationerad på polisstationen i Kramfors, hon och kollegorna har ett gigantiskt bevakningsområde. 

Det jag uppskattar 
Böckerna är händelsedrivna, det är också en bra mix mellan framåt och funderingar inåt som levandegör. Funderingarna bara finns där, känns aldrig som att Alsterdal skriver mej på näsan. Hon gestaltar traktens historia på ett naturligt sätt som får mej att vilja veta mer. Händelser som satt djupa spår vilket påverkar människor än idag. Eira lever med det varje dag eftersom hon är uppkallad efter den unga kvinna som dog av ett vådaskott under Ådalen-kravallerna 1931. Även utflyttningen som lämnat vackra gedigna hus helt övergivna. Här hur nerlagda sågverk bokstavligen gör sig påminda: 

”Hon blev varse osäkerheten under sig, en terräng där djupa hål kunde öppnas, delar av Ådalens stränder bestod av fyllnadsmassor från sågverksepoken istället för fast mark”.

Eira Sjödin är som vem av oss, det är svårt att få ihop arbete och vardag. Oron gnager samtiidgt som hon verkligen gillar sitt oförutsägbara jobb. Hon är en bra polis; smart, omutbar, intuitiv.

Spänning, bra språk och karaktärer gör att jag omedelbart vill läsa vidare. Visst går det att läsa enstaka för deckardelen men det blir dubbelt givande om du börjar med: 

Rotvälta; gammalt fall tas upp, sitter fel man i fängelse? 
Slukhål; män som låsts in och lämnats att dö, finns något samband? Mycket spännande
Djuphamn; kvarlevor i älvens djup leder till gömda hemligheter i Eiras omedelbara närhet

Fler tänkvärda citat:
Om att vända hem
”Det fanns en obalans i att vara den som återvände. Något hade rubbats, handlade om lojalitet"

För en som läst en himla massa deckare gläds jag åt frånvaron av slapp slentrian i intrigerna, här rör vi oss på ny mark. Ibland hänger fallen samman med Eiras familj och lagren i utredningarna får ett annat djup. Altsterdal ger på några rader plats för eftertanke. Här om mammans tilltagande demens:

”Eira höll hennes friska hand, såg ögonlocken falla och ansiktet slätas ut, de många åldrarna som samsades under samma hud. All erfarenhet hon hade samlat på sig, hemligheterna som nu försvann”

Om förälskelse: …” han hade givit sken av att han var en man som kunde ge henne vad hon behövde, så som man gör i förälskelsens skeva början när ingenting är helt verkligt, men man inbillar sig att allt är sannare än förut” 

Jag skriver det här sommaren 2023 men eftersom vissa trådar hänger i luften efter Djuphamn i del tre, har jag en stark känsla av att det kan bli fler delar i Ådalen-serien, hoppas det.

Serien om Ådalen och Eira Sjödin får en klar fyra. 

ISBN

Rotvälta: 9789179035259

Slukhål:   9789180181457

Djuphamn: 9789180187046

Ovanjorden

av Mikael Berglund

Oskar arbetar på en förskola nära samernas beten. Ett särskilt band har han fått till sexårige Jon-Erik. Så starkt att Fröken Oskar stannar hos hans familj under renskiljningen. Där och då förälskar sej Oskar i Eija som är Jon-Eriks storasyster. Hans reaktion avläses av alla särskilt Eija som säger: ”Sitter du och blir kär i mig?” "Handlöst" blir svaret.

En kärlekshistoria med förhinder. Eijas käraste Àilo, som hon väntar barn med, finns med i familjekretsen. Denna huvudlösa kärlek från Oskars sida får honom att släppa allt av barriärer och stolthet. Han vet att han inte hör hemma här men kan inte bara ge sej av. Han har gått och blivit vilse och funderar också över sitt samiska arv som glömts eller gömts undan.

Sex år senare återvänder han för att mäta surhetsgrader i myrarna. Han har såklart inte bara hamnat här och sakta återknyter han kontakten med samefamiljen som nu växt. Att det finns känslor kvar påverkar precis alla som vågorna på vattnet. 

Det som är både uppfriskande och udda är öppenheten. Alla ser och förstår men Oskar blir inte utstött. Han vet att han är vid sidan men är oförmögen att släppa taget. Eija och Oskar blir så småningom ett par, de får en son Nijlla. 

Oskars samerötter som han inte fått fatt i tidigare blir allt angelägnare hans far som kunde förmedlat mer är borta. Sökandet är på ett omedvetet plan men frågorna växer. Mot slutet berättas en grym historia om en familj som en gång blev överfallen borta i ödemarken. En vandrande samekvinna hittar människospillror och försöker rädda dem. Här får titeln plötsligt större lyskraft eftersom det förkommer gravar i berättelsen. För titeln kommer man inte undan. Ovanjorden står som ett ord sedan roman. Men när jag granskar det suggestiva omslaget finns ett mellanrum mellan Ovan och jord. Uttalen och betydelsen är olika. 

Förutom den rena och okuvliga kärlekshistorien, i alla fall från Oskars sida, är det språket som är särskilt anslående. Kärvt, eget och ålderdomligt för en sörlänning. Kanske låter det så, eller är det författaren som behärskar detta karga, vackra, osentimentala språk.

Mycket bilder, läs långsamt, läs uppmärksamt och dras in i Oskars längtan efter naturen och Eija.

"Vinden stryker hennes hår från kinden upp över örat, och björken på gården och ytan på vattnet"

En egenartad läsupplevelse som hade kunnat kantra, en förväntan spänns kring både språk och handling. Sinnena får sitt när ljus, myggor och torv suger tag, vilka makalösa bilder av naturen. Det vackra betagande samtidigt väcks en oro. Där långt upp i norr befinner de sig i kanten av vad man kan mäkta med som människa. Hisnande vackert som i ett knix kan slå om till naken livsfara. Mitt luttrade läsjag möter det kalla rena som ruskar av allt onödigt och för den upplevelsen får Ovanjorden en femma. 

ISBN: 9789100191771

Stöld

av Ann-Helén Laestadius
När Elsa som nio-åring bevittnar hur hennes lilla ren blir dödad av en granne är det något som kommer att prägla hennes fortsatta liv, särskilt som hon inte vågar berätta eftersom förövaren såg henne. 

I renskötarlandet är gränsdragningarna luddiga mellan vad som är ditt och mitt. Ord står mot ord och konflikterna finns där konstant. De som skall upprätthålla ordningen är för få och ofta för långt bort. Högljudda litanior hemma hos skolbarnen kan resultera i mobbing på skolgården nästa dag. Det som en gång varit en självklarhet för samerna, det hävdvunna, stöter ständigt på hinder och därmed är konflikterna i öppen dager. Och om lagen det vill säga polisen inte agerar när renar stjäls eller dödas vad händer då? 

Vi kommer väldigt nära Elsa och hennes familj. Det är uppenbart att författaren vill tränga djupt för att vinna förståelse. För konflikterna leder till förtvivlan som i sin tur kan leda till hopplöshet med svåra konsekvenser. 

Skildrar Ann-Helén Laestadius en kultur i upplösning eller vid en vändning? Svårt att säga eftersom fler konflikter seglat upp vid horisonten. Jakten på mineraler får gruvbolagen att vädra morgonluft och klimatförändringarna tär på renbetena. Efter skogsbränder kan renlaven försvinna för flera år. Det finns också interna problem. Kommer den äldre generationen att släppa fram tjejerna? Stilen och dialogerna är ibland väldigt enkla, jag tänker ungdomsbok, men det är en engagerad och målmedveten författare som vet hur man skapar dramatik och mot slutet blir Stöld en bladvändare.

Om man vill göra ett statement med avsikt att smocka till läsaren rejält då är det effektfullt att växla från torra konstateranden till det som väcker starka känslor. Det vill säga att gå från ord till blod. För det är verkligen inte ont om såriga konflikthärdar i Sameland och Ann-Helén Laestadius väver med sin berättelse skickligt in trådar som är djupt orättfärdiga och som samtidigt snabbt får politiska konsekvenser. Den andra sidan skildras också men aldrig med någon förklaring till de upprörande handlingarna. De har blivit onda helt enkelt.

Stöld får en trea för ett det är en viktig historia och bra berättat (gissar på en kommande film) men boken är något för lång. Kanske hade den kunnat reduceras med en femtedel. Jag förstår att vi behöver tränga djupt in i olika dilemman, familjernas ideliga motgångar och kval men ändå.

Utsatthet är ett ord jag kommer att bära med mej, inte bara för mörkret, väder och vind utan för det hele. Vi i städer har det väldigt bekvämt med tillgänglighet och skydd av olika slag, men allt hänger ihop, i längden är det här ohållbart. 

Ann-Helén Laestadius, 1971, journalist och författare uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. 2017 var hon sommarpratare. Stöld har tilldelats utmärkelsen Årets bok 2021.

ISBN: 9789189051348

Jag ser allt du gör

 Av Annika Norlin
Noveller. Miljöerna mest småstäder eller landsbygd i norra Sverige. Om det som gömmer sig bakom en till synes alldaglig fasad och människorna som media inte bryr sig om. Det som kan synas solkigt kan gömma glimmande skikt. 

Stimulansen som man missar för att, som det sägs, den bara finns i storstäderna. Allt som händer händer där men inte här. Vad gör man på vischan för att få utlopp för sin kreativitet om man ens vet att man har någon. Synas görs också vår oförmåga och vår skörhet. Människorna runt om oss som både vill och inte vill, här tittade på med en kärleksfull blick.

Våra omedvetna förväntningar och önskningar krånglar till det. Ja hur talar vi med varandra - om vi nu talar. Tankar och känslor som pressar på inifrån som inte har fått ord, vad händer med dem? I bästa fall kan det bli knapphändiga kärva kommentarer som hänger kvar. 

Orden och gruppen. Båda livsviktiga. Lägg så till en samtid där vissa kan jonglera med båda, andra sämre. Allt detta ser Annika Norlin och nyper till men humorn är aldrig långt borta.

Avsluten i den klassiska novellen bör ha någon form av knorr eller antiklimax. Några av Norlins noveller har det och det piggar upp, liksom de korthuggna underskruvarna.

För ett träffsäkert språk, ömheten och oförutsägbarheten får Jag ser allt du gör en fyra. 

Är det dumt att läsa mer än en novell i taget? Beror kanske på dej som läser om texten behöver landa men att ta med sig en i taget och fundera på på promenaden är ett tips.

Som bonus lär jag mej ett nytt ord, tomvända. Plockar du med dej saker på vägen, en tidning eller en slängd tröja, då blir det ingen tomvända.

Annika Norlin har tidigare givit ut sina låttexter i bokform; Texter, 2014

ISBN: 9789127167353

Jag for ner till bror

Av Karin Smirnoff

Det har tyckts en hel del om Karin Smirnoffs sätt att skriva så jag stålsatte mig och tänkte tålamod tålamod. Vilket inte behövdes alls. I stället möttes jag av öppen dörr där jag motståndslöst drogs in i Janas återkomst till sin hembygd.

I en diskussionstråd om boken redde en svensklärare upp metoden författaren använt: Meningarna börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Det låter ju rimligt. Innebär alltså inga komma eller andra skiljetecken. Något jag inte alls tänkte på snarare att det var ett härligt flyt i läsningen. Inte heller några indrag eller pratminus för att indikera dialog. Bara befriande.

Och att texten går mellan berättande, dialog och det tänkta.

Namn skrivs ihop och bidrar till att det blir dialektalt och en aning humoristiskt. jameslast är en 70-talsskiva som spelas mot slutet i boken till exempel. 

Jana och Bror är tvillingar och har inte setts på länge. Sen sist har de blivit vuxna och hårt slitna av omständigheterna. Jana får hoppa in i hemtjänsten efter Maria som gick och dog. Många har åsikter om Maria och hennes död. Även Jana blir indragen i spekulationerna kring Maria och allt vad hon rev upp. Och Jana brottas med om hon verkligen kan förlåta. 

Det mellanmänskliga har satts på hårda prov, Jana och Brors uppväxt har varit minst sagt dysfunktionell. Anspelningar på det förflutna är som att gå på nattgammal is. Vissa grymheter går inte att glömma.

Kaffe dricks, det eldas i spisarna och bilarna slirar sig fram till behövande. Jana får ihop det med John men märker av hans mörker och drar sig undan. Hemligheter verkar det finnas lite här och var även Jana har sina. 

Jag tycker stilen stödjer berättelsen som är kärv och korthuggen. Det är schwung i skildringen av byn på fallrepet men än håller den samman tack vare hemtjänsten och jaktlagen. I båda grupperna byts skvaller och berättelser läggs till rätta och personer tilldelas sina roller.

Jag for ner till bror är en luggsliten hyllning till glesbygdens folk, de som stannat kvar, de som kämpar. Det är inte vem som helst som klarar av att leva där födkrokarna blir färre och färre. Baksidan är våldet som ligger på lur när kärleken är knapp men så är det väl generellt.

Jag for ner till bror får en fyra för en fascinerande berättelse nedtecknad med tryck och jävlar anamma.

Bokbloggar

Silvervägen

Av Stina Jackson

I några dagar nu har jag befunnit mej i mörkrets och tungsinnets landskap. Silvervägen (som verkligen finns) slingrar sig som en orm och förbinder inlandet

med kusten i evigt långa kilometrar där bebyggelse är undantag och mäktig mörk skog följer vägens kanter.

En som ofta åker längs Silvervägen är Lelle, framför allt på sommaren då det är ljust och landskapet är tillgängligt igen efter den långa vintern. Lelles rastlösa körande är vida känt, han har gjort så i tre år nu. Han letar efter sin försvunna dotter Lina. Då för tre år sedan släppte han av henne vid busskuren och sedan dess har ingen sett henne. Det är helt obegripligt. Rädd att förlora dyrbar tid, på vintern kan han inte leta i snöklädda mörkret, betar han av bit för bit av områdena kring Silvervägen. Sömn och mat hinner han inte med han röker, kör, stannar till vid ödegårdar och avlägsna stigar. Väl hemma markerar han på en karta var han varit. Kartan syns knappt längre för pins.

Parallellt med Lelles historia nu och då följer vi Meja, en sjuttonårig flicka som tvingas hänga med sin rastlösa och oberäkneliga mamma till den senaste mannen hon bestämt sig för att bo hos. Långt ut i ingenstans får hon ett vindsrum i ett illaluktande hus på en plats där hon inte känner en kotte. Innerligt trött på ensamheten smyger hon ut i sommarnatten och träffar tre bröder som sitter och grillar vid en strand. Här ringer mina varningsklockor skyhögt men inget obehagligt händer. Meja får en bra kontakt med framför allt den yngre brodern Carl-Johan. 

Efter någon vecka flyttar Meja in till Carl-Johans familj och alla hennes tidigare önskningar verkar bli uppfyllda. En riktig familj, vackert hus och mat på bestämda tider. Kan det bli bättre? På bygden talas det en del om familjen som isolerat sig bakom grindar och lever av vad naturen ger. Deras hemlighetsfulla liv omgärdas av lika delar tystnad som olika slags rykten.

I trakten går ett fackeltåg, det är nu tre år sedan 17-åriga Lina försvann och kusligt nog ytterligare en flicka Helena några veckor senare. Lelle är på helspänn och intensifierar sitt sökande i sin inrökta bil.

Det här är upptakten till en mörk berättelse med sagoelement. Ljusa flickor försvinner in i mörka skogen. Unga flickor i blomman av sin ålder slukas av det okända. Norrland skildras här som något exotiskt, oberäkneligt. Är det själva landskapet som kräver sina offer eller finns här någon annan förklaring? Lelle är besatt av att få veta, han har förlorat sin fru på vägen, jobbet som lärare har han kvar förmodligen för att han är lärare med långt lov under ljusa tiden.

Silvervägen är en debut som väcker min beundran. Suggestivt drar hon in mej i sin trollkrets. Hon kan snacket, miljöerna och kynnet hos dem som varje år måste växla mellan mörk tung vinter och speedad vår och sommar med ljus som letar sig in alla skrymslen. Hon skruvar upp spänningen precis så mycket att det är snudd på omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Även om jag en bit in boken anar vartåt det bär, vilka trådar som hör ihop så har Silvervägen sina små överraskningar och ett sug i berättandet.

I takt med att storstäderna växer och landsbygden töms på människor får de mäktiga tysta skogarna en hemlighetsfull lockelse. Jag tänker på TV-serien Jordskott och den hyllade filmen Gräns. Här blir Silvervägen en vägvisare in i det ruvande mörkret med sina märkliga varelser. Exotismen har flyttat norrut.

Silvervägen får 4,5