av Tove Alsterdal
Rotvälta, Slukhål och Djuphamn - tre kriminalromaner som sitter som en smäck.
Skotten i Ådalen och Höga kusten är kända begrepp och kanske känner vi till att det rör sig om Ångermanland. För polisassistent Eira Sjödin betyder landskapet mycket mer än så. Hon är en hemvändare, en som ber lite om ursäkt för bortavaron men nu behövs hon, mamman är dement och glider mer och mer in i dimman.
Eira är stationerad på polisstationen i Kramfors, hon och kollegorna har ett gigantiskt bevakningsområde.
Det jag uppskattar
Böckerna är händelsedrivna, det är också en bra mix mellan framåt och funderingar inåt som levandegör. Funderingarna bara finns där, känns aldrig som att Alsterdal skriver mej på näsan. Hon gestaltar traktens historia på ett naturligt sätt som får mej att vilja veta mer. Händelser som satt djupa spår vilket påverkar människor än idag. Eira lever med det varje dag eftersom hon är uppkallad efter den unga kvinna som dog av ett vådaskott under Ådalen-kravallerna 1931. Även utflyttningen som lämnat vackra gedigna hus helt övergivna. Här hur nerlagda sågverk bokstavligen gör sig påminda:
”Hon blev varse osäkerheten under sig, en terräng där djupa hål kunde öppnas, delar av Ådalens stränder bestod av fyllnadsmassor från sågverksepoken istället för fast mark”.
Eira Sjödin är som vem av oss, det är svårt att få ihop arbete och vardag. Oron gnager samtiidgt som hon verkligen gillar sitt oförutsägbara jobb. Hon är en bra polis; smart, omutbar, intuitiv.
Spänning, bra språk och karaktärer gör att jag omedelbart vill läsa vidare. Visst går det att läsa enstaka för deckardelen men det blir dubbelt givande om du börjar med:
Rotvälta; gammalt fall tas upp, sitter fel man i fängelse?
Slukhål; män som låsts in och lämnats att dö, finns något samband? Mycket spännande
Djuphamn; kvarlevor i älvens djup leder till gömda hemligheter i Eiras omedelbara närhet
Fler tänkvärda citat:
Om att vända hem
”Det fanns en obalans i att vara den som återvände. Något hade rubbats, handlade om lojalitet"
För en som läst en himla massa deckare gläds jag åt frånvaron av slapp slentrian i intrigerna, här rör vi oss på ny mark. Ibland hänger fallen samman med Eiras familj och lagren i utredningarna får ett annat djup. Altsterdal ger på några rader plats för eftertanke. Här om mammans tilltagande demens:
”Eira höll hennes friska hand, såg ögonlocken falla och ansiktet slätas ut, de många åldrarna som samsades under samma hud. All erfarenhet hon hade samlat på sig, hemligheterna som nu försvann”
Om förälskelse: …” han hade givit sken av att han var en man som kunde ge henne vad hon behövde, så som man gör i förälskelsens skeva början när ingenting är helt verkligt, men man inbillar sig att allt är sannare än förut”
Jag skriver det här sommaren 2023 men eftersom vissa trådar hänger i luften efter Djuphamn i del tre, har jag en stark känsla av att det kan bli fler delar i Ådalen-serien, hoppas det.
Serien om Ådalen och Eira Sjödin får en klar fyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar