De ovärdiga

av Roy Jacobsen

När vi kommer in i handlingen har Norge varit i krig ett par år. Ett gäng ungdomar i Oslo sätter inte kriget i direkt samband med vardagen, det är kämpigt nog med allt som fattas där hemma, huvudsaken att de har varandra. 

Två gårdar vid en gatstump i Oslo. Barnen tar många gånger ansvaret föräldrarna abdikerat från eller rättare, de gör så gott de kan. Man hankar sig fram, kanske genom att bryta sej in i tomma villor med konst på väggarna och konserver i källan. Roar får rollen som hälare utan att riktigt inse allvaret.

De är ungefär jämnåriga, har olika talanger och ibland går de i skolan. Några skulle kanske kalla dem ligister men omständigheterna med hungriga småsyskon, föräldrar som man inte riktig vet var de är, ja då så blir det som det blir. Planer smids, nycklar byter ägare och kvarterets vinds- och källargångar ger kontrollkänsla -  rävgryt med säkra in- och utgångar. Tillslagen blir mer avancerade med utkik och leverans i flera led, De yngre lyder de äldsta Olav, Carl och Roar

Samhällets vikigaste byggsten familjen är inte längre någon garant för trygghet, liven i de små lägenheterna är i olika former av upplösning och vi får det berättat utifrån barnens upplevelser. Förklaring till varför en pappa eller mamma är borta lyser med sin frånvaro, storasyskon axlar mer än de fattar. Ibland är det knepigt att passa ihop de löst flygande reflektionerna men när det gäller inkännande excellerar Jacobsen. 

Tyskarna är bara ytterligare ett kort i leken, något att hantera, överblick saknas. Kunde man få jobb hos dem så varför inte. De saknar förebilder, skapar sina egna regler, lär sej den hårda vägen. Trots kaoset överlever de flesta, värre är det med några av föräldrarna. Några försvinner utan ett ord. 

Så vilka är det som är de ovärdiga? De som levde ur hand i mun, de som ockuperade, eller medlöparna? Eller är det det otillförlitliga samhället som är ovärdigt? 

Trygghet för folket - inget som krig alstrar. Vad är trygghet i en omvärld som är oförutsägbar?
Roy Jacobson skriver med lätt hand, sympatiserar med en dos besk humor. De ovärdiga är stundtals krävande, landar spretigt men växer med tiden, den stannar.

Roy Jacobsen född 1954 i Oslo, har ett brokigt arbetsliv bakom sig, är en av Norges mest hyllade författare. Roy Jacobsen är medlem i Norska Akademien och bosatt i Oslo. 
Han är mycket omtyckt för sin serie; Ingrid Barröy om en familj ute i havsbandet. 
Här om den första delen i serien; De osynliga

ISBN: 978-91-1-3129877

De osynliga

Av Roy Jacobsen

Vi befinner oss i nordnorge 1913 - 1928, men årtalen förstår vi snarare än påvisas. Det talas bland annat om att det är oro i världen (första världskriget) vilket till och med anas ute på Barröy, en sista utpost innan Atlanten.

Det börjar en av de sällsynta lugna dagarna och det förstår vi av att röken går rakt upp. Prästen kommer till ön och det kan han bara göra när det är stiltje för det är en dryg resa, flera timmars rodd. 

Det är filmiskt, Roy Jacobsen, zoomar ut och zoomar in. Redan efter tio sidor har vi fått kännedom om både Barröy och samhället, som prästen kommer ifrån och som de inte kan vara utan för där finns handelsboden, kyrkan och tyvärr skolan.

Hans Barröy, alltså ägare av ön, är stark som en häst. Hans långa hustru Maria kan allt som behövs och så även Hans syster Barbro även om hon är sär. Hon har sina egna idéer och när hon skall prova att tjäna piga blir det inte ens ett prov. Efter nedsättande kommentarer från herrskapsfrun tar Hans sin syster i handen och vänder åter mot ön. Hans pappa Martin är änkling och sliter också hårt, men han har egentligen gjort sitt när han om vintrarna i öppen båt varit med vid Lofoten. Det arbetet har övergått till Hans som är borta från januari till mars/april varje år. Här har familjen en säker inkomstkälla annars lever de av sin jordskorpa och vad havet ger.

Maria och Hans dotter Ingrid är tre år vid bokens början. Mer och mer följer vi henne och mot slutet är det är hon som tagit över styret över ön. Inte helt friktionsfritt och kanske var det inte vad hon en gång drömde om, om hon nu hunnit, kunnat drömma.

Det blir en hyllning till strävsamheten i en utsatt miljö men även av en tid då fanns ett samband mellan natur och människa. Stundtals mellan liv och död. Länken till de andra öarna och fastlandet blir mer viktig med åren men samtidigt undras det. Osten och smöret som kommer tillbaka, visst kunde de göra dem lika bra? 

Ingrid måste börja skolan, det går inte att komma ifrån och då är det två veckor i taget. Det är smärtsamt för en liten flicka att tvingas in i ett hårt system utan värme och kärlek. Med tiden blir det bättre mycket tack vare vänner. 

Med denna bok har Roy Jacobsen seglat upp som en favoritförfattare. Även i denna visar han en stor värme till sina medmänniskor och en särskild stor insikt i hur barnen upplever sin omvärld, ofta med kärlek och humor. Jag har tidigare läst Underbarn som är en höjdare. 

September 2016