Tidens larm

Av Julian Barnes

Kompositören Dmitrij Sjostakovitj 1906-1975, kom att leva under Stalinväldet och, senare delen av sitt liv, det kalla kriget. Inte en lätt sits för en kulturarbetare där kulturen är underställd proletariatets diktatur. Den som skapar balanserar på en oerhört tunn lina. Det är inte säkert att ett musikstycke faller administratörer på läppen vad värre är om Stalin finner att något är skrikigt eller kacklande då kan det vara slut på allt. Det här vet Sjostakovitj, hans opera Lady Macbeth från Mzensk misshagade Stalin och efter det öppnade sig det stora gapet. Han kunde vänta polisen när som och varje natt strax efter att hans verk blivit betecknat som Kaos så väntande han på dörrknackningen. 

Han visste precis, för somliga av hans vänner och andra kompositörer försvann för gott efter förhören i det stora huset vid Lubjankagatan.

Tidens larm förmedlar det gastkramande tillstånd hela riket lever under i en kontrollstat. Senare lättas greppet när Chrustjov tillträder, det så kallade tövädret. All konst är underordnat staten men att inte veta hur staten kommer att reagera skapar en paradox. Å ena sidan är man betald konstnär å andra sidan kan detta beroende skapa skräck och ge kramp. Köp och säljmodellen funkar inte med människor som ger av sitt innersta. En mardrömstillvaro för den som skapar.

Att skrämma en människa till lydnad är en sak men att tro att man kan pressa fram konst är märkligt befängt. Trender kommer och går och påverkar bild, skrivande och musik men att se en kompositör som en kran man kan vrida på speglar ett beskäftigt, okunnigt och mekaniskt sätt att se på människan över huvud taget. Det här är en evig diskussion den om frihet eller förtryck. Men det finns grader helvetet och det får Sjostakovitj uppleva när Nikita Majskolven tillträder efter Stalins död. Då infinner sig tövädret som det kom att kallas. Sjostakovitj får priser och hyllas men fortfarande är hans frihet inskränkt. De tal han läser upp är skrivna på förhand, han läser mekaniskt och får applåder. Allt som avviker skulle drabba hans familj. Han sitter i ett skruvstäd. Han tvingas t o m kritisera sin förebild Stravinskij utan att mena ett ord. Många gånger funderar han på självmord. Trots allt överlever han även Chrustjov men slipper inte helt maktens kalla hand.

Sjostakovitj är en väl vald  gestalt om man vill komma nära vad en skapande människa är och vad som händer med hens själ och identitet om den utsätts för påtryckningar. Konstens villkor och hur mycket tvång människor kan tåla är två linjer i boken väl värda att fundera över igen och igen.

Julian Barnes skriver klart och enkelt om dilemmat Sjostakovitj befinner sig i. Den skenbara enkelheten till trots är det en komprimerad text, jag stryker under mer än vad jag brukar. För idén, elegansen och det vackra språket får Tidens larm 4,4

För den som vill ha ett smakprov på Dmitr Sjostakovitj musik finns Vals no 2 att lyssna på här.
2017

Draken

Av Marten t´Hart

Maarten´t Hart är född 1944 är etolog och har arbetat vid universitet i Leiden. Han har också skrivit en mängd romaner. 

En kriminalroman Kronvittnet är filmatiserad med Gösta Ekman 1989 i en av huvudrollerna.

Draken utspelar sej i en kuststad i Nederländerna. Snabbt förstår vi att kyrkan eller rättare sagt kyrkorna har stor makt över invånarna. Religionen vidmakthålls av nitiska kyrkans män och det finns dessutom en spänning mellan protestanter och katoliker. Något väldigt främmande för oss i Sverige som ändå har många kulturella likheter med Nederländerna.

Jag berättar och jag är en gudfruktig son till en dödgrävare. Gudfruktig för att han, liksom sin far, kan sin bibel och så går han ofta i kyrkan. Pappan är en stor berättare, varje dag när han kommer hem väntar pojken på att han skall sjunka ner i sin fåtölj och berätta om sin arbetsdag. Alltid är det något som skett på kyrkogården som är pappans domän. Ordet dödgrävare vill pappan inte höra talas om - han är en gravmakare. Det verkar som att han även har en del i själva bårhussysslan för det har legat lik i hans arbetsbod på kyrkogården. 

På kyrkogården finns två udda existenser, förutom pappan, som i sig är ett original, en häger och en dövstum man som försedd med ett notblock konverserar med de han stöter på. Hägern stolpar omkring bland gravarna och kan ibland hittas stirrande som om den var djupt försjunken i någon stor fråga. 

Pappan och pojken bygger en försommar en drake av ved som blivit över efter en gravleverans. De beger sej ner till stranden och får till slut upp draken, mycket tack vare att de gör rätt längd på svansen. I närheten av stranden ligger den katolska kyrkogården vilket kittlar pappans nyfikenhet. Han smyger in och går omkring och inspekterar. Det ryktas att marken är dyrbar och staden vill komma åt området för bostadsbyggande. Det knepiga är var de skall göra av gravarna. Pappan orerar om katolikerna, dom har bränt oliktänkande på bål och gjort andra hemskheter mot mänskligheten. 

Pojken förlorar en dag draken och det är väligt nesligt. Han vill inte gå hem utan drake utan letar upp den. Det tar lång tid men den har tagits tillvara av en man som blir mäkta imponerad av att pojken studerar. 

Är lite osäker på när i tid allt sker men husen har tv-antenner och man bygger hus med loftgångar - 60-tal? Det verkar också självupplevt så det kan stämma med tidigt 60-tal. Machteld heter flickan i huset och är makalöst vacker. Pojken faller handlöst men Machteld tittar inte åt honom. Detta blir en plåga. Huset har också en hund och pojken tänker att vägen till Machteld kanske kan gå genom hunden. Han spisar ut hunden med ben men flickan är oberörd. Gilkinus heter pappan som råkar i konflikt med sin kyrka, beroende på att Ginus tolkar bibeltexten på ett sätt och kyrkan ett annat. Eftersom kyrkan har sådant inflytande i samhället får familjen dåligt rykte. Mitt i boken dyker det upp en scen som är som en minifilm. Hunden smiter ombord på en färja ut till öarna. Det är trångt och varmt på färjan och man retar sej på hunden. Pojken försöker fördröja och hjälpa men hunden slängs överbord. Med lite tur och envishet lyckas pojken rädda hunden. Det är en stark historia - en egen berättelse.

Allt eskalerar: Ginus får utstå ett mycket hårt tryck från kyrkan och samhället. Hans fru får inte handla i vissa affärer. Machteld är oförsiktig och blir med barn. I bakgrunden finns också diskussionen om att flytta gravarna.

Inte förrän i slutet flyger pojken och pappan med draken igen och då ser de en grävskopa inne på den katolska kyrkogården. 

Allt är en tillbakablick för på slutet berättar den vuxne mannen hur han av en tillfällighet träffar Machtrecht som han först inte känner igen. 

Ibland blir det lite omständligt och långdraget speciellt hela kyrkoaffären. Visst är det remarkabelt att kyrkan når så långt men där blir det segt. Annars en charmig historia med atmosfär. Smågatorna, kylan på vintern med vinden, havet och färgerna, respekten för kyrkan, traditionella kvinnoroller. Det känns länge sedan. Historien är skriven med kärlek speciellt till pappan.

4,0

Läst 2014