Lördag

Av Ian McEwan

För femton år sedan gick diskussionerna höga om Irak och om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller ej. Detta var i svallvågorna av 9/11 och USA hade med sina allierade stora planer på en invasion av Irak. England var ett av dessa allierade länder. Massdemonstrationer planerades en lördag i Londons centrum.

Mycket tidigt denna morgon vaknar Henry Perowne i sitt hus i centrala London. Något har stört hans sömn och han gläntar på gardinen. Han är van att höra och se plan som skall landa på Heathrow men planet har ser nu beter sig annorlunda. Han fryser till när han ser en ljuskaskad. Han blir kall och villrådig. Väntar sig att se och höra en eldstorm men det är tyst. Västvärlden är klart påverkad av 9/ll.

I köket får han någon timma senare reda på att ett utrikes plan misslyckats med sin landning, fler detaljer avslöjas inte. Rädslan vill inte försvinna men han lugnar sig. Perowne har fullt program denna lördag, familjen skall återförenas och han skall laga en fiskgryta. Dessförinnan skall han spela squash och hälsa på sin mamma. 

Ute på gatorna samlas tusentals demonstranter vilket påverkar Henrys bilfärd till fiskaffären. I röran kommer han åt en annan bil. Tre stöddiga killar omringar honom. Ledaren Baxter är på väg att ge Henry en rejäl omgång när Henry börjar tala med Baxter som om han var en av hans patienter på sjukhuset. Perowne har sett symtom som kan vara Huntingtons sjukdom, förr sa man danssjukan, en neurologisk sjukdom som leder till för tidig död. Slagsmålet avstannar, Henrys ord fångar Baxter men hans kumpaner drar iväg. Hör av dig jag kanske kan tipsa om en läkare säger Henry och går. Senare är det bara blåmärket som påminner honom om händelsen. Men det kommer att visa sig att Baxter inte tar lika lätt på sammandrabbningen.

McEwan älskar att borra sig ner i olika fackområden, denna gång är det neurologi. Henry är en av de skickligare neurologerna i London, vi får till och med vara med om en operation och titta in inuti ett huvud. Den bilden är lika övertydlig (för handlingen) som smärtsamt kuslig, vilken total överlägsenhet Henry Perowne har i den stunden. Makt är ett tema i boken, upprättelse ett annat. Det kommande kriget innehåller dessa element. Jag dras med, blir engagerad och njuter av de välformulerade resonemangen och av dramatiken som uppstår senare på kvällen. Vill inte avslöja för mycket här.

Som alltid skriver McEwan strålande. Här blandas politik, medicinskt kunnande med etik och föräldrakärlek. Han gör det med bravur. Men denna gång är det något som gnager efteråt. Perowne tillhör de priviligierade och visst förtjänar en människa som räddar liv ett gott dito. Men det är något med synen på den andre, en knivsudds överlägsenhet som stör mig.

Lördag får ändå 4,6. Väl godkänt alltså som alltid med McEwan

Kärlekens raseri

Av Ian McEwan 

McEwan har blivit något av en favoritförfattare. Nu är det maj 2016 och jag läste Domaren för ett tag sedan, tidigare gillade jag På Chesil Beach och Försoningen skarpt och nu, trots att jag tvekade länge, Kärlekens raseri.

Förutom själva historien som spänner över flera dramatiska förlopp, är det alltid något substantiellt som förmedlas. Författarens intresse för medicin och naturvetenskap verkar stort och utvikningarna (som smygs in i berättelsen) blir inspirerande inlägg, inte ett dugg torrt. I både Domaren och Kärlekens raseri verkar McEwan ha lagt ner mycket tid på research, dessa inlägg känns vederhäftiga. I Kärlekens raseri finns dessutom referenser till psykologisk litteratur på slutet. 

Det börjar väldigt romantiskt, en picknick med idel delikatesser skall avnjutas i vacker natur. En återförening i perfekt inramning har Joe Rose tänkt bjuda sin fru Clarissa på efter lång bortovaro. Detta återseende får en minst sagt dramatisk vändning när de ser en stor luftballong släpa längs marken, en pojke finns i den. Pappan försöker få ut sonen men misslyckas och blir hängande i ett av repen. Fler tillskyndar och kastar sig också mot repen för att tjudra ekipaget. Det lyckas ett tag men efter hand tryter orken och den ene efter den andre ger upp utom en man som blir hängande samtidigt som ballongen lyfter högre och högre. Det slutar med en katastrof. Inte nog med att Joe försöker hantera denna tragedi med en stor portion skuld, en okänd man dyker upp och tar kontakt på ett fumligt och märkligt sätt. 

Joe åter vänder förkrossad till sin väntande fru. Mötet med den märklige mannen Perry visar sig bana väg för något som som så när krossar både förhållanden och individer. Perry börjar förfölja Joe på ett utstuderat och infamt sätt. Dramatiken ökar när ingen verkar ta Roberts oro på allvar, polisen är snudd på nonchalanta och det blir i stället Joe som får misstankarna på sig. 

Ännu en händelse, ett mordförsök på en restaurang, gör att Joe skaffar sig ett vapen. Han tycker sig ha sett Parry i restaurangen och tror att attentatet var riktat mot honom men att den som höll i vapnet hade tagit fel på person. Inte heller nu tror polisen på honom. Clarissa och Joe har haft ett innerligt förhållande. Allt har de kunnat tala om men händelsen förändrar i första hand Joe. När Clarissa inte verkar tro honom glider de i sär och sprickan verkar inte kunna överbryggas. 

En berättelse om en stalker alltså. Jed Perry som levt ett ensligt liv med stark gudstro drabbas i mötet med Joe av en erotisk överspänd fanatisk fantasi som kallas de Clérambault's syndrome, https://en.wikipedia.org/wiki/Erotomania  

Parry dras till Joe och vill att han skall förstå Guds kärlek, han är dessutom besatt av Joe som person och inbillar sig att trots att Joe avböjer alla inviter, tror att Joe egentligen älskar honom. Parry ser tecken överallt. Till slut brister det.

Det finns ännu en berättelse inuti Kärlekens raseri. Mannen som dog, John Logans fru tror att han befann sig i skogen eftersom han hade en affär med en yngre kvinna. I sina efterforskningar finner Joe att så inte var fallet. Han sammanför de båda kvinnorna och Mrs Logans misstankar visar sig vara felaktiga. Ett missförstånd alltså.

Hur kan vi förstå varandra vi människor? Vi försöker men dras med olika behov och olika förmåga att uttrycka dem och se den andre. Efter att ha läst fyra böcker av Ian McEwan är det det jag tycker han försöker utforska och det som är hans signum. En filmatisering finns av boken med Daniel Craig i huvudrollen finns och då heter filmen: Enduring love - samma titel som boken

Läst 29 maj 2016

Domaren

Fiona Maye är en högt aktad medlem av domarkåren i London, hennes revir inom rättsväsendet är
familjerätt. Med åren är det hos Fiona de svåra målen hamnar, de som rör skilsmässor och vårdnadstvister bland annat. Veckornas arbete kräver många timmars intensiv koncentration. Kanske lite väl många för vad Fiona inte visar utåt är att det pågår en djup schism mellan henne och maken Jack. En klyfta har uppenbarats och frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra igen?
Men det som tar mycket energi för Fiona, när vi kommer in i handlingen, är ett mål om den snart 18-årige Adam och hans familj. Adam är svårt cancersjuk och både han och hans föräldrar vägrar behandling med blodtransfusion. Ena parten, sjukhuset, vill pojkens tillfrisknande. Andra parten är en familj som följer Jehovas vittnes tro på att inget främmande får komma in kroppen. Fiona dömer efter mycken vånda till sjukvårdens fördel. Adam får transfusion och tillfrisknar. Den välskrivna domen bygger på genomtänkta avvägningar om människans väl och ve.

Under rannsakningen besökte Fiona Adam på sjukhuset och det blev en omvälvande vändpunkt, i alla fall för Adam. Fiona med sin bakgrund hanterar mötet som en del i arbetet medan det för Adams del blir livsavgörande ur flera aspekter.

Det här är kort om handlingen. Men en bok av Ian McEwan nöjer sig inte med det yttre hur spännande det än kan synas. Han vill mer, han vill få oss att fundera. Några av frågorna han vänder och och vrider på är: Kan man bara ta sin partner för given?
Var går gränsen för vårt ansvar för andra människor?
Kan en handling, en impuls i stunden, någonsin förlåtas av en annan människa?

Relationer och känslor som inte fångats i ord, känslor som missförstås, urstarka viljor som krockar. Den respektabla ytan och vad som döljer sig därunder. Konsekvenserna av att inte förstå varandra. Svåra grejer men allt är så snyggt, så elegant formulerat. Det är det jag tycker är Ian McEwans signum.

Tack vare Domaren är jag glad att få återknyta till en författare som givit mig andra stora läsupplevelser som Chesil Beach och Försoning
4,8