Starka band

av Vivian Gornick
Vivian Gornick är nu drygt åttio och ser tillbaka på sin uppväxt i ett judiskt arbetarhem i New York. Tidigt märker hon sin förmåga att registrera. Hon gör det storögt i det tätbefolkade hyreshuset med massor av barn, lyssnar på skvallret som är livsluften i köket där grannar och släktingar strömmar fram och åter och i centrum finns mamman. 

Det särpräglade med Starka band är det nakna språket och de vassa iakttagelserna. Skrivandet blir tidigt ett vällustigt måste som hon inte kan komma undan. Som ett läskpapper fångar hon upp koderna, de kan ju bli livsavgörande, hon inser att orden är de byggstenar man förstår världen med. Hon bagatelliserar inte sina spontana intryck i stället söker hon ord för dem även om de kan verka udda eller banala. Hon är också varse barnets oförstörda blick som ännu inte marinerats i fördomar.

På äldre dagar träffas mor och dotter för långa promenader längs gatorna i New York och på så vis rullas minnen och frågor upp. Båda är fångna i orden men mamman skulle förmodligen inte formulera det så.  

” .. inte för att hon vill höra på vad jag säger, utan för att hon är upprymd av tankeutbytet” 

Mamman och flickan, förbundna, tajta. Inte bara det, mamman är både avundsjuk och krävande på ett för henne självklart sätt. Här om sorgen efter maken: 

”Din uppgift är att förstå, ditt öde att leva med den dagliga vetskapen att du inte duger till att hela såren efter min förlust” 

Det jag kommer att bära med mej är hur Gornick självklart utgår ifrån att språket är prio ett redo att brukas för livets alla skeenden. Stilen är självironisk och har ofta en humoristisk tvist trots mindre smickrande scener. Livet skall nedtecknas rakt upp och ner, i det finns en nyfiken livsbejakande spänning.

Det sista modern säger i boken och då är de båda äldre kvinnor: 

” Varför tar du inte och går nu? Varför tar du inte och går din väg ut ur mitt liv? Jag hindrar dig inte”

Herregud vilket spänningstillstånd hon lämnar sin dotter i. 

Vivian Gornick om deras symbios ”vi är fånga i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet”

För att Vivian Gornick är totalt ointresserad av förmildrande beskrivningar av en laddad i vad som verkar en oupplöslig relation får Starka band en klar fyra.

Vivian Gornick, 1935, är en feministisk journalist och prisbelönt författare

Läs mer här i Vi läser: Det våras för Vivian Gornick 

ISBN: 9789127163607

Jacobs stege

Av Ljudmila Ulitskaja

Vid städningen av sin avlidna farmors lägenhet hittar Nora en säljkorg med brev, men inte förrän trettio år senare börjar hon läsa dem varpå hennes familjs öden och hemligheter rullas upp. I Moskva har man öppnat KGBs arkiv till viss del så efter avslutad läsning beger sig Nora dit för att gräva vidare. Inte allt är tillåtet att se eller kopiera men det hon får tag i är både förskräckande och rörande. Det är hennes farfars helvetesresa mellan olika fångläger som finns i journalerna. Här beskrivs beslagtagna kläder, böcker och kortfattade förhör. Luckorna är många och fantasin sätts igång, man kan bara ana vad Jakob utstod under och mellan dessa förflyttningar. 

Jakob Osetskij föddes i Kiev i slutet av 1800-talet i en judisk borgerlig familj. Han var en stor musikälskare och en sann intellektuell med en glupande kunskapstörst. Mötet mellan Jakob och den vackra livfulla Marusjka, blivande fru, är till en början som en saga. Fånglägrens år förändrar allt och alla. När Jakob dör är han ensam och sjuk men lever trots allt för sina forskningsprojekt. 

Nora läser brevväxlingen mellan sin farmor och farfar för första gången i sitt liv, märkt av cancer tror hon sig inte ha många år kvar. Breven ger pusselbitar om sin släkt hon inte hade en aning om. Nora har träffat sin farfar en gång som tolvåring, deras vägar möts nu igen över en sirlig handstill i otaliga brev. 

Boken spänner över fyra generationer och hur de påverkas av tsardömet, revolutioner, Stalin, kalla kriget och befrielsekrigen när Sovjet upplöses. Ovanpå de umbäranden de ryska folket genomgått räknas miljontals människor som försvunnit i krig och onämnbara fasligheter. Familjerna vi möter hukar under politikens lynneskast men stretar vidare trots förluster, bristvaror, trångboddhet och kyla. I bakgrunden märks oroligheter som massrättegångar, arbetsläger och krig.

Jakobs stege beskriver vardagslivet genom årtiondena, och kretsar kring relationer och de strävsamma som kämpar på och fostrar barn trots umbäranden. Kulturen som livgivare finns som en röd tråd boken igenom. Nora som fått sitt namn efter Ibsens drama är scenograf, och musikaliteten hos familjemedlemmarna har förmodligen räddat liv. Denna expose från förlossningar, samtal vid köksbord till existentiella och vetenskapliga frågor är trots mastiga ämnen lätt att följa med i. En sann konst!

Ulitskaja skriver bland annat om landets kärlek till litteraturen, att den är en del av ryssarnas själ. Eller var, även hon ser att ordet får minskad betydelse i konkurrens av film och bild. I en intervju hävdar hon att en ung människa blir inte till utan att ha tagit till sig de stora frågorna om livet via klassikerna. 

En mäktig bok i flera avseenden. Jakobs stege är som en mörk obönhörlig våg som sveper över en. Senaste åren har det diskuterats en hel del om sanna historier kontra berättelser, här lyckas Ulitskaja smälta samman båda. I sökandet (handlar om Ulitskajas egen familj) levandegör hon sina släktingar och behärskar verkligen berättandets konst. För detta får Jakobs stege en 5a. 

2020 finns det ett intressant samtal på UR med Gabriella Håkansson och Ljudmila Ulitskaja 

ISBN 9789187891533

Simma med de druknade

Av Lars Mytting 

Han har ett levande småsprakande språk, fin iakttagelseförmåga och handlingen gungar iväg på ett delvis oväntat sätt. Så visst det är en berättelse att vilja komma vidare i men jag hade ändå högre förväntningar på Simma med de drunknade. Den har inte så många skikt vilket en bokcirkelbok bör ha, tänker att det då helst skall finnas en problematik som man kan ha olika infallsvinklar till. Däremot har den inkännande person- och miljöbeskrivningar, mycket kärleksfullt är det när han talar om sina släktingar, gården och allt som växer och finns där. Det är alltså en jagberättelse och skriven med kraft och fart.

När boken börjar är Edvard drygt tjugo, gissningsvis 80-tal, och vi får snabbt veta att Edvard och hans farfar lever mer eller mindre isolerat uppe på den stora gården ovanför byn Saskum. Detta beroende på farfaderns förflutna. Det sägs att han tillhört fel sida under kriget och det kastas långa blickar när de är och handlar i byn. Då kör farfadern i en gammal fin stor Mercedes som kallas Stjärnan. Just den här dagen har någon ritat ett hakkors på den och Edvard springer efter förövaren. Den han sätter krokben för är en stackare som någon övertalat att rita. Fienden är alltså okänd med finns överallt. Dagen efter dör farfadern och Edvard träffar prästen Thallaug. Det är han som vet mest om Edvards familjs såriga historia. Varför var farfaderns bror Einar och farfar sådana djupa ovänner? Vad hände egentligen när Edvards föräldrar dog? Varför finns det en ståtlig kista på begravningsbyrån tänkt till farfar? Och varför leder spåren till Einar till Shetland?

Så dyker Hanne upp för att beklaga sorgen, en av de få som han fortfarande har kontakt med sedan skolan och de har haft ett kort förhållande en gång i tiden. Hanne dyker upp mer o mer och hjälper Edvard på gården. Edvard har aldrig fått hela historien av sin farfar, men nu börjar han leta på gården och hittar ledtrådar bl a ett telefonnummer till en damfrisering på Shetland. Han bestämmer sig för att ta sitt livs första semester, en vecka. Sedan skall han hem igen och skörda potatisen och ta hand om fåren. Hanne blir ledsen och förstår inte riktigt.

Det som sedan händer på Shetland är åt det smått otroliga hållet. Edvard slås av alla norska referenser som finns på öarna, bl a alla namn. Letandet leder till en övergivet hus ute på en ö där Einar verkar ha bott i massor av år. Här har det talats om att döden har rott mellan Unst (den stora ön) och Haaf Gruney. Det visar sig att farfars bror var en finsnickare, en gång utbildad i Frankrike och en mästare i att hantera trä. På sin lilla ö byggde han kistor som ha rodde till Unst, därav dödssymbolen. Gwendolyn dyker ganska snabbt upp i handlingen. 

Gwen tillhör släkten Winterfinch med hundraåriga anor, men det avslöjar hon inte först. Mellan de båda blir det sedan ständiga hemligheter och misstankar men också stark åtrå och närvaro.

Edvards föräldrar dog i Frankrike vid Authuille i departementet Somme - ett monumental slagfält under WWI - 1917 då Edvard var tre år. Han var med i Frankrike men ingen vet riktigt vad som hände med föräldrarna som hittades drunknade. Detta hänger ihop med familjen Winterfinch och Einars snickarskicklighet. En åtråvärd klunga valnötsträd står i centrum. Släkterna har en oupplöst affär.

Misstänker att detta kan bli en teveserie, men en klassiker tror jag inte på. En bra semesterläsning dock det blir en 4. 
Läst augusti 2016

Änglatungor

Via en intresseväckande notis i en förlagskatalog får jag så småningom en lunta i min hand. Vänder och vrider, vackert omslag och väldigt tjock. Författaren Dimitré Dinev har skrivit på tyska men är bulgar. Min nästa tanke; vad vet jag om Bulgarien? Vid Svarta Havet ja, men vilka länder gränsar till? Jag prickade två och rätt så skamsen tittade jag en gång till på tegelstenen och började läsa. Det börjar bra. En kall nyårsafton möts två vilsna, livströtta och utfattiga män på en kyrkogård i Wien. De letar var för sig efter Miros grav. Om de berättar om de sina liv kan kanske ängeln Miro hjälpa. Detta är upptakten till två släkters ihopflätade historia.

Nu har jag kommit en bit in i och det finns ett sug i den här omfångsrika berättelsen. Den är vindlande, myllrande, tanken går ibland till Hundra år av ensamhet. Vilken berättarglädje; fantasteri och realism, ironi och humor, jord och hav allt på en och samma gång. Människors längtan och drömmar driver allt. Pendlande mellan urgammal landsbygd med vidskepelsen i väggarna till socialismens moderna stolta betonggrå förstäder. Här anas en besk indignation över den röda tiden.  

I en intervju läser jag att Dinev som flydde Bulgarien är starkt kritisk till att tidigare makthavare inte ställdes inför rätta, så som gjorts i forna Jugoslavien. Ett land som inte gör upp med sitt ruttna förflutna öppnar upp för korruption och annat elände. 

Här en recension av Änglatungor av Göran Sommardal i Kulturnytt från 2012

4,1

Läst sommaren 2014