Ofred - Ryssland inifrån

av Åsne Seierstad

Har jag inte hört det mesta om Ryssland och Ukraina tänkte jag när jag höll i Åsne Seierstads tjocka bok Ofred, men ...

 

Bokcirkeln velade men till slut slog vi till. Och nu i slutet av Ofred - Ryssland inifrån måste jag erkänna att boken är en bladvändare och mixen fakta och personliga berättelser är ett praktprov på bra och spännande journalistik.

Seierstad drar in mig i sitt nät från första sidan genom det beprövade - in medias res. Inga omständiga preludier utan pang på och det med en förrymd rysk soldat som springer över en frusen älv i norra Norge. Andrej hamnade senare  på löpsedlarna när han väl omhändertogs av polisen. Men hans öde väckte Seierstads intresse, hur såg livet ut för en ung man som anslutit sig till, och sedan flyr ifrån, den beryktade Wagnergruppen.

Var växte Andrej upp, hur var det att leva i Thom långt där borta i Sibirien? Alldeles förfärligt visade det sej och här börjar två år av resor och hundratals timmar av samtal kors och tvärs igenom Ryssland.

Tack vare Åsnes pappa pluggade hon ryska i Moskva som ung och utan språket hade boken inte varit möjlig. Hon vill komma nära människorna, komma bortom standardsvar, hon vill verkligen veta. Hur är det att bli stämplad som utländsk agent, vad händer med de få soldater som får komma hem, vad får folk veta, vad får de säga, blir de övervakade? Hon rör sig i cirklar, letar upp Andrejs lärare, syskon och fadern som försvann och frågar. Ofta leder ett samtal till tips om någon som vet mer och Åsne far vidare i timmar med tåg och buss från öst till väst.
Många blir vänner och på så sätt får hon följa vad som händer med dem, särskilt de som försöker protestera och vi får inifrånskildringar. Mellan mötena ger Seierstad oss historisk och politisk bakgrund om hur Ryssland blev som det blev efter Gorbatjov. Självklart är källförteckningen lång, hon går noga fram. Men det är inget vonoben, vi är hela tiden med på färden.

Åsne Seierstads metod är rena magneten, tegelstenen blir en bladvändare och jag är imponerad. Metoden att gräva där hon står är fascinerade men kräver idogt arbete; från köksbord, lärarrum, kyrkor, bastulavar, höghusbalkonger och slutar tillsammans med en drönarsoldat i ett gömsle.

Många gånger undrar jag hur hon orkar, alla dessa resor ofta ensam, hon vet att hon avlyssnas. Mitt i alltihop åker hon längdskidor i Sibirien flera mil utan mankemang.

I efterordet betonar hon att det är ett lagarbete, utan den stöttningen ingen bok, men idén, upplägget och det personliga tilltalet fängslar alla sexhundra sidorna igenom och jag lär mej massor. En bedrift.

Åsne Seierstad, född 1970 i Oslo, är en norsk journalist och författare.
Hennes böcker har översatts och nått långt, med 2,7 miljoner sålda böcker är Seierstad på tredjeplats bland norska författare

ISBN:9789177959786 

Jag är olyckligt här

Av Johan Croneman

Du måste umgås med dej själv varje dag resten av ditt liv. Ohjälpligt kommer tankarna, tunga, ibland lätta, men kommer det gör de. 

Barndomen - särskilt fadern, missbruk, vänskap, krackelerande äktenskap - runt runt. Pricksäkra insikter och iakttagelser. Man känner igen stilen, kort och lite frän, uppkäftig, ofta citatvänlig. 

Mycket går inte att förklara. Och varför kräva att det ena leder till det andra, A följs nästan inte aldrig av B när det gäller det mellanmänskliga. Människan är en komplex varelse allt ligger inte i dagern inte ens för den som går och bär på sig själv. För att inte tala om hålet som som inte går att täppa till, det som bara kräver. 

Drickandet har haft greppet om honom och tanken infinner sig nästan omedelbart; hur, ja hur har han ändå kunnat prestera, skriva? Dessutom sett en flod av filmer, tv, sport och samtidigt hålla sej allmänt ajour. Hur minnas, hur undvika att tappa stinget?

Cronemans bok om bitar av hans liv är som hans krönikor. Separata teman ändå hänger de ihop. Nedslag i minnet och vissa punkter är mer ömma än andra och de kräver och förtjänar att återvända till. 

Han är ett barn av sin tid. Männen så starkt präglade av en tidigare slags maskulinitet, där ansvar för familj och barn utkrävde så pass att skygglappar eller okunskap kring relationerna till desamma kom till korta. Fadern går igen på mer än ett sätt, Croneman studsar till av rädsla för sin egen nutida spegelbild.

”Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade de honom så saknade jag honom..”

Det är flygande lätt att läsa Cronemans texter och det är många som läser och det är han medveten om. Ett lite solkigt exempel är när den erfarne parterapeuten, som borde ha distans men under en stormig sejour inte kan låta bli att undslippa sig att han själv skriver. Gissa vad Croneman har att säga om honom. 

En intresseväckande titel, minst sagt och visst spanar man efter vad som kan ha bidragit till det olyckliga varat. Var och en får väl komma fram till sin teori, kanske utifrån sina egna utgångslägen. Jag ger Jag är olyckligt här en trea för en modig introspektion. Cronemans allt annat är välkammade texter vill jag inte missa.

Johan Croneman (1955) är film- och nöjesjournalist.

ISBN: 9789189061743 

Ett jävla solsken

Av Fatima Bremmer

Läs den! skrev bokslukarna och till slut tog jag mig an Augustvinnaren, Ett jävla solsken. Titeln hakar fast i minnet och i munnen, det är något som haltar och nyfikenheten triggas. Vad visste jag inte om Ester Blenda Nordström? Det mesta utom att jag köpte in boken En piga bland pigor till mitt lilla bibliotek när den kom i nyutgåva för drygt tio år sedan. Slarvigt nog läste jag den aldrig. Boken finns med i boken: Tio reportage som förändrade världen: från Strindberg till Hemingway.

Det är 1914 och Ester Blendas första undersökande reportage. Hon sover ihop med en annan piga i en loppig säng, arbetar sexton timmar per dag och sliter hund. Så småningom ändras legostadgan i Sverige och boken En piga bland pigor är en bidragande orsak. Den starkaste anledningen var dock att över en miljon svenskar lämnade Sverige för något bättre, de flesta for till Amerika. 

De kvinnliga journalisterna på Stockholms Dagblad hade ett eget rum där de mer eller mindre satt ovanpå varandra, det är Ester Blenda som talar i telefon.

Samtidigt hörs rösträttskvinnorna allt högre i Sverige. En röst är Esters vän Elin Wägner. Det här är hundra år sedan och moderniteten hade kommit för att kliva in på område efter område. 

Hundra år är ett svindlande perspektiv och ändå inte. Det Ester strävade efter vill alla unga, bli självständiga och kanske få leva sin dröm. Men konventionerna är starka vid den här tiden och jag kan bara ana allt Ester får stångas emot. Hon kör motorcykel, går i långbyxor, vägrar gifta sig och är en av de första kvinnliga journalisterna på en av de större dagstidningarna. 

Ester fortsatte med sitt undersökande och kanske var denna omättlighet på upplevelser och resor ett sätt att komma ifrån konventionerna och slå sig fri som författaren antyder. För rastlös är hon. Det som verkar snudd på självdestruktivt är när hon gifter sig bara för att komma med till Kamtjatka där hon sliter hårt med hundspann, hushåll och fryser som ett djur. Ester längtar efter sin kära och här tilltar drickandet. Skriver gör hon hela tiden, alltid. Motvilligt ibland men skriver gör hon.

I fyra år har Fatima Bremmer pusslat ihop Ester Blenda Nordströms liv. Ester hamnade ofta i utsatta lägen, var mer skyddslös än hon hade kunnat vara om hon böjt sig. Kanske var det det som påskyndade hennes död. Hon brände inte bara sitt ljus i två ändar som hennes bror skriver om Ester ”.. du brände det båd natt och dag och om det haft fler, du bränt dem också med lust och med glädje och skratt. Men anade du aldrig en tanke därpå, den sorg du gjorde din mor och din far och oss syskon som såg därpå och led mer än du tror”

Paradoxen stark livslust och sjävförbrännande är något som vi sett män genomlida till leda på film och i böcker, den lidande konstnären med ett skimmer av ouppnåelighet. Men när en kvinna gör samma resa vid den här tiden förfasas man. Konventionerna styr, samtidigt förändras normerna smygande men inte alltid dit vi önskar. Hur ser vi på kreativa konstnärer med missbruksproblem? Bedömer vi dem efter deras verk endast eller faller rastret kön ner framför vår bedömning?

Ett jävla solsken får en fyra för att jag fått ta del av en föregångskvinna som dog alldeles för tidigt.

Åtta månader - en roman om makt

Av Magnus Montelius

Vad skulle hända om Sverige fick en superkarismatisk utrikesminister med ett internationellt kontaktnät? Skulle Sverige då kunna återta rollen som postmodern fredsmäklare? Vara en förebild och visa att de skandinaviska länderna är kapabla att föra samtal och skapa stabilitet i världen?

I Åtta månader är Jacob Weiss den mannen och han fyller gapet med råge efter den tidigare utrikesministern som så snöpligt fick lämna sin post efter att ha fångats på bild med en älskarinna. Statsministern vill ha den olyckliga händelsen ur världen och hoppas att väljarna glömt fadäsen när det blir val till hösten. En stilig man som går igenom rutan och som kanske kan locka, inte bara skandaljournalister, till sig.

Nina Wedén är journalisten som avslöjat och fotograferat den tidigare utrikesministern i armarna på en yngre kvinna i Berlin. Det scoopet har gav henne ryktbarhet men tyvärr inte längre några jobb. Hon lever knapert och när hon blir headhuntad till ett jobb som pressekreterare tackar hon inte nej. Det visar sig att jobbet är på UD.

Ja här börjar Ninas framgångssaga. Hon inser att hon måste ge järnet och utnyttja alla sina kontakter och tidigare erfarenheter för att behålla det eftertraktade jobbet. Samarbetet med Weiss går som på räls och hon lyckas både med avskärmning och strålkastarljus. Jacob Weiss stjärna stiger, så även väljarundersökningarna. Att hålla många bollar i luften är Nina Wedéns specialitet men när hon blir kontaktad av polisen börjar hon ana ugglor i mossen. Hennes tidigare kollega Nisser ger dessutom antydningar om personer som plötsligt försvinner. Det här kan väl inte vara sant?

Montelius för oss in i de guldglänsande salongerna på UD och avslöjar spelet bakom kulisserna. Det som når tidningar och TV är strikt koreograferat in i minsta detalj. Här handlar det inte bara om en dold agenda utan flera. Långt borta är direktkontakten med väljarna. Konsultfirmor som har som specialtet att gräva i folks förflutna och skissa på konsekvenser och möjligheter springer mycket i maktens korridorer, mänskliga tillkortakommanden är de svaga länkarna i kedjan. Här kan fienden sätta in sina stötar. Nästan osynligt kan en främmande makt nästla sig in i det allra innersta.

Trots att boken är runt 400 sidor håller den spänningen till nästan sista sidan. Men den eleganta touchen jag minns från Montelius förra bok Mannen från Albanien saknas, här blev jag lite besviken.

Åtta månader får ändå 4.0 för ett gott hantverk och för att vi får det tveksamma nöjet att kika in i maktens korridorer.

ISBN: 9789100176228