Det finns liv här

av Elise Karlsson
Stockholm växer, i utkanten poppar nya stadsdelar upp. För att få plats bygger man på höjden.
Hit flyttar de som väntat på bostad länge, nygifta och en del från andra länder. Vi får följa en handfull personer under några år i Rinkeby.

Syftet verkar vara att synliggöra individer med sina olika bakgrunder och bagage och hur livet utvecklar sig i detta nya. Många, många tidsmarkörer.

Insiktsfull men får jag en känsla av ungdomsbok, jag har läst många och många bra så det är inget nedsättande mer att stilen är okomplicerad. Kanske medvetet avskalad för att vi lättare ska ta till oss tidsandan; betongsossar, drogromantik, nakenhet, nya sätt att leva tillsammans samtidigt som borgerligheten börjar fånga allt fler unga med ”satsa på dej själv”. Någon lär ha sagt att Elise Karlssons svit är en modern Mina drömmars stad. Ja då kanske min upplevelse av ungdomsbok får sitt svar, jag älskade böckerna Fogelström skrev om Stockholm från 1860 och framåt, läste flera i serien när jag var sexton.

Vi får följa personerna under åtta år med början 1971. Rakt och enkelt språk. Jag är inte ointresserad under läsningen men fångas inte heller, längtar inte efter att fortsätta serien.

Detta är första delen i Rinkebyserien, följs av Såren som aldrig läks

Elise Karlsson,1981, är en svensk författare och litteraturkritiker 


ISBN: 9789127181410

Döda kvinnor förlåter inte

av Katarina Wennstam

Slutet av 1800-talet och Stockholm växer så det knakar. Unga kvinnor och män kommer från landet och tar vad arbete som finns. Flickorna får ofta pigtjänster, inte mycket annat står till buds i en tid då kvinnor varken hade egna pengar eller något att säga till om. Men nu finns i alla fall chansen att tjäna en egen slant.

Vid ett nobelt hus på Hornsgatan nyårsafton 1895 gör portvaktsdottern Hildur en en fasansfull upptäckt på sin väg till utedasset. En ung flicka ligger blödande i snön. Inte nog med det, den tillkallade polisen upptäcker också ett foster under kjolarna. Möjligtvis har flickan försökt att fördriva fostret själv, vilket är straffbart. Flickan har tjänstgjort hos familjen Creutz, de som har paradvåningen i huset. Alla viskar och är förfärade. Även änkefru Olga Laurell, som helst inte vill visa ansiktet efter sviterna av syfilis (ja det var hennes man som smittade henne) nås av den hemska nyheten. Fredrika är ännu en kvinna som spelar stor roll i för handlingen i boken. Hon har kommit till staden för att vara sällskapsdam åt familjen Creutz snart giftasvuxna döttrar.

Orättvisorna är påtagliga men olika beroende på samhällsställning. Men när ytterligare en piga i huset råkar illa ut då kan kvinnorna inte vara stillatigande längre.

Döda kvinnor förlåter inte är en rasande uppgörelse med hur det egentligen stod till med kvinnors ställning i samhället.

Bakgrundshistorierna tar lite tid, men å andra sidan inser vi vidden av ojämlikheten och hur chanslösa kvinnorna var om de inte hade en man vid sin sida, eller undantagsvis pengar. Kvinnor som trillade igenom det grovmaskiga nätet föll oerhört hårt, många dog. När kvinnorna i huset lägger ihop ett och annat och stakar ut en strategi börjar det bli riktigt spännande.

Det är fem generationer sedan kvinnorna sågs som lägre stående. Fick inte äga, inte rösta, inte vidareutbilda sej. Och de bestämde inte över sin egen kropp. Männen var en hindrande mur som omöjliggjorde minsta förändring.

De flickor som kom till staden för att tjäna hade inga rättigheter. Om de utnyttjades av män och blev med barn ansågs de vara lägre varelser och straffades. Försökte de göra göra abort begick de en straffbar handling och fick slita ont i olika tvångsinrättningar.

Efter den här historielektionen tänker jag på alla kvinnor som banat väg för hur bra vi har det idag. Visst det finns det kvar att göra men kunskap om orättvisorna och slitet är grundbultar för  att vi ska förstå att vi är där vi är idag. Aldrig glömma, aldrig slå oss till ro.

Katarina Wennstam, född 1973 i Göteborg, är journalist, författare, debattör och föreläsare. Hennes böcker handlar om relationen kvinnor-män, brott och sexualitet.

Döda kvinnor förlåter inte är första delen i serien; Sekelskiftesmorden

ISBN: 9789189750081

 

 

Blodlokan

Av Louise Boje af Gennäs

Är Sara egentligen tokig, på riktigt? Ja det verkar inget tvivel om efter ungefär halva boken. För då har hon hört röster, sett syner och upplevt händelser som borde få henne att söka hjälp. Annars är hon en toppentjej som i en grym uppförsbacke lyckas ta sig från sunkiga förhållanden till att jobba mitt smeten med lyckade människor omkring sig. Här finns klara drag av Starlet, om den nu finns kvar. Det mesta är för bra för att vara sant. 

Ovanpå Saras (om det nu är) hallucinationer finns en oerhört stor sorg efter hennes pappa, ett dödsfall kringgärdat av frågetecken. Och kanske är det på grund av ett otäckt överfall och pappans död som Sara nu spräckt verklighetsbubblan och vacklar mellan förnuft och vansinne. (Ett väldigt bra ord för övrigt, ett förvridet sinne)

Hennes pappa finns ständigt i Saras tankar och när hon hittar ett sjok med mappar i hans arbetsrum dras hon till dem som en mal söker ljuset. Mapparna är sorterade efter olika skandaler i Sverige. Oegentligheter som myndigheter försökt mörka fast det mesta har det stått om i tidningar och mapparna innehåller just tidningsklipp. Det är sådant vi känner igen; Bordellhärvan, Bofors mm.

Kommen såhär långt drar jag mig till minnes en informationsfilm om konspirationsteorier (Mattias Lundborg Umeå Universitet). Vi har alla en svag punkt för konspirationer konstigt nog. Det kan ha en evolutionär förklaring, att vi försöker föreställa oss varifrån eventuella hot kommer och det har förmodligen varit en överlevnadsfaktor för människan långt bak i historien när vi levde ur hand i mun. Men nu? I alla fall så uppstår en konspirationsteori gärna ur:  en spektakulär händelse som påverkar människor starkt och som kan vara lite luddig i kanten. Då börjar det spira, vilken är den egentliga sanningen? Teorier skapas och nu måste denna alternativa förklaring spridas. Även om det finns faktiska bevis kan den konspiratoriskt lagde genast hävda att den förklaringen är köpt. 

Tillbaka till Blodlokan. Det mesta i pappans mappar är händelser som inte riktigt har utretts; Palmemordet, Algenons död (krigsmaterielinspektör), Bordellhärvan (förnyad aktualitet efter filmen Call Girl, 2012) Om man lägger ihop alla dessa teorier vad framkommer då? Vi kan inte lita på någon. Hela samhällsbygget är poröst och nära sin upplösning. Handlar detta om tafatthet, brist på total överblick av statsmakten eller finns det verkligen en tystnadskultur? Ja det är inte utan att fladdrar till lite i konspirationsnerven.

Blodlokan är actionfylld men framför allt krypande otäck eftersom Saras sunda förnuft ständigt sätts ur spel och vi börjar tvivla, är hon knäpp på riktigt? När vi till slut tror vi kan andas ut trots sargad tilltro och sorg så hamnar ytterligare en otäck nyhet i knät på Sara. Bäddat alltså för nästa del i Motståndstrilogin. (I skrivade stund ej utgiven).

Louise Boje af Gennäs är skicklig på intriger och på att framkalla kusligheter där vi gungar till. Det jag har svårare för är hur stockholmslivet skildras, som ur en såpa. och här räknar jag inte den norska serien Skam som en såpa. Skam är briljant, Skam vill utforska, å andra sidan är det inte inte Blodlokans syfte. Den vill göra oss upprörda kring hur samhället styrs mot en bakgrund av paranoia.

Blodlokan får 3,8 för skickligt hanterande av skrämseleffekter och för att det är svårt att lägga den ifrån sig.

Augusti 2018

I en skog av sumak

Av Klas Östergren

Berättarjaget Kennet är en filosoferande yngling som håller sig undan förtryckarna så gott det går  på skolgårdar och i korridorer. 

När Dan Schoulze introduceras (opåkommet och väldigt sent på året, klassen går sin sista termin på högstadiet) som ny elev rubbas den sociala strukturen i klassen för att senare bli helt förändrad. Dan har en tillbakalutad attityd och air av erfarenhet. Hans glatta vuxenskor och icke inställsamma sätt i kombination med att han blir bänkkamrat med Kennet blir startpunkten för en annorlunda sommar och a point of no return för dem båda.

Det är i mitten av 60-talet och i Stockholm märks tendenserna från USA och trenderna från flirtandet med asiatiska religioner tydligt. Unga människor flockas i centrum och lyssnar på en helt annan typ av musik än Beatles Yesterday (som spelar en viss roll i boken). Dessutom pågår Vietnamkriget fortfarande och protesterna mot det har ökat i styrka. Sverige är inte opåverkat, en hel del desertörer lär finnas i landet.

Kennet växer upp med en ensamstående mamma som försörjer dem som sömmerska. Många familjer samsas i det lyhörda huset. Speciellt förtrogna är de med grannarnas skrik och bråk och eftersom Kennet är klasskamrat med sonen Håkan plågas han av att se och höra detta förfall. 

I kontrast till trångboddheten i hyreshuset står villan som som Dan och hans syster Hellen bor i. Ett stort och välmöblerat hus samtidigt en aning ödsligt. I anslutning till trädgården finns en stor samling sumakträd. Här har syskonen byggt en hydda för meditation. Kennet blir inte klok på Dan som inte alls verkar jämnårig. Extra tydligt blir det när de badar, Dan har en vuxen mans kropp. Varför syskonen (som är svenskamerikaner) bor själva i huset är något otydligt. 

Naturligtvis är det inte sumakträden den paradisets lustgård det först verkar när de tillbakalutade röker jointar och lyssnar på passande oändliga musikslingor. Verkligheten gör sig påmind och här känner jag igen Östergrens minutiösa beskrivningar av tankar, karaktärer och situationer, nästan alltid med ett stråk av humor.

Dråpliga och dramatiska händelser sätts igång och det är vid den här tiden som Sverige ändrar sig. Vi går från det trygga men tråkiga Tage Erlanders välfärdsbygge (hans ickemedverkan i boken är klurigt finurlig) till en stat som inte kan vara sig själv nokk längre. Modernitetens framfart går inte att stoppa. Just de sista orden i boken tycker jag pekar mot detta. En modernisering som vi inte alltid kunde förutse än mindre helt ha kontroll över.

En godtrogen och lite naiv ung man som Kennet höll på att hamna i något större som kunde få oöverblickbara konsekvenser. Kanske var det hans trygga uppväxt med mamman som höll honom tillbaka? Så vill jag tro det.

Det sägs att svenskan är ett torftigt språk jämfört med engelskan, i alla fall vad gäller ordförrådet. Östergrens behandling av svenskan i En skog av sumak bevisar att så inte är fallet, det är flödande, infallsrikt och inspirerande. Klas Östergren kan verkligen sitt hantverk, här är vi i goda händer.

En bra bok och en bok att tala tillsammans om.

Läst 2018

En osynlig

Av Pontus Ljunghill
En något annorlunda kriminalroman som borrar djupt och länge och är därmed en tjock en,

nästan 400 sidor. Styrkan är miljöerna och karaktärsbeskrivningen framför allt av kommissarie Stierna. Vi befinner oss i tjugotalets Stockholm en stad i förvandling, det rivs och byggs oupphörligt.

Stierna är ett befälsämne, det märks när han har sina läsningar, det vill säga samlat alla kriminalpoliser och redogör för läget i landet och i Stockholm. Hans chef litar benhårt på Stierna som också har en naturlig auktoritet och därmed lätt att få manskapet med sig. Han är relativt nygift och bor ute på stan. En del poliser bor i själva polishuset på Kungsholmen med sina familjer men det är något Stierna aktar sig för. 

Så dyker det ohyggliga mordet på en åttaårig flicka upp och Stierna blir ansvarig för utredningen. Ingrid Olsson hittas i ett nerlagt varv på Djurgården en sensommarnatt. En man i kostym och hatt har setts i omgivningarna men det är oerhört svårt att komma vidare. Fler poliser sätts in letandet och man förstår att Ingrid har förts bort från Vasaparken en sen kväll. Stierna lovar den ensamstående mamman att han kommer att hitta förövaren. Så växlar handlingen till 1953 och Stierna är inte längre kommissarie vid våldsroteln. De senare åren har han förestått Polismuseet. När han lämnar den posten är det bara någon vecka till innan fallet Ingrid Bengtsson blir preskriberat. Han tar båten till Visby där alla akterna väntar, skickade innan, på hotellet. I Visby promenerar Stierna, äter en stilla middag och lägger sig och funderar medan domkyrkan slår sina dova slag. Tiden håller därmed helt påtagligt på att rinna ut för fallet som tagit all hans kraft, hans äktenskap och till och med hans karriär.

En journalist har spårat upp Stierna och vill göra ett porträtt av den kände polisen. Motvilligt går Stierna honom till mötes och det blir några kvällar med öl och samtal. 

I återblickarna förstår vi vilken otrolig möda man gjort sig i spaningarna efter mannen i kostymen och hans stulna Chevrolet. Vasastadens alla ölhak och fik finkammas, alla som kommit i kontakt med flickan och hennes familj intervjuas flera gånger. Den tekniska avdelningen gör allt för att söka finger- och däcksavtryck. Till slut går man ut i pressen med en halvdan teckning. Men inget resultat, mannen är som uppslukad av jorden, tills…

Det finns ett tillfälle när polisen är hack i häl på den misstänkte och nu när det gått 30 år är Stierna beredd att berätta en del av den historien. 

För stockholmsälskaren är boken ett måste. En osynlig är lika mycket en stadsskildring med instuckna historiska skeenden som påverkar invånarna mer eller mindre, kafferansoneringen till exempel. 

Krimhistorier skall aldrig avslöjas och här skulle jag vilja säga att i fallet Den osynlige skulle det vara en ren dödssynd. Så du som tycker att det är segt emellanåt - håll ut och kika inte i slutet!

Detta är den första boken i serien Historiska Stockholmsmord 

4,0

Läst januari 2018

Ode till Beckomberga

Inkännande, poetiskt. Noll socialrealism fastän det handlar om människor på samhällets skuggsida. Det utspelar sig de sista åren när det fortfarande fanns stora mentalsjukhus i Sverige. Här kunde tusentals människor bo, en del kom aldrig ut igen. För sköra föra att kunna leva på andra sidan murarna.

Sköterskor med stora nyckelknippor, låsta grindar och avdelningar. Och så människor som inte vill till det andra, till den påfrestande verkligheten där ute. 

Jackie är fjorton och hennes pappa Jim finns på Beckomberga. Det är något med mamma Vita, att hon bara försvann. Hon gick utan förvarning ut i vattnet. Detta sår, gap, denna svärta plus att Jim är oförmögen att leva utan droger gör att han är ständig gäst på B. Jackie besöker honom så ofta hon kan, året runt tar hon bussen. Hon lär känna andra patienter och rutinerna. Just detta är böjligt skildrat och glimtar bakåt kring Vita och Jim gör det än mer flytande.

Jim dricker, men alkoholen hjälper inte längre. Jim har ett svart stup inom sig

Jackie träffar en man, en annan patient och de har någon slags förhållande. Ömsint, verkar det inga övergrepp.

Det är också om livet, för stort, för svårt för mycket att tackla. Skörheten får inte rum där ute, utanför murarna. Men banden mellan människorna är ändå det starkaste, de kommer man inte undan. Mellan Jackie och Jim finns ett starkt band under vissa år. När hon är vuxen ser hon honom ramla full ner i en snödriva men går ändå inte fram till honom. Är detta en bild av varför det var "bättre" att vara inlåst. Det går ändå inte att leva därute?

Från 1932 till 94 fungerade Beckomberga som ett av Sveriges större mentalsjukhus. Vad har hänt med alla de som skulle behövt stöd? 

Alla blev väl inte institutionaliserade fastän det antagligen var lättare att leva där än utanför i skräck,

Stridsberg skriver att dessa år sammanföll med välfärdsåren. Samtidigt utvecklades psykofarmakan. När välfärdsbygget bromsade in och medicineringen tilltog, revs mentalsjukhusen. Jag minns att det fördes en stor diskussion, kanske var den ideologiskt färgad om; vad är mentalsjukdom egentligen? Ja efter några år fanns inte detta stöd för vissa av alla dessa sjuka.

Drömsk, ett skört och vackert språk. 

Sara Stridsberg

3,8 av 5

Läst i maj 2016

Gustavs grabb

Om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som GW P tidvis har haft ett ambivalent förhållande till. Han har själv bedrivit en del affärsverksamhet (samtidigt har klasskänslan sagt nej nej)  när det peakade och innan kroppen sa ifrån (före förståndet). Annat kan jag inte tolka det till.

Med förhållandet till mamman är det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och pappa Gustav kom i kläm. 

För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.

Titeln på boken är viktig. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Han skulle kostas på och bli något annat. Nu blev G W P aldrig ingenjör, han blev kriminolog men det var nog inte det viktigaste. Pojken höjde sej till ett något annat, något som stod över kroppsarbetets slit. Allt här i livet är inte entydigt och det har författaren fått känna på. Det är detta jag tycker är mest intressant med boken; klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta). Den som höjer sig socialt får bulor och bucklor som sitter i hela livet. En del av dem gör sej t o m påminda långt upp i åren och då med en bumerangeffekt. 

Hur detta yttrar sej återkommer GW P till mot slutet. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani, sin svårighet till att tacka nej. 

Minnet är trots allt förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att han inte får slarva med detaljerna.

4,2
Läst januari 2012