Blodlokan

Av Louise Boje af Gennäs

Är Sara egentligen tokig, på riktigt? Ja det verkar inget tvivel om efter ungefär halva boken. För då har hon hört röster, sett syner och upplevt händelser som borde få henne att söka hjälp. Annars är hon en toppentjej som i en grym uppförsbacke lyckas ta sig från sunkiga förhållanden till att jobba mitt smeten med lyckade människor omkring sig. Här finns klara drag av Starlet, om den nu finns kvar. Det mesta är för bra för att vara sant. 

Ovanpå Saras (om det nu är) hallucinationer finns en oerhört stor sorg efter hennes pappa, ett dödsfall kringgärdat av frågetecken. Och kanske är det på grund av ett otäckt överfall och pappans död som Sara nu spräckt verklighetsbubblan och vacklar mellan förnuft och vansinne. (Ett väldigt bra ord för övrigt, ett förvridet sinne)

Hennes pappa finns ständigt i Saras tankar och när hon hittar ett sjok med mappar i hans arbetsrum dras hon till dem som en mal söker ljuset. Mapparna är sorterade efter olika skandaler i Sverige. Oegentligheter som myndigheter försökt mörka fast det mesta har det stått om i tidningar och mapparna innehåller just tidningsklipp. Det är sådant vi känner igen; Bordellhärvan, Bofors mm.

Kommen såhär långt drar jag mig till minnes en informationsfilm om konspirationsteorier (Mattias Lundborg Umeå Universitet). Vi har alla en svag punkt för konspirationer konstigt nog. Det kan ha en evolutionär förklaring, att vi försöker föreställa oss varifrån eventuella hot kommer och det har förmodligen varit en överlevnadsfaktor för människan långt bak i historien när vi levde ur hand i mun. Men nu? I alla fall så uppstår en konspirationsteori gärna ur:  en spektakulär händelse som påverkar människor starkt och som kan vara lite luddig i kanten. Då börjar det spira, vilken är den egentliga sanningen? Teorier skapas och nu måste denna alternativa förklaring spridas. Även om det finns faktiska bevis kan den konspiratoriskt lagde genast hävda att den förklaringen är köpt. 

Tillbaka till Blodlokan. Det mesta i pappans mappar är händelser som inte riktigt har utretts; Palmemordet, Algenons död (krigsmaterielinspektör), Bordellhärvan (förnyad aktualitet efter filmen Call Girl, 2012) Om man lägger ihop alla dessa teorier vad framkommer då? Vi kan inte lita på någon. Hela samhällsbygget är poröst och nära sin upplösning. Handlar detta om tafatthet, brist på total överblick av statsmakten eller finns det verkligen en tystnadskultur? Ja det är inte utan att fladdrar till lite i konspirationsnerven.

Blodlokan är actionfylld men framför allt krypande otäck eftersom Saras sunda förnuft ständigt sätts ur spel och vi börjar tvivla, är hon knäpp på riktigt? När vi till slut tror vi kan andas ut trots sargad tilltro och sorg så hamnar ytterligare en otäck nyhet i knät på Sara. Bäddat alltså för nästa del i Motståndstrilogin. (I skrivade stund ej utgiven).

Louise Boje af Gennäs är skicklig på intriger och på att framkalla kusligheter där vi gungar till. Det jag har svårare för är hur stockholmslivet skildras, som ur en såpa. och här räknar jag inte den norska serien Skam som en såpa. Skam är briljant, Skam vill utforska, å andra sidan är det inte inte Blodlokans syfte. Den vill göra oss upprörda kring hur samhället styrs mot en bakgrund av paranoia.

Blodlokan får 3,8 för skickligt hanterande av skrämseleffekter och för att det är svårt att lägga den ifrån sig.

Augusti 2018