Dödens flod

Av Dervla McTiernan

Irland och polisstationen i Galway våren 2013. Cormac Reilly är ny i Galway men inte som polis, han testas av landsortskollegorna eftersom han tidigare arbetat vid en specialenhet i Dublin. 

Aisling är läkarstuderande efter flera nätters jour nås hon av beskedet att hennes pojkvän Jack har hittats död. Polisen tror att det är självmord, vilket är obegripligt. Att Maude, Jacks syster dyker upp just nu efter att ha varit i Australien i tjugo år är också märkligt. Maude går hårt åt polisen som inte vill utreda Jacks död. 

Spelplanen är utlagd och det är sårigt, regnigt och svårt både med sorg och frågetecknen kring Jacks död och med den förgiftade stämningen på polisstationen. Cormac känner sig allt mer utfrusen t o m av sin chef. Det blir så småningom rejält spänt när Cormac bestämmer sig för att rota i Jacks och Maudes bakgrund,

Dervla McTiernan kan konsten att bygga upp spänningen utan att det känns uppenbart konstruerat. Skärvor av hemligheter flyter sakta upp till ytan och stramar åt handlingen. Sträckläsning följer.

Och hon kan sitt Irland. Katolska kyrkan hade familjerna i hårda tyglar och inte bara dem, de kunde diktera villkor för både socialtjänst och skolor för bara en generation sedan. Familjen först och främst och vad som sedan hände bakom de stängda dörrarna angick ingen annan. Det här beskrivs med isande vrede. Det tillför en välbehövlig dimension. Jag gillar också kvinnoporträtten. Den kvinnliga polisen som stretar på och arbetar med våld i nära relationer häcklas på stationen och kallas manshatare. Aisling som hårt arbetande läkarstuderande och den inte helt konfliktfria relationen till hennes svägerska, one-man-band-Maude som envetet hävdar att allt inte är utrett. 

Dödens flod är den första i serien om kriminalkommissarie Cormac Reilly och jag vill gärna följa honom vidare. Hoppas Dervla McTiernan kan bibehålla hans rättspatos och sympatiska framtoning plus hans känsla för att fånga upp där det skaver i samhällsbygget. Det är ju där polisen borde arbeta om den inte är korrupt och tittar åt ett annat håll. Dödens flod får en stark trea.

Dervla McTiernan från Irland, född 1977 i Cork Couty. Arbetade tolv år som advokat innan hon flyttade till Australien där hon började sin författarbana. 

ISBN: 9789177818953

En engelsk gentleman

Av Jane Gardam

En riktigt god historia som rymmer det mesta, väl berättad med underbara porträtt, knappa och med lätt höjda ögonbryn. En engelsk gentleman är småputtrigt charmig men rymmer också våld, ensamhet och förluster. Grundtonen är dock trösterik medmänsklighet. 

En engelsk gentleman är första delen av tre om de föräldralösa Imperiebarnen och handlar om Edward Feathers som föds i nuvarande Malaysia i början av 1900-talet. Den engelske fadern är oförmögen att ta hand om barnet efter att mamman dött under förlossningen, de första åren bor Edward med en malaysisk familj. Lång lång båtresa mot England som femåring tillsammans med två jämnåriga flickor. Ingen absolut ingen tar ansvar, de hamnar på billigaste förvaring, för ett hem är det inte.

Var finns mitt hem är den outtalade längtan som rider den unge mannen Edward Feathers, som ständigt är på väg. Till England som femåring när hans far inte kunde ta hand om honom, en slags flykt från det grymma fosterhemmet i Wales och vid det laget är hans grundtrygghet rejält tilltufsad vilket bland annat har resulterat i en svår stamning. Men Feathers är en överlevare och lyckas ta sig till Oxford blir advokat, senare domare.

Nu på sin ålders höst sitter Feathers, även kallad Filth* och slumrar och minns, eller drömmer han? Växelberättandet kräver att man har de tidigare scenerna i färskt minne.

Stilen är oslagbar, den torra engelska humorn gör att man står ut med vidrigheterna och ler i mjugg åt dråpligheter och karaktärer. Uttryckssättet är ofta tvetydigt och kan låta ursäktande eller hånfullt. Här kan jag inte låta bli att tänka på romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn.

Det fanns många föräldralösa imperiebarn från första halvan av 1900-talet. Tydligen fanns olika skäl, många svårförståeliga, krigen och kolonierna finns med i bilden. En av inspirationskällorna till den här boken är Rudyard Kipling som själv var ett imperiebarnen.

En engelsk gentleman får en klar fyra för en rakt igenom nöjsam läsning. Jane Gardam är  född 1928 debuterade när hon var 40 år, det var samma år som hennes tredje barn började skolan. Hon har vunnit flera priser och förutom romaner skrivit barnböcker och recensioner. 

FiLTH är en ironisk akronym från imperietiden; Failed i London Try Hongkong.

De två andra böckerna i serien är:

En trogen kvinna och De sista vännerna

ISBN

9789176811160

Jag for ner till bror

Av Karin Smirnoff

Det har tyckts en hel del om Karin Smirnoffs sätt att skriva så jag stålsatte mig och tänkte tålamod tålamod. Vilket inte behövdes alls. I stället möttes jag av öppen dörr där jag motståndslöst drogs in i Janas återkomst till sin hembygd.

I en diskussionstråd om boken redde en svensklärare upp metoden författaren använt: Meningarna börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Det låter ju rimligt. Innebär alltså inga komma eller andra skiljetecken. Något jag inte alls tänkte på snarare att det var ett härligt flyt i läsningen. Inte heller några indrag eller pratminus för att indikera dialog. Bara befriande.

Och att texten går mellan berättande, dialog och det tänkta.

Namn skrivs ihop och bidrar till att det blir dialektalt och en aning humoristiskt. jameslast är en 70-talsskiva som spelas mot slutet i boken till exempel. 

Jana och Bror är tvillingar och har inte setts på länge. Sen sist har de blivit vuxna och hårt slitna av omständigheterna. Jana får hoppa in i hemtjänsten efter Maria som gick och dog. Många har åsikter om Maria och hennes död. Även Jana blir indragen i spekulationerna kring Maria och allt vad hon rev upp. Och Jana brottas med om hon verkligen kan förlåta. 

Det mellanmänskliga har satts på hårda prov, Jana och Brors uppväxt har varit minst sagt dysfunktionell. Anspelningar på det förflutna är som att gå på nattgammal is. Vissa grymheter går inte att glömma.

Kaffe dricks, det eldas i spisarna och bilarna slirar sig fram till behövande. Jana får ihop det med John men märker av hans mörker och drar sig undan. Hemligheter verkar det finnas lite här och var även Jana har sina. 

Jag tycker stilen stödjer berättelsen som är kärv och korthuggen. Det är schwung i skildringen av byn på fallrepet men än håller den samman tack vare hemtjänsten och jaktlagen. I båda grupperna byts skvaller och berättelser läggs till rätta och personer tilldelas sina roller.

Jag for ner till bror är en luggsliten hyllning till glesbygdens folk, de som stannat kvar, de som kämpar. Det är inte vem som helst som klarar av att leva där födkrokarna blir färre och färre. Baksidan är våldet som ligger på lur när kärleken är knapp men så är det väl generellt.

Jag for ner till bror får en fyra för en fascinerande berättelse nedtecknad med tryck och jävlar anamma.

Bokbloggar

En osynlig

Av Pontus Ljunghill
En något annorlunda kriminalroman som borrar djupt och länge och är därmed en tjock en,

nästan 400 sidor. Styrkan är miljöerna och karaktärsbeskrivningen framför allt av kommissarie Stierna. Vi befinner oss i tjugotalets Stockholm en stad i förvandling, det rivs och byggs oupphörligt.

Stierna är ett befälsämne, det märks när han har sina läsningar, det vill säga samlat alla kriminalpoliser och redogör för läget i landet och i Stockholm. Hans chef litar benhårt på Stierna som också har en naturlig auktoritet och därmed lätt att få manskapet med sig. Han är relativt nygift och bor ute på stan. En del poliser bor i själva polishuset på Kungsholmen med sina familjer men det är något Stierna aktar sig för. 

Så dyker det ohyggliga mordet på en åttaårig flicka upp och Stierna blir ansvarig för utredningen. Ingrid Olsson hittas i ett nerlagt varv på Djurgården en sensommarnatt. En man i kostym och hatt har setts i omgivningarna men det är oerhört svårt att komma vidare. Fler poliser sätts in letandet och man förstår att Ingrid har förts bort från Vasaparken en sen kväll. Stierna lovar den ensamstående mamman att han kommer att hitta förövaren. Så växlar handlingen till 1953 och Stierna är inte längre kommissarie vid våldsroteln. De senare åren har han förestått Polismuseet. När han lämnar den posten är det bara någon vecka till innan fallet Ingrid Bengtsson blir preskriberat. Han tar båten till Visby där alla akterna väntar, skickade innan, på hotellet. I Visby promenerar Stierna, äter en stilla middag och lägger sig och funderar medan domkyrkan slår sina dova slag. Tiden håller därmed helt påtagligt på att rinna ut för fallet som tagit all hans kraft, hans äktenskap och till och med hans karriär.

En journalist har spårat upp Stierna och vill göra ett porträtt av den kände polisen. Motvilligt går Stierna honom till mötes och det blir några kvällar med öl och samtal. 

I återblickarna förstår vi vilken otrolig möda man gjort sig i spaningarna efter mannen i kostymen och hans stulna Chevrolet. Vasastadens alla ölhak och fik finkammas, alla som kommit i kontakt med flickan och hennes familj intervjuas flera gånger. Den tekniska avdelningen gör allt för att söka finger- och däcksavtryck. Till slut går man ut i pressen med en halvdan teckning. Men inget resultat, mannen är som uppslukad av jorden, tills…

Det finns ett tillfälle när polisen är hack i häl på den misstänkte och nu när det gått 30 år är Stierna beredd att berätta en del av den historien. 

För stockholmsälskaren är boken ett måste. En osynlig är lika mycket en stadsskildring med instuckna historiska skeenden som påverkar invånarna mer eller mindre, kafferansoneringen till exempel. 

Krimhistorier skall aldrig avslöjas och här skulle jag vilja säga att i fallet Den osynlige skulle det vara en ren dödssynd. Så du som tycker att det är segt emellanåt - håll ut och kika inte i slutet!

Detta är den första boken i serien Historiska Stockholmsmord 

4,0

Läst januari 2018

Ett litet liv

Ett litet liv Hanya Yanagihara. 

Obs Denna text avslöjar viktiga delar av handlingen.

Vännerna Willem, J B, Malcolm och Jude träffas första gången på college och blir ett sammansvetsat gäng. Från att berättandet till en början har cirklat kring kamratkretsens bakgrunder, olika karaktäristik och händelser som mejslat fram drag hos var och en tippar handlingen så småningom över mot att fokusera på Jude St Francis.

Judes bakgrund och uppväxt skiljer sig totalt från de andras och här kommer en reservation (vilken sitter hårt inne eftersom jag beundrar stilen, flätverket och den gigantiska ambitionen hos Hanya Yanagihara). Med den fruktansvärt trasiga bakgrunden är det extraordinärt att Jude kan skapa varaktiga kontakter ö h t, att han trots allt djävulskap är förmögen att ge kärlek finner jag nästan osannolikt. Att få sin identitet krossad, sitt jag fullständigt utnyttjat, att inte få behålla några glädjeämnen i livet utan att någon är där och besudlar. Det är smärtsamt och väl beskrivet, så väl att min fråga är oundviklig. Hur är det möjligt att Jude kan vara en givande människa när själva livstråden naggats, nästan förintats, så svårt? Han borde ha blivit ett monster men han gör det som är vanligt bland flickor (kanske även vissa pojkar?) han skadar sig själv. Han vänder självhatet inåt, han lär sig att leva så, han lever ett dubbelliv.

Vännernas liv öppnas i luckor, några händelser zoomas in med framvällande detaljrikedom och hänvisningar till tidigare skeenden som gör att vi får påminnelser vilket inte alls stör eftersom minnet kan behöva en knuff, omfånget är av det mastiga slaget. Ett litet liv är på 732 sidor.

Det hoppfulla i Ett litet liv är värmen, kärleken och framför allt vänskapen. Det är vänskapens kärlek som håller, framför allt, Jude under armarna även om han på egen hand försöker skapa en plattform med början i sitt arbete som advokat. 

Att vara en människa är inget man klarar på egen hand, detta tror jag är bokens premiss. Alla sorters människor finns där ute i livet. Vi träffar de som ger kärlek och de som trasar sönder sitt eget och andras liv. Det svåra är att ge och ta emot kärlek. Att inse att det är en av de största gåvor man kan få i sitt liv, det att någon vill ge. 

Var går gränsen mellan kärlek och vänskap? Är det ö h t viktigt att dra en gräns? Kanske om kärleken innebär förbehåll som att man lovar i nöd och lust? Är vi förmögna att tänka oss vad svärta, djup sorg och ett otillräckligt jag kan forma en människa till för handlingar?  För vad vet vi vad för prövningar som ligger framför oss?

En bedrift är denna bok som när du öppnat den så väller och sväller berättelserna ut och in i ditt inre.

Miljön är USAs ostkust, främst är det scener från New York.

Här en intervju i The Guardian med Hanya Yanagihara i hennes lägenhet i New York med hennes 16.000 böcker, tavlor och foton. Det går inte att undvika att hitta miljöer och konstverk i boken som påminner mer eller mindre med den här interiören. 

4,2

Läst augusti 2017

Romanerna om Patrick Melrose

Av  Edward St Aubeyn

Det här är en författare som briljerar och frossar i egensnidade metaforer och sylvassa ironier levererade med elegant distans. 

Patrick föds in i engelsk överklass. Som liten måste han förlita sig på två dysfunktionella föräldrar som är helt renons på att ta hand om sin avkomma. De kan inte ge honom varken värme eller trygghet, dessutom förgriper sig pappan på honom. Detta oerhörda skildras men vi hinner knappt hämta oss från det chockartade förrän vi i nästa stund kastas in i dråpliga sällskapssituationer. Rena berg- och dalbanan.

I tre akter får vi följa Patrick Malrose, när han är fem, 22 och i tredje delen är han förmodligen är drygt 30.

Orden är viktiga. Johnny är Patricks bäste vän och han dyker upp i tredje delen. Båda har sina missbruksproblem bakom sig, de dricker Perrier nu för tiden och är oroliga för om det skall finnas droger på festen de skall gå på. Johnny går på NA-möten och Patrick raljerar över det, att de bekänner på mötena och den speciella jargong som utvecklas de forna missbrukarna emellan. Men Johnny har kommit en bit på väg, han har blivit hjälpt av att sätta ord på delar av sitt liv. Egentligen vill Patrick också bekänna, men hur skulle han kunna göra det? Till sist bestämmer han sig för att i alla fall att tala med Johnny. 

Språket är mer utflippat och associativt i del två - som är en enda lång plågsam tripp - än i de andra. Boken är inte skriven i jagform. Ett bra beslut med tanke på att Patrick har så mycket att brottas med och stundtals fylld med självförakt och hör röster. Vi får även följa andra personer, speciellt i tredje delen där små avsnitt sakta leder oss mot den flotta festen och brottstycken från den.

Emellanåt slår det gnistor om formuleringarna. Här skriver en man som vet precis allt om brittisk adel och deras manér. Deras ironier och skitprat är maskerat till distanserade sirliga kommentarer. Speciellt får hennes kungliga höghet prinsessan Margreth en rejäl knäpp på näsan, hon skildras skoningslöst som en högfärdig och kallhamrad representant för överklassen.

Romanerna om Patrick Melrose får en solklar femma.

7 jan 2016