Av Ian McEwan
För femton år sedan gick diskussionerna höga om Irak och om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller ej. Detta var i svallvågorna av 9/11 och USA hade med sina allierade stora planer på en invasion av Irak. England var ett av dessa allierade länder. Massdemonstrationer planerades en lördag i Londons centrum.
Mycket tidigt denna morgon vaknar Henry Perowne i sitt hus i centrala London. Något har stört hans sömn och han gläntar på gardinen. Han är van att höra och se plan som skall landa på Heathrow men planet har ser nu beter sig annorlunda. Han fryser till när han ser en ljuskaskad. Han blir kall och villrådig. Väntar sig att se och höra en eldstorm men det är tyst. Västvärlden är klart påverkad av 9/ll.
I köket får han någon timma senare reda på att ett utrikes plan misslyckats med sin landning, fler detaljer avslöjas inte. Rädslan vill inte försvinna men han lugnar sig. Perowne har fullt program denna lördag, familjen skall återförenas och han skall laga en fiskgryta. Dessförinnan skall han spela squash och hälsa på sin mamma.
Ute på gatorna samlas tusentals demonstranter vilket påverkar Henrys bilfärd till fiskaffären. I röran kommer han åt en annan bil. Tre stöddiga killar omringar honom. Ledaren Baxter är på väg att ge Henry en rejäl omgång när Henry börjar tala med Baxter som om han var en av hans patienter på sjukhuset. Perowne har sett symtom som kan vara Huntingtons sjukdom, förr sa man danssjukan, en neurologisk sjukdom som leder till för tidig död. Slagsmålet avstannar, Henrys ord fångar Baxter men hans kumpaner drar iväg. Hör av dig jag kanske kan tipsa om en läkare säger Henry och går. Senare är det bara blåmärket som påminner honom om händelsen. Men det kommer att visa sig att Baxter inte tar lika lätt på sammandrabbningen.
McEwan älskar att borra sig ner i olika fackområden, denna gång är det neurologi. Henry är en av de skickligare neurologerna i London, vi får till och med vara med om en operation och titta in inuti ett huvud. Den bilden är lika övertydlig (för handlingen) som smärtsamt kuslig, vilken total överlägsenhet Henry Perowne har i den stunden. Makt är ett tema i boken, upprättelse ett annat. Det kommande kriget innehåller dessa element. Jag dras med, blir engagerad och njuter av de välformulerade resonemangen och av dramatiken som uppstår senare på kvällen. Vill inte avslöja för mycket här.
Som alltid skriver McEwan strålande. Här blandas politik, medicinskt kunnande med etik och föräldrakärlek. Han gör det med bravur. Men denna gång är det något som gnager efteråt. Perowne tillhör de priviligierade och visst förtjänar en människa som räddar liv ett gott dito. Men det är något med synen på den andre, en knivsudds överlägsenhet som stör mig.
Lördag får ändå 4,6. Väl godkänt alltså som alltid med McEwan
