Visar inlägg med etikett 1800-tal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1800-tal. Visa alla inlägg

söndag 27 oktober 2024

Gloria Deo

av Arne Lundberg

Bohuslän i mitten av 1800-talet. I kustbandet ligger Käringön och äntligen skall ön få en ny präst. Nyfikenheten är mycket stor. De fattiga öborna är svältfödda på mer än ett sätt, nu får de vara del av något stort som andas ett annat liv, högtidligt och främmande. 


Havet ger och havet tar det blir vi varse er än en gång i Gloria Deo. Fisket håller hjulen snurrande på ön. Alla är involverade i hanteringen.Osäkerheten molar hos många familjer när båtarna är far iväg på ett par veckor bortåt Doggers bankar. Det är ett hårt slit, knappt någon vila.
 


Den allvetande berättarens blick far mellan slott och koja. Det vill säga mellan den stränge pastorns gemak till slummen där superiet har fått ett fast grepp, vidare till de trånga köken där vardagen snurrar på ner till sjöbodarna där männen byter skvaller gärna med knorr. Det kan tyckas idylliskt men det är ett hårt liv.

Två världar möts på den lilla ön. Pastor Simson blandar sej självsvåldigt in i familjeangelägenheter och vill dessutom förbjuda spriten. Han formar sin fogliga skock, bibeln tolkas bokstavligt. Insiktslös i sitt elfenbenstorn kommer han ibland på kant med de få som vågar säga sin mening. En av dem är Kristian som nu är redo för att bli skeppare på den nybyggda ståtliga Gloria Deo.



Boken är en del i en serie om de hårt prövade människorna på öarna där det sällan är vindstilla. Framtiden funderar man inte mycket över perspektiven sträcker sej som mest till kommande månad. Samhället är fast i sina strukturer och man litar till överheten. I bakgrunden hörs röster om emigration, i städerna märks moderniteten i form av framväxande industrier. Men den lilla människan märker knappt inget av detta. På utsiktsberget står kvinnorna och kikar som de gjort i generationer. Havet ger och havet tar.
Med Arne Lundgren förflyttas jag ut till kustbandet, halkar med de slitna träskorna, känner den ständigt närvarande tåg- och fisklukten, böjer mej för vindkasten och blickar även jag ut mot horisonten. Vilken härlig författare! Nästa sommar blir det andra delen; Simson.

Arne Lundgren, 1925-2011, föddes i Hovenäset, Bohuslän. Han fick prova på stenbrytning innan han lämnade hemtrakten för studier. Sedemera blev Arne Lundgren lärare, översättare, författare och litteraturkritiker. Läs mer om Arne Lundgren här

ISBN: 9118312527


onsdag 27 maj 2020

Stormsvalan: en roman från Napoleons tid

Av Evert Lundström
Det ryker och väsnas från de gamla försvarsställningarna i Götheborg. Murar och stadsportar skall rivas. Staden skall öppna upp för en effektivare handel. Men så hörs muller från Europa. Danmark och England är i krig och Sverige dras med. Året är 1808.

Det här är fonden men mest handlar Stormsvalan, som får sin titel förklarad alldeles i slutet, om tulltjänstemannen Daniel Forsman och hans familjs vardagsliv. De bor innanför Vallgraven, den gamla staden och de bor ståndsmässigt i en egen lägenhet.

Åt söder och väster växer staden. Västerut finns stödjepunkterna för skeppsfarten; sågarna, magasinen och varven. In i hamnen kommer skepp från Fjärran östern, England och Amerika. Mängder med hantverkare, idag yrken man får slå upp, kryllade längs älvskanten. Lotshjälp krävs vid de svåra skären utanför Vinga därefter kommer tullen i sina båtar och äntrar skeppen innan de får gå in i hamn. Nu får jag förklaringar till gatunamn och platser jag känt till sedan barnsben, det är intressant. Såggatan, jo här låg en stor såg, vid Bangatan en lång repslagarbana. Kabel- Vant- och Stortoppsgata nu ramlar begreppen på plats. Kajerna tillkom sent, innan sköttes avlastningen via mindre båtar.

Innanför förskansningarna halkar de hästdragna vagnarna i djupa lerspår. Gatulivet är trångt och doftrikt, trots att det äntligen är förbjudet att hälla avfallet i kanalen. Det är inte helt lätt att hålla emot de sjukdomar som grasserar, barnadödligheten är hög. 

Lydnad inför kung och fosterland är viktigt och kyrkans makt är stor, en del utmätta straff sker på kyrkplanen eller helt öppet på torgen.

Kungen deklarerar krig och spänningen stiger. Daniels bäste vän Magnus vill att de skall ta sig an en fribrytare, ett kaparskepp. Det var fullt lagligt fram till 1856 att nationer höll egna kapare. Två kända är danske Tordenskiold och Lars Gathenhielm från Halland.

Det är visserligen en manlig värld som tecknas men här ryms också fina scener från familjelivet, Daniel Forsman känner stor värme för sina nära. 

Författaren har verkligen grävt och hittat många guldkorn i gamla presslägg och arkiv. Att knuffa in dessa kunskaper i berättelsen så att det blir självfallet är en konst och oftast lyckas Evert Lundström levandegöra hur det kunde vara för drygt 200 år sedan. För denna intressanta inblick får Stormsvalan en fyra. Boken fick senare en uppföljare: Vargatider 1975.

Evert Lundström bodde i Göteborg hela sitt liv, flera bokserier om stadens historia hanns med, hade bakgrund som både militär och handelskorrespondent. Han skrev även deckare och översatte. 
Evert Lundström levde mellan 1924-2004.

ISBN 9100393517


måndag 15 oktober 2018

Faunen


Av Anna-Karin Palm
Tog en pocket ur en av mina högar, jag har kikat på den till och från i flera år mycket på grund av omslagsbilden, ett utsnitt av tavlan; A Mythological Subject av Piero di Cosimo. Tavlan har också titeln: A Satyr Mourning over a Nymph.

Under en av de varmaste somrar någonsin har jag försökt att tränga in i denna drömska och stundtals lite sökta handling. För den som älskar romantiken och dess flirt med magiska mytologiska väsen antar jag att det kan bli en givande läsning. Jag vet inte om det var värmen som gjorde mej trög men jag kunde inte försjunka ner i svärmeriet kring alla romantikens signum. 

Det som ändå fick mej att fortsätta var Amelia Spencer, en ung kvinna som inte är knuten till en familj eller till en man. Vilket jag antar var extremt ovanligt. Hon är en ung och självständig författare som stretar på och skriver drypande romantiska romaner, helt enligt konvenansen, men ack så tråkiga får hon höra. Tur då att det en dag uppenbarar sig en Faun i hennes arbetsrum som utmanar både hennes skrivande och hennes hittills oupptäckta erotiska sidor. Faunen har spetsiga tänder, mycket svart hår och spelande ögon. 

London 1880-talet, kan det bli mer viktorianskt, tabun som är som gjorda för att brytas och samtidigt anas en frambrytande kvinnofrigörelse. Det uttrycks inte på något annat vis än två skapande kvinnor, inget tal om att upplysa eller organisera. Nej vi flyttas mellan tre olika skikt, ett nutida också delvis i London och ett tredje mörkt medeltida med jungfrur i en sagovärld med dunkla begär i gobelängens utkant. För jag ser en 1300-tals gobeläng framför mej när jag läser dessa avsnitt. 


Behållningen är den viktorianska delen, de andra skall vävas in och eka till oss men jag är fullständigt ointresserad. Under läsningen erinrar jag mej att det fanns en revolutionär rörelse - De engelska jakobinerna - som slogs ned i England, innan suffragetterna. En del av en romantisk rörelse där studenter ville flytta ut på landet och dela lika. Jämställdheten var också viktig. 
Lyssna gärna på den här intressanta essän av Gabriella Håkansson:
Romantikens radikala rötter täcks över

Möjligen kan intresset öka om man läser på kring mytologin kring fauner, enhörningar och dessutom fördjupar sig Ovidius Metamorfoser. 

Jag är ledsen men Faunen får bara 2,5 helt säkert för att jag är fel läsare jag inte ens orkar försöka få distans och tänka analytiskt

juli 2018

onsdag 8 november 2017

Masja

Av Carola Hansson 2015
Masja är femte barnet till Sonja och Leo Tolstoj, de får tretton barn med åren. Två (kanske någon mer) dör i unga år. Masja lever mellan 1871 - 1906.
När Masja är några år säger fadern att det kommer att bli svårt för henne eftersom hon är intelligent men ful. Men det här innebär inte att fadern på något sätt vänder henne ryggen, snarare tvärtom. Öppet säger han att hon är den som står honom närmast, det är Masja som får renskriva, ta diktamen och som fadern även rådfrågar när det gäller texter. Det här väcker blandade känslor i familjen, framför allt blir mamman Sonja stundtals vred och svartsjuk. Mamman är den som har hand om ekonomin och även kontakten med förläggare m fl. Även detta skapar slitningar om vad som skall publiceras och hur. Lev vill att hans skrifter (pamfletter) skall spridas gratis till bönder och arbetare det vill inte modern. Ofta berättas om föräldrarnas gräl och många gånger slutar det med att någon av dem reser bort men de kommer alltid hem igen. Sonja fotograferar familjen. En del av dem finns på nätet.

Boken handlar om Masjas liv men öppningen i boken är en scen när hon är vuxen och gift. Tillsammans med sina bröder och sin man Kolja står de vid en åkant och hon berättar att pappan sagt att nu är hon sig lik igen, så som hon var förr. Den här scenen återkommer alldeles i slutet av boken, strax innan Masja blir sjuk och inom en vecka dör.

Patriarken Lev Nikolajevitj Tolstoj, född 1828, är godsägare och en förmögen man. På hans ägor finns bönder som nyligen släppts ur livegenskapen. Både Masja och fadern hjälper till med sysslorna på ägorna. Bland annat är de med vid höbärgning och Masja, vid vuxen ålder, bistår med sjukvård och försöker även starta en skola för bybarnen. Undervisningen går om intet p g a av kyrkan eftersom Masja inte vill följa den ortodoxa tron. 

Trots eller kanske för att han är godsägare plågas Lev av ojämlikheten men är samtidigt snärjd av den. Han lever ett mycket asketiskt liv i sin herrgård, är vegetarian, dricker inte och är mycket måttlig med mat och ägodelar ö h t. Men familjen lever på sina tillgångar, det finns flera hus och på vintrarna bor de i Moskva, på somrarna i Jasnara Poljana utanför Tula. De har även fler fastigheter eller så bor de ofta hos släktingar. Det är en del av deras livsstil, att åka och bo hos släkten ofta i flera veckor. Barnen undervisas av guvernanter och hushållet har tjänstefolk.

Tidigt blir Masja förbunden med sin far på ett djupare plan än med någon av de andra syskonen. Tolstojanismen var en lära vitt spridd. Ständigt finns lärjungar vid faderns sida och de reser runt och predikar fädrens lära. Leo är troende men föraktar ortodoxin med rökelser och villfarelser, han tror på ett mer jämlikt samhälle och fasar för de djupa klyftorna, analfabetismen, träl-tillståndet. I deras by råder ett bättre liv än i de flesta andras. Detta förändras i takt med ett hårdnande politiskt klimat. Revolutionära idéer vinner mark och när tsaren möter hårt mot hårt (slår ner protester med sablar) når dessa upproriska tankar även bönderna. Rykten om gårdar som sätts i brand  och en otrygghet börjar spridas bland de besuttna. Detta rycker Lev Tolstoj på axlarna åt. Över huvud taget är han en komplex person, ofta motsägelsefull, nyckfull och ibland klokheten själv. 

Masja har svårt att frigöra sig från fadern och familjen och det blir inte lättare när hon vägras gifta sig med de hon vill. Till slut går hon mot föräldrarnas vilja och gifter sig med en släkting, Kolja Obolenskij. När detta blir bestämt låter fadern sin dagbok ligga öppen och där läser Masja att han beklagar giftermålet. Han tycker Masja är ämnad för något större. Det är som att ”göra mat av barn”(!)

Att Carola Hansson lyckas hålla ihop den här historien är en prestation. Hon lär ha studerat källor och familjen Tolstoj i tjugo år. Tre böcker finns nu om familjen. Andrej (brodern) en om Ilja ett barnbarn till LT och så Masja. Många citat är insprängda i den löpande texten och det sker väldigt smidigt.
I boken skriver Masja dagbok och den är en bärande del i boken Masja, men enligt radioprogrammet Romanpriset 2016, då boken diskuterades, finns det inga efterlämnade dagböcker.

Masja möter många motgångar, moderns kyla, faderns manipulativa övertag (han älskar henne på ett hårt och beroendeframkallande vis) sju missfall, inga överlevande barn. Hon är aldrig rädd att hugga i och när hon inte är sjuk arbetar hon hårt med gårdssysslor och sjukvård. Mot slutet får Masja åka på konvalescens då det florerar lungsjukdomar mm.

Trots att Masja anammar faderns teorier lever hon och Kolja som herrskapsfolk. Det är som att de inte kan något annat. Kolja är oförmögen att finna något arbete och varför skulle han. Familjen samlas ofta till högläsning, pianospel och sällskapsspel. Pappan älskar Schubert.

Masja är en god människa, snudd på helgon. Allt hon får gå igenom, sällan klagar hon. Hon försöker tänka gott och ta lidandet med jämnmod. Ständigt står hon i kontakt med fadern, i brev (varje dag nästan) el samtal. 

Det som står ut alldeles särskilt är det oerhört starka bandet mellan far och dotter.
4,3
September 2016

söndag 11 juni 2017

Buddenbrooks

Av Thomas Mann. Nyöversättning av Ulrika Wallenström.

1880-tal norra Tyskland, högborgligt. Viktigt med rangordningen i samhället och konvenansen. Familjen, ryktet, religionen en självklarhet. Stor vikt läggs vid uttal, allt dialektalt noteras. Undrar om inte familjen själva har någon specifik dialekt, ja om man jämförde med södra Tyskland t ex. Det är underförstått att firman, som är själva motorn, det som gör att man kan leva på sitt goda namn, ett köpmanshus i Lübeck, ska gå i arv till en son. Något annat verkar otänkbart. Att lyssna/läsa denna text, gissningsvis skriven 1930-40-tal, med genusglasögon är ngt besvärande. Kvinnorna fostras att bli goda hustrur för de kan inte tjäna sitt eget uppehälle. De kvinnor som, på de första hundra sidorna, har en syssla de kan överleva på är antingen en; demimonde alltså en aktris med halvt tvivelaktigt rykte eller lärarinna på en flickpension. Den senare är rent ful det skrivs med en gång, puckelryggig och halvförnäm det vill säga att hon är några steg under familjen i status. Ja och så tjänstefolk förstås kokerskor och uppassande kvinnor. Men om dem inga närmare beskrivningar. 

Det antyds att pojkarna, som blivande ansvarstagande män, har ögonen på sig på ett helt annat sätt än flickorna. En av sönerna är logisk och har kontroll, Tomas, medan Kristian är en apekatt som hans farfar säger han älskar att spela upp och blir betagen i teater. Tomas, samma förnamn som författaren, vilken också är uppvuxen i Lübeck.

Här finns sannerligen chans att gå på djupet med karaktärerna i boken. Vi får följa barnen från små till vuxna och alla personer som deltar får djupa och nyanserade och ibland dråpliga, dräpande porträtt. Här blir jag inte klok på om det är ironi och om i så fall detta är en grundton i släktsagan. En mycket skyddad värld med den tidens överflöd. Bland annat middagarna, julklappar på tre bord och julfirande i tre dagar. 

Hur man beter sig, att inte göra sig löjlig, att förstå att hålla sig inom ramarna. Är det det det mesta handlar om? Att få saker och ting att ske smidigt. Balansen, och hålla folk på gott humör, det är bra för affärerna. Inte minst märks detta när brodern Christian kommer hem efter faderns död. Han håller sig inte inom ramarna.

Christian utvecklar både hypokondri och oföretagsamhet. Han är en drömmare som är van vid en viss standard och utsvävande liv. Vid drygt halva boken har detta utvecklats till en kvarnsten för Tomas.

Nu märks också tecken på sprickor i bygget. Systern som skilt sig två gånger (och därför inte visar sig i socieeten) bidrar till att hennes dotter inte kan få något gott parti vid giftemål. Den man som kan komma på tal saknar totalt brist på etikett och trots milda tillrättavisningar verkar hans manér svåra att komma till rätta med. En som inte ens försöker närma sig honom är Gerda, Tomas fru, den vackra kultiverade, nervösa violinisten. Hans plumpheter (som hon tycker) bemöts med iskall tystnad. 

Undertiteln är en familjs förfall, vilket innebär att denna 700-sidiga bok redan i titeln avslöjar förloppet. Länge går det dock bra. Den svaga länken, trots en del affärer som inte utfaller till belåtenhet, är Tomas. Han blir varje morgon rakad av en barberare, får samtidigt senaste nytt eftersom barberaren rakar fler prominenta stadsbor. Därefter klär Tomas Buddenbrook sig. Detta har dock börjat dra ut på tiden, det tar längre och längre tid och kraven på detaljerna i skick och utseende blir mer och mer förfinade. Vi gissar att Tomas leds. Allt ansvar tynger, det finns dessutom inget mer att drömma om. Sedan det nya huset stod klart verkar inget som sporrar honom. Han är en uppburen man i senaten, stadens styre, hans ställning är oomtvistlig. Ändå saknas det något. Han får olika besvär och åkommor. Tandbesvär dessutom, så illa att han måste opereras på stört. Smärtorna som beskrivs både vid operationen och tidigare är makalösa. Det verkar som att operationen inte gått bra. Tomas vinglar iväg och ser inte en droska, blir påkörd och ramlar handlöst. Hans utomordentligt vackra rock, handskar och mustasch, allt faller i smutsen. Han är illa skadad och dör efter några dagar i sitt hem. Det verkar ändå som att han förutspått något för Tomas har tecknat ett testamente.

De sista sidorna ägnas Hanno, sonen Johannes som nu är ca femton år. Vi få följa honom en skoldag och det är en skakande skildring av den preussiska mentaliteten ner till skosnörena. Hierarki, godtycklighet, sadism och total renons på empati och medmänsklighet. Stackars Hanno har också förlorat sina drömmar. Han har en vän i skolan och det verkar vara den enda han kan tala med över huvud taget. Sedan hans nanny försvunnit i den allmänna konkursen och hans mamma är ständigt fjär har han ingen som förstår honom. Hanno får hög feber och dör och därmed faller korthuset fullständigt ihop. Gerda far tillbaka till Amsterdam. Huset går till försäljning och systern får se stoltheten fara all världens väg.

En makalös bok. Att hålla en sådan stringens rakt igenom, konsekvent genomförd, helt otroligt. Buddenbrooks lever det här är en verklig klassiker.
Läst sommaren 2016

onsdag 26 april 2017

Tiga är guld


Timothy är tillbaka, nu i del två om hur New York växer i en kaotisk tid och hur brutalt livet är på gatorna, i gränderna  och överallt. Hur grunden till den sheriffstruktur vi ser idag börjar skönjas. Timothy är en kopparstjärna d v s han har tilldelats ett distrikt där han får lagföra brott. Han släpar brottslingarna till Graven, det stora polishuset, där Matthis polismästaren med stort P (som faktiskt funnits) regerar. Graven är ett slutet kretslopp. In kommer förövare ställs inför rätta och om det det är riktigt illa verkställs även dödstraff på Gravens gård. 

Här har Timothy sitt arbetsrum, vilket väckt en del avund. Det har han fått efter händelserna av en hemsk brand (del ett av New Yorks Gudar). Timothys äldre bror Valentin är en man med många ansikten, en överlevare som följer strömmen och spelar spelet men ser ändå till att vakta sin bror, fastän det inte verkar så alla gånger. Valentin arbetar inom brandkåren och det är också ett gäng väktare, mer eller mindre lika våldsamma som kopparstjärnorna.

Steget mellan att försöka hålla ordning på gator och torg till att bestämma hur saker skall skötas är såhär runt 1850 inte långt, och är det inte så än idag att polismästare eller åklagare ofta kandiderar till politiska poster?

I förra boken var temat fördomar mot irländare och vad som kan hända när de fångas upp av hatiska krafter. Den katolska kyrkan anklagades bland annat för barnamord.

I Tiga är Guld tas en annan historisk problematik upp. Det finns slavar i södern men det finns också frigivna slavar. Men när de drar sig norrut för att försöka leva som fria är det osäkert. Det finns kidnappare som fångar färgade personer och fraktar dem till södern där de säger att det här är förrymda slavar. Belöning för dessa förrymda är hög vilket innebär att det här är en lukrativ bransch.

Tre färgade personer tillfångatas av kidnappare. En liten familj som orättfärdigt frihetsberövats. Här börjar äventyret. Det är våldsamt och kränger än hit och dit. Skuggor, lukter o stank. Barnarbete, armod och grymheter vart man ser.

Som så ofta leder trådarna till maktsfären, även här. Lite tröttsamt efter alla böcker och filmer med denna välbekanta tråd men det blir ändå spännande, om än ganska omständligt och snårigt. Det är fullt med skrupellösa människor överallt och den känslige Timothy åker berg- och dalbana mellan gruvligheterna och kan bara stundtals få vila o värme ovanpå bageriet där han hyr ett rum (med varmt golv och underbara dofter av nybakat bröd)

Lyndsay Faye verkar ha lagt ner ett stort arbete på research och det talar till bokens fördel. Hon skriver om det i slutet. Det antyds också i boken om spänningarna mellan nord och syd och att det talas om krig. Varje kapitel börjar med citat av före detta slavar eller dokument från den här tiden som har att göra med det ofattbara lidandet den befolkningen utsattes för.
Faye verkar också gilla cyberpunk (?) det mörka, gnisslandet av allehanda maskiner och dolska hålor och krogar och märkliga tillhåll. Jag får en känsla av ständig skymning och kyla.
4,1
8 juli 2016


söndag 18 december 2016

New Yorks gudar

Det är sommar, det är hett, vansinnigt hett i New York 1845. I staden har invandringen ökat massivt, båt efter båt kommer ifrån Europa och mest kommer de från Irland. Trasiga, sjuka, hålögda stackare vacklar av skutorna. 

På gatorna och krogarna är det rörigt, osande av odörer och trångt. På en ostronkrog jobbar Tim, Timothy Wilde, som bartender. Han drömmer om att spara pengar för att kunna gifta sig och han vet med vem. Men vet hon? Alla slantar han får över gömmer han bakom golvlisten i sitt hyresrum. 

Så inträffar den stora branden. Nedre Manhattan nästan jämnas med marken och därmed försvinner Tims besparingar. Och där med svetten lackande och kroppen skrikande av sömnbrist dyker ännu ett problem upp. Ett rykte gör gällande att de barbariska irländarna, läs katolikerna, har offrat små barn, dessutom flera stycken. 

Ryktesspridningen piskar upp en lynchstämning som kan brisera vilken timma som helst. Det är nu NY första poliskår bildas. Ett garde av de män som deltagit i brandsläckningen. Här handlar det  mer om att ha fysisk råstyrka än något annat och det har Tim och hans bror. Kusligt, rörigt, spännande och mitt i alltihop en kärlekshistoria med komplikationer. 

New Yorks gudar är den första i serien om polismannen Timothy Wilde